Jakten på det verkliga Shangri-La. Del 1 av 5

Äventyrare, skribenter, filmare, ”explorers” och charlataner har genomsökt de tibetanska områdena i Kina men även några av grannländerna i hopp om att finna det verkliga Shangri-La. Men vad betyder egentligen begreppet Shangri-La? Finns Shangri-La på riktigt? När skapades det, och av vem? Hur har affärsvärlden och den internationella populärkulturen omfamnat Shangri-La? Varför och med vilken rätt bytte Zhongdian i Kina namn till Shangri-La? I fyra nummer av FokusKina kommer Per Camenius att ta oss med i jakten på det verkliga Shangri-La.  

Text Per Camenius  FokusKina # 2020 - 4

DEL 1 av 5.
 

Paradiset har många ansikten
Gud har 99 namn – endast kameler vet det hundrade var en vandringsutställning som producerades av Kulturhuset i Stockholm, Riksutställningar och några kreativa samarbetspartners. Den handlade om det mångreligiösa Sverige vid millennieskiftet. Även paradiset har många namn, och många ansikten. På wordhippo.com läser jag: ”You go just past Atlantis, hang a left at the Garden of Eden, keep going past Shangri-La, and make the first right turn past Never-Never Land.” Till de paradisen kan vi lägga till Utopia, Eldorado, Xanadu och Elyseiska fälten som i den grekisk-romerska mytologin är den eviga vårens land, den plats dit goda människor kommer när de dör. Vi kan också räkna in Arkadien som både är namnet på en region i Grekland och ett landskap för fantasin. Häromdagen hörde jag någon säga ”Nashville är countrymusikens mekka!” Vi måste alltså även räkna in Mekka som ett uttryck för paradiset. Nirvana hör förstås också dit. Asien bidrar även med Shambala, beyul (sbas-yul) och Persikoblomkällan, tre paradis jag kommer att återkomma till.

Shangri-La har blivit ett etablerat uttryck i engelska språket och är numera ett av 600 000 ord i Oxford English Dictionary och har även tagits upp av Cambridge Advanced Learner's Dictionary. Dictionary.cambridge.org anger ”Shangri-La: an imaginary, beautiful place, often far away, where everything is pleasant and you can get everything you want.” Exempel på användning: ”New York is a shopper's Shangri-La.” 

Oxfordlearnersdictionaries.com skriver ”A place that is extremely beautiful and where everything seems perfect especially a place far away from modern life. Origin: From the name of an imaginary valley in Tibet in James Hilton’s novel Lost Horizon, where people do not grow old”.

Men även solen – dvs. Oxford – har fläckar. Här finns nämligen två fel. Shangri-La var ingen dal och människorna i Shangri-La var inte odödliga. Även om det ska jag återkomma. 

Men Shangri-La är inte känt bara i den engelskspråkiga världen. En sommarkväll var jag på krogen med ett stort sällskap, vi hade satt oss ned och fått in vinet. Jag lyfte glaset och skålade. Jag säger Shangri-La, vad säger ni? En plats där man lever bekymmersfritt och lyckligt hur länge som helst, kom ett snabbt svar. Den här krogen, kom det nästan lika snabbt och alla skrattade. Det verkliga paradiset, kontemplation, stillhet och harmoni stod på tur. Diskussionen fortsatte med inpass som långt bort bland bergen, perfekt ställe, meditation och yoga, frid och fred, mindfulness, Himalaya, Tibet och Dalai lama. Någon kastade ur sig att Smögen var hennes Shangri-La. En annan kontrade skämtsamt (får man förmoda) att Biltema var hans. När jag gick vidare och frågade varifrån begreppet Shangri-La kommer och vem som hittade på det, skakades det på huvudena. Har nog med buddhism att göra trodde någon. En hade hört talas om en bok men kände varken till författarens namn eller boktiteln. Det rådde stor men yvig samstämmighet om dagens innebörd av Shangri-La men alla var helt ovetande om var, när och hur Shangri-La dök upp första gången. 

Ola och Gunnel, min och min frus grannar på Gotland, frågade varför jag stannat kvar ensam på ön och vad jag pysslade med. Jag förklarade att jag behövde sitta för mig själv för att få en berättelse om Shangri-La färdig och passade förstås samtidigt på att fråga vad Shangri-La betydde för dem. Gunnels svar gav mig ytterligare en dimension, hon associerade till Astrid Lindgrens Nangijala

Följande morgon ringde min barndomsvän Runar som hela sitt liv tjänstgjort som frikyrkopastor. Men observera, min Runar är inte den Runar som sköt rådjur från sovrumsbalkongen och nyligen medgav att han även sköt Carolas katt. Vi kom förstås att prata om Shangri-La och jag nämner grannen som kvällen innan associerat till Nangijala. Runar kommenterar då att i vår polariserade tid undviker officianter ofta att under begravningar tala om himlen, i stället nämner man Nangijala som den plats där våra kära väntar på oss. Även i dödsannonser har himlen ersatts av Nangijala. Är människans hopp om ett fortsatt liv så desperat, eller är det bara okomplicerad tröst och positiva tankar vi har ett så starkt behov av att vi måste precisera en plats för vårt liv efter detta? Och när vi lämnat vår kristna tro, har vi ersatt den med en Astrid Lindgren-fortsättning på tillvaron? Jag letar upp Bröderna Lejonhjärta för att uppdatera mig om hur Astrid Lindgren formulerade sig, och upptäcker att det inte var som jag mindes det. 

Skorpan och Jonatan på omslaget till Bröderna Lejonhjärta, tecknat av Ilon Wikland

Bröderna Lejonhjärta publicerades 1973, samma år som Hiltons Lost Horizon kom i nytryck på svenska med den nya titeln Bortom horisonten. När jag läser om Lindgrens saga återupptäcker jag förstås Nangijala men också att det där fanns två världar, en god (Körsbärsdalen) där Skorpan och Jonatan lever efter sin död, och en ond (Törnrosdalen) där härskaren Tengil och hans män styr med våld och där invånarna är slavar. Mot slutet av berättelsen hoppar Skorpan och Jonatan tillsammans utför ett stup för att komma till Nangilima, landet bortanför Nangijala. I Nangilima kan ingen dö, där finns ingen ondska, alla invånare lever i harmoni. I Nangilima kan bröderna fortsätta leva lyckliga tillsammans. Nangijala reduceras till en mellanstation efter döden, som en vänthall på en flygplats i avvaktan på nästa flyg, och inte en garanterat lycklig sådan

Officianterna borde kanske snarare säga, och i dödsannonserna borde det stå ”Vi ses i Nangilima”. Eller är Nangilima bara en metafor, en chimär, en osäker dröm om ett ”paradis bortom”, något Jonatan tröstar Skorpan med för att de båda ska kunna gå vidare tillsammans? Är Nangilima döden och inget annat och är det därför man hellre talar om Nangijala där det åtminstone är femtio procents chans att lyckan väntar? En annan fråga är vad Astrid Lindgren visste om Shangri-La, hade hon någon gång läst och tagit intryck av Hiltons berättelse? Fanns Shangri-La i hennes
bakhuvud? Nangijala, Shangri-La? Det ringer en liten klocka, eller…?

Svenska Akademien är sysselsatt med annat
För att komma vidare om hur vi svenskar definierar Shangri-La vänder jag mig till den rikslikare som avgör vilka ord som ingår i det svenska språket, nämligen Svenska Akademien. Visserligen är den numera aningen tilltufsad men jag vill ändå ge den en chans att säga sitt och söker därför på sidan svenska.se som hanterar tre ordböcker (Svenska Akademiens ordlista, Svensk ordbok och Svenska Akademiens ordbok). Jag får tre nästan likalydande svar; ”Sökningen gav inga svar. Menade du schangtil, slangbella, jonkälla, ginger ale” och en del annat. Jag klickar på ginger ale och får veta: 

ginger ale [ djin´djer ej´ l] substantiv, ingen böjning, n-genus läskedryck som består av kolsyrat vatten, socker och ingefära  
EXEMPEL: blanda whisky och ginger ale
HIST.: sedan 1949 av eng. ginger ale med samma 
betydelse, eg. ’ingefärsöl’. 

Enligt Svenska Akademiens egen definition ska Svensk ordbok ge en ingående beskrivning av ordförrådet i modern svenska. Hur står det till med den ambitionen om ginger ale kvalat in, men inte Shangri-La? 

Shangri-La har blivit ett välkänt begrepp, men den ursprungliga betydelsen har omformulerats, inte fördjupats utan snarare breddats och urvattnats och fått en helt annan innebörd än vad författaren James Hilton ursprungligen avsåg när han skapade Shangri-La. Men den typen av omdefiniering av ett ords eller uttrycks innebörd är inte ett okänt fenomen, det har hänt – kanske snarare drabbat – även andra ord och begrepp. Ett exempel är mogul som ursprungligen kommer från Mogulriket, ett indiskt kejsardöme grundat år 1526 av den turkmongoliske erövraren Babur. Härskaren benämndes mogul eller stormogul. Exempel: Det var stormogulen Shah Jahan som lät uppföra Taj Mahal. Riket upplöstes 1858 i och med Storbritanniens annektering av Indien. I dag har ordet mogul kommit att betyda magnat, mäktig eller rik person, härskare eller dominerande chefsperson. Ett exempel på användande är mediamogul. Ett annat ord vars betydelse utvecklats och som numera används för att beteckna paradiset är Xanadu

Kublai khan och Electric Light Orchestra
Xanadu har omfamnats inom populärkulturen och kommit att tangera Shangri-Las betydelse, en plats men också ett allmänt tillstånd av harmoni, lycka, skönhet och kärlek. Ursprungligen var Xanadu detsamma som Shangdu, det kinesiska namnet på den mongoliska staden Shandu som var belägen i den nuvarande kinesiska provinsen Inre Mongoliet norr om Kinesiska muren, enbart 275 km nordväst om dagens Peking. Xanadu började anläggas 1256 och var mongolhärskaren Kublai khans första huvudstad (1263–1273). Härifrån etablerade Kublai den mongoliska Yuandynastin som regerade över Kina åren 1271–1368. Xanadu kombinerade nomadernas kulturella traditioner med de hankinesiska och byggdes på gräslandet i relation till omkringliggande berg och floder efter traditionella kinesiska fengshuiprinciper. Här hölls de religiösa diskussioner som kom att leda till att den tibetanska grenen av buddhismen spreds över nordöstra Asien. 1273 flyttade Kublai sin tron från Xanadu till platsen för Jindynastins tidigare huvudstad och gav staden namnet Khanbaliq (Khanens stad), den stad vi nu känner som Peking. Xanadu övergick därmed till att fungera som det kejserliga hovets sommarresidens och levde vidare fram till Yuandynastins fall 1368. Marco Polo sägs ha besökt Xanadu runt 1275. Sedan 2012 är platsen för det historiska Xanadu upptagen på UNESCO:s världsarvslista. 

Samuel Taylor Coleridge (1772-1834) Foto: Wikipedia

Det var den engelske poeten Samuel Taylor Coleridge som bidrog till att göra Xanadu känt i Europa. Coleridge skrev 1797 en dikt om Kublai khan och Xanadu, Kubla Khan; or A Vision in a Dream: A Fragment, men publicerade den först 1816 efter påtryckningar från Lord Byron. I förordet skriver Coleridge att dikten tillkom efter en opiuminfluerad dröm han upplevde efter att ha läst om Xanadu. I Anders Österlings översättning lyder några av raderna så här

     I Xanadu ett stolt palats blev byggt till
     Khans behag, där floden Alph på
     helig plats rann under bråddjup klippavsats
     mot grottor utan dag.
     /.../
     Och de som hörde, skulle se dess prakt i
     luften stå på hägringarnas vis och ropa
     högt: Giv akt! Giv akt!
     Hans hår är långt, hans blick är vild, slå
     trenne varv kring denne man, och slut ert
     öga för hans bild i bävan, ty förvisso han
     har livnärt sig av honungsspis och druckit
     mjölk i Paradis.

Konstnären Dmitri Smirnovs alldeles egna vision av Xanadu. Foto: Wikimedia Commons

Störst betydelse för Xanadus genomslag har rockbandet Electric Light Orchestra (ELO) haft. Tillsammans med den australiensiska sångerskan Olivia Newton-John framförde ELO 1980 Xanadu som utgjorde titellåten till en romantisk film med samma namn. I filmen ses Gene Kelly göra sin allra sista roll i en spelfilm. Filmen floppade rejält men låten Xanadu toppade listorna i många västländer under sommaren 1980. Här ett utdrag ur texten:

     A place where nobody dared to go
     The love that we came to know
     They call it Xanadu
     And now, open your eyes and see
     what we have made is real
     We are in Xanadu
     A million lights are dancing and you are,
     a shooting star
     An everlasting world and you're here with
     me, eternally Xanadu, Xanadu 

Olivia Newton-John, 1978. Foto: Wikipedia.

Xanadu har även lämnat många andra spår efter sig. I Orson Welles film Citizen Kane från 1941, en film som filmintresserade och -kritiker ofta listar som en av världens viktigaste och mest inflytelserika filmer, är Xanadu namnet på en makthungrig tidningsmoguls (!) pampiga residens i Florida. Vår egen digitala tid har givit Bill Gates 6 100 kvm stora fastighet utanför Seattle smeknamnet Xanadu 2.0. Det finns nästan lika mycket att säga om Xanadu som det finns om Shangri-La. Därför blir det nödvändigt att nu lämna Xanadu åt sitt öde. Om vi i stället återvänder till Electric Light Orchestra och år 1974 hittar vi ett ELO-album med namnet Eldorado. ELO:s senare album A New World Record från 1976 avslutas med ett spår som är döpt till, ja gissa – Shangri-La, förstås! ELO med Jeff Lynne i spetsen gjorde minsann vad de kunde för att rocka sig in i evigheten.

Vem var James Hilton? 
James Hilton föddes den 9 september 1900. Föräldrarna John och Elizabeth bodde då i Leigh, Lancashire, mellan Manchester och Liverpool. Familjen kom dock snart att flytta till Walthamstow i nordöstra London. James var en studiemotiverad skolelev, hans favoritämnen var engelsk litteratur, historia och musik. Intresset för klassisk musik som han ärvt av sin far kom senare att visa sig i många av hans böcker.

      James Hilton var 14 år när Första världskriget bröt ut och hade då redan erhållit ett stipendium för studier vid en public school (privatskola, oftast med internat) i Hertfordshire. Men då fadern som var radikalpacifist upptäckte att skolan disponerade en skjutbana och att där även fanns en Officers’ Training Corps som är en del av den brittiska armén som ger militär ledarskapsutbildning för studenter, fick James inte påbörja studierna. Efter en tid insåg fadern att han inte längre borde hindra sonen från studier varför han lät honom att själv välja skola. James sökte vitt och brett, han reste till och med runt i England med tåg och buss till York, Cheltenham, Brighton m.fl. platser för att inspektera skolor och intervjua rektorer, ett på den tiden närmast revolutionerande beteende. Till slut gjorde han sitt val, han hade fastnat för The Leys School i Cambridge, trots att där fanns såväl skjutbana som något som liknade Officers’ Training Corps, vilket han undvek att informera fadern om. Han blev kvar på The Leys i tre år fram till 1918. Hans tid där var avgörande för hans utveckling. Han läste oerhört mycket och brett och kom att regelbundet medverka i skoltidningen med essäer, artiklar och dikter. Han fick även en dikt publicerad i det pacifistiska Cambridge Magazine. Kriget och rapporteringen i media utövade stark inverkan på livet i skolan och kom att prägla Hilton för livet. Motkrigsslutet 1918 väntade han på en inkallelse som aldrig kom. Han upplevde det som att ett mirakel räddat honom undan döden. Från senhösten 1918 till sommaren 1921 gick han grundutbildningen på Christ’s College i Cambridge. Studierna resulterade i en Bachelor of Arts-examen (motsvarar fil. kand.) i historia och engelska, varefter han fullgjorde ett års forskarutbildning. 

      Redan 1920 fick han sitt första verk – Catherine Herself – publicerat av ett bokförlag. Recensionerna var övervägande positiva. 1922 flyttade han hem till föräldrarna som då hade bosatt sig i Woodford Green, nära Epping Forest i nordöstra London. Där tillbringade han åren fram till 1933 med att läsa, skriva bokrecensioner och artiklar, ta långa promenader och cykelturer, utöva pianospel (på vilket han var skicklig) men även göra resor på  den europeiska kontinenten. ”I read twenty novels a week, reviewing eight out of the lot, wrote two special articles, and put in a few hours at night on a novel.” 

      Vintern 1932–33 började Hilton göra research för det som skulle komma att bli Lost Horizon, bland annat genom att spendera mycket tid i The Reading Room of the British Museum i London. Skrivandet tog honom sex veckor under mars–april 1933. Det färdiga manuset skickades till det för honom nya förlaget Macmillan, som direkt accepterade utgivning. Samtidigt hade Hilton blivit tveksam till den boktitel han satt, Blue Moon, och föreslog Lost Horizon som alternativ. Lost Horizon publicerades den 26 september 1933 med en första utgåva på 3 000 exemplar, ytterligare 3 000 trycktes i november. Lost Horizon blev inte någon snabb succé. Det var först ett år senare som försäljningen och Hiltons berömmelse sköt fart. Dels erhöll han sommaren 1934 The Hawthornden Prize för ”the best piece of imaginative writing published during the preceeding year by a British author under forty-one years of age…”. Dels publicerades hans Goodbye Mr. Chips som blev en omedelbar succé, inte bara i Storbritannien utan också i USA. Boken hämtar inspiration från Hiltons skolperiod och handlar om en älskad lärare som ser tillbaka på sitt liv. 

      James Hilton, någon gång före 1930. Porträttet ställt till vårt förfogande av Trevor Pound vars morfar var kusin med Hilton. Foto: Claude Harris (1883-1961), välkänd fotograf med ateljé länst Regent Street i London.

      Lost Horizon publiceras, Shangri-La är fött
      Lost Horizon
       börjar med en prolog. Författaren Rutherford och en tidigare skolkamrat intar middag på flygplatsen Tempelhof i Berlin. ”Cigarrerna hade nästan brunnit slut, och vi började erfara den desillusion som vanligen hemsöker gamla skolkamrater som möts efter många år och finner att de har mycket mindre gemensamt än vad de tänkt sig.” (Inledande mening i prologen till Lost Horizon.) Diskussionen kommer att beröra ytterligare en skolbekant, den begåvade och karismatiske Hugh Conway som är brittisk konsul i Baskul (Hiltons omskrivning för Kabul i Afghanistan). Under diskussionen framkommer att Conway var en av passagerarna på det flygplan som försvann i maj 1931 under en flygning från Baskul till Peshawar i det dåvarande Indien. Planet återfanns aldrig och Conway rapporterades saknad. Rutherford överraskar skolkamraten med att avslöja att Conway lever. Av en slump träffade han nämligen Conway på ett sjukhus i Chung-Kiang (dagens Chongqing) i det inre av Kina, dit han fått hjälp av en mycket gammal kvinna att ta sig. Den äldsta kvinna jag någonsin sett i hela mitt liv, som en läkare uttryckte det. Rutherford tog med sig Conway till Shanghai där de bordade en japansk passagerarångare till San Francisco. Under resan berättar Conway den märkliga historien om Shangri-La. Men efter att fartyget anlöpt Honolulu är han plötsligt försvunnen.
      ”Rutherford reste sig och tog fram en bunt skrivmaskinskrivna sidor ur en portfölj.
           – Ja, här har du nu min sammanfattning av vad Conway anförtrodde mig, sade han. Du kan läsa den – sen får du tro vad du vill.”

      Därmed börjar Lost Horizon på allvar, det vill säga Rutherfords sammanfattning av Conways berättelse. Det är oroliga tider runt Baskul. Den brittiske konsuln på plats – Hugh Conway – arrangerar evakuering för sig själv och tre andra västerlänningar; Mr Mallinson (Conways assistent på konsulatet), Miss Brinklow (kristen missionär av det fundamentalistiska slaget) och amerikanen Mr Barnard (affärsman). Planet lyfter mot Peshawar. Snart upptäcker man att planet styrs i en helt annan riktning och att en obekant pilot sitter vid spakarna. Man inser att planet är kapat och att man blivit kidnappade. Conway kan identifiera vissa bergstoppar och områden man flyger över, bland annat ser han floden Indus och berget K2. Planet gör lite av en kraschlandning mellan extremt höga berg, på en snöig och otillgänglig plats någonstans i Himalaya. Innan piloten dör bekräftar han att man har landat i Tibet, de fyra passagerarna klarar sig. Plötsligt närmar sig ett följe av lamor (munkar) ledda av en man i bärstol, en kines vid namn Chang. De fyra  västerlänningarna förs till ett spektakulärt kloster vid namn – Shangri-La! Från klostret Shangri-La som är beläget på en bergssida har man en vidunderlig utsikt mot den snötäckta bergstoppen Karakal (Blå månen) och över den bördiga Blå månens dal. Gruppen installeras i bekväma rum och tas väl om hand. I Shangri-La finns ett mycket avancerat bibliotek. Conway får så småningom träffa Storlaman och får höra att klostret grundats av en katolsk kapucinmunk på 1700-talet. Conway lägger pussel med den information han får under samtalen med Storlaman och kinesen Chang. Shangri-La hyllar måttfullheten:

           /.../ vår förhärskande tro är – måtta i allt.
           Vi inskärpa dygden av att undvika överdrifter
           av alla slag, däri inbegripet – ifall ni
           behagar ursäkta paradoxen – överdrift av
           dygd. I dalen, som ni ha sett och i vilken
           flera tusen personer leva under vår ordens
           kontroll, ha vi funnit att denna princip
           skapar en avsevärd grad av lycka. Vi regera
           med måttlig stränghet, och i gengäld äro
           vi nöjda med måttlig lydnad. Och jag tror
           jag kan påstå att vårt folk är ganska nyktert,
           ganska dygdigt och ganska hederligt.
           Conway log. Han ansåg att Chang uttryckte
           det förträffligt, och dessutom tilltalade
           det i viss mån hans eget temperament.
           (Kapitel 4) 

      Shangri-Las vision är att samla det bästa från Öst och det bästa från Väst – respektive världsdels rika kultur och tusenåriga kunskap, litteratur, konst och musik – för att gömma och skydda allt detta inför den stora katastrof som kommer att inträffa. Efter katastrofen ska all denna kunskap och kulturella rikedom bidra till ”en ny renässans”. Conway finner sig väl tillrätta i Shangri-La, han känner i själva verket stark sympati för Shangri-Las ideal; pragmatismen, måttfullheten, anspråkslösheten, den höga bildningen och målsättningen att allt detta ska överleva den förödande globala katastrof som ska inträffa. Storlaman avslöjar att de som lever under Shangri-Las vingar åldras mycket långsamt, Storlaman själv är 250 år gammal (det var i själva verket han som var kapucinmunken som grundade Shangri-La på 1700-talet) men är nu så svag att döden trots allt väntar. Storlaman avslöjar också att Conway är utsedd att bli Shangri-Las nästa Storlama och att den som lämnar Shangri-La kommer att åldras ikapp sin verkliga ålder. Flygkapningen var alltså en planerad kidnappning av Conway som Storlaman studerat och ville föra till Shangri-La. Conways assistent från konsulatet i Baskul – Mallinson – uppträder hetsigt och är ivrig att lämna Shangri-La och återvända till ”civilisationen”. Mallinson och en musicerande manchukvinna i Shangri-La har blivit förälskade. Kvinnan i gruppen – den kristna missionären Miss Brinklow – ser som sin uppgift att frälsa de vilsna själarna i Shangri-La och Blå månens dal. Den fjärde västerlänningen på flygplanet – amerikanen Barnard – visar sig vara en efterlyst finansman på rymmen som nu tagit som sin uppgift att hjälpa Shangri-La att utvinna de guldfyndigheter som finns i Blå månens dal. Efter intensiva påtryckningar från Mallinson ger Conway till slut med sig och ansluter när Mallinson och den manchuiska kvinnan flyr från Shangri-La. 

      Lost Horizon slutar med en epilog. Författaren Rutherford och den namnlöse skolkamraten som träffades i Berlin träffas igen, den här gången i Delhi. Conway (som försvunnit i Honolulu) lever faktiskt fortfarande påstår Rutherford som fått ett brev från Conway, postat i Bangkok. Conway angav i brevet att han skulle ge sig av på en lång resa åt nordväst. Rutherford har därefter letat efter Conway och Shangri-La i stora delar av Kina men utan resultat. 

      Hittade Conway tillbaka till Shangri-La? Finns Shangri-La på riktigt? I så fall, var? Det lämnas åt läsaren att avgöra.

      Hiltons litterära status
      Varken Lost Horizon eller något annat av James Hiltons verk finns med på någon etablerad lista över tidernas 100 viktigaste romaner. Hans författarskap har heller inte belönats med något prestigefullt internationellt litteraturpris. Hans romaner är lättlästa och lättillgängliga, hans berättelser anses vara väl komponerade men oftast utan något större djup. Hans tankegångar och värderingar var konservativa, traditionella och konventionella. 

      Under det decennium som föregick publicerandet av Lost Horizon 1933 skedde omvälvningar inom litteraturens värld. James Joyces Ulysses utkom 1922, Kafkas Processen kom 1925 och samma år kom Virgina Wolfs Mrs Dalloway som ses som ett av modernismens portalverk och som TIME Magazine 2005 utsåg till en av de hundra bästa engelskspråkiga romanerna publicerade efter 1922. 1927 utkom Hesses Stäppvargen och året innan Hilton började skriva på Lost Horizon (1932)kom Aldous Huxleys Du sköna nya värld. Alla dessa verk skulle komma att ges en helt annan litterär status än Hiltons. Framför allt Lost Horizon men även Hiltons senare verk kontrasterar mot de nämnda med sin betoning av varm mänsklighet och sitt framhävande av att livet, trots alla brister och tillkortakommanden, är värt att leva och att vår ambition och strävan efter ett bättre liv är rätt attityd. 

      Lost Horizon har i Storbritannien karaktäriserats med termen middlebrow, liggandes mellan  highbrow (ungefär: intellektuell) och lowbrow (ungefär: obildad) och något som det litterära etablissemanget höll på ar ängds avstånd då det ofta förknippades med kommersialism. Författare som räknade sig till den modernistiska skolan som manade till experimenterande, ifrågasättande och omvärdering av livets alla aspekter använde middlebrow som ett nedsättande begrepp. Modernisterna dömde ut middlebrow-litteratur för att betona känsloliv och sentimentalitet i stället för intellekt och litterär förnyelse. Virginia Wolf anses vara bland de första att ha använt begreppet middlebrow. Graham Greene beskrev Lost Horizon som den typiska middlebrow-romanen, den var pretentiös och trodde sig vara både poetisk och djup. Den marxistiske historikern och kritikern Leslie Morton avfärdade Lost Horizon som tillhörande den typ av litteratur som var av mycket kortlivat intresse och enbart hade som syfte att underhålla. Bland Hiltons tidiga beundrare kan man lite överraskande hitta Sigmund Freud även om han tyckte att Hilton kom att slösa bort sin talang på att vara alldeles för produktiv. Hilton skrev 22 romaner, tiotalet kortare historier eller dokumentära verk, två teaterstycken och fem filmmanus. Åtta av hans egna romaner filmades. Femton av hans romaner finns översatta till svenska. 

      Lost Horizon: omslag Reader's Digests upplaga från 1990, omslaget på första utgåvan 933, omslaget på första svenska utgåvan av Blå månen från 1935

      Shangri-La kommer till Sverige
      Lost Horizon
       publicerades på svenska 1935 under namnet Blå månen. I samband med av en  nyutgivning 1973 fick den svenska utgåvan titeln Bortom horisonten. Som översättare anges Louis Renner. I en serie artiklar presenterade Aftonbladets kulturskribent Axel Liffner 1954 tretton litterära översättare. Louis Renner – tillsammans med sin hustru Lisbeth – introducerades under rubriken Den flitiga familjen. Liffner uppskattade antalet översättningar de båda gjort till över 200. Liffner skriver:
           God underhållning är deras specialitet.
           Och säkert skulle många populära romaner
           ha blivit mycket mindre populära om inte 
           detta drivna team stått för försvenskningen. 

      Under vinjetten Svenskt översättarlexikon på litteraturbanken.se skriver Victor Falk bland annat att det är sannolikt
           att det delade ansvaret och den höga 
           produktionstakten låg bakom den stilistiska
           nivellering som ibland gör sig gällande
           i deras översättningar. /.../
           Påtagligt är också att översättningarnas
           narrativa nivå ofta påverkats, så att för- 
           fattarnas individuella drag har blivit  
           otydligare och ersatts av en viss torftighet 
           eller okänslighet i berättandet och de 
           stämningslägen som berättandet genererar. 

      Söndagen den 23 juni 1935 recenserade signaturen S. S-r. i Dagens Nyheter den nyutkomna Blå månen som innehöll ett förord av Sigfrid Siwertz. Bakom signaturen S. S-r. dolde sig Sten Selander som senare i livet blev docent i botanik vid Uppsala universitet. Han var tidigt verksam som poet, essäist, översättare och litteratur- och teaterkritiker. 1953 efterträdde han Sven Hedin på stol 6 i Svenska Akademien. Selander misstrodde djupt det framväxande industrisamhälle som många av hans samtida hyllade. Han vände sig mot modernitet i alla former, från urbanisering till 40-talslyrik. I stället hyllade han den natur han var djupt förtrogen med, både som biolog och som ordförande i Naturskyddsföreningen. I sin recension skrev Selander bl.a.
           /.../ i sin skildring av motsatsen mellan
           den orientaliska kontemplationens ro,
           sådan den härskar i Shangri-La, och den
           västerländska nutidens meningslösa
           otålighet, förkroppsligad främst i Mallinson
           med dennes public school-mentalitet;
           nu är Mallinson så kort om huvudet och
           så full av engelska sahib-fasoner att man
           inte kan förstå Conways tillgivenhet för
           honom. /.../ har Hilton fångat klostrets
           själsliga atmosfär av andlig överlägsenhet,
           sval minnesmättad överblick och förfinad,
           rofylld humanism /.../ inte bara en fantastisk
           äventyrsroman, uppbyggd med ovanlig
           artistisk skicklighet; den är också ett
           stycke ganska underfundig och dubbel-
           bottnad filosofi. Shangri-Las höga levnads-
           visdomoch  dess bärare saknar inte sin
           omedvetna komik. Den bygger på en
           utspekulerad andlig hygien, en försiktighet,
           rädsla för överdrifter och ombonad
           gubbegoism, som visserligen förhindrar
           dårskaper och misstag, men också utestänger
           det stora, djärva dådet. /.../ I trötta
           stunder, då världens larm och oro förefaller
           outhärdliga, skulle man själv gärna
           vilja följa honom, så fylld av högfjällens
           och visdomens tystnad och avlägsna ro är
           den rymd som Hilton vetat att välva kring
           sin önskedröms sällsamma kloster i Tibet.

      Författarpresentation: Per Camenius  
      Medlem Svensk-kinesiska/FokusKina sedan 1973, s
      tyrelseledamot långa perioder från 1974, ordförande 2009–12, nu vice ordförande.
      Startade Svenskkinesiska Resebyrån 1978  och Kinaresor 2
      003.

      Nästa nummer: Läs om Hiltons världsbild och vad som påverkade och inspirerade honom till att skapa Lost Horizon och Shangri-La. Varifrån fick han kunskap om naturen och kulturen i Tibet och Kina?