FokusKina # 2017 - 3

Xuē Tāo (薛涛) var en kvinnlig poet under Tangdynastin. Nedan följer ett lätt bearbetat utdrag ur Lena Rydholms artikel Tangdynastin, Poesins guldålder i Kina från Kinarapport nr 4, 2015.

Vad gäller kvinnors poesi under Tangdynastin, är det betydligt mer tunnsått än för manliga poeter. Inte bara för att kvinnor i lägre grad kunde läsa och skriva , men också för att färre av deras dikter bevarades till eftervärlden. Den mest berömda kurtisanen under Tangdynastin som skrev poesi var utan tvekan Xue Tao (768 – ca 832), en litterärt begåvad ung flicka som tvingades försörja sig som sångkurtisan (geji) från 16 års ålder, efter det att fadern avlidit. 89 av Xue Taos dikter finns bevarade i Tangdynastins samlade poesi. Fler än för någon annan kvinnlig poet från den tiden. Legenden förtäljer att hon vid 40-års ålder haft ett ”kärleksförhållande” med poeten Yuan Zhen, och hoppats på giftermål. Av okänd anledning blev han arg och förkastade henne. Detta ska ha föranlett Xue att skriva en lång dikt på tio verser om sorgen och skammen över att ha förlorat sin potentiella make och försörjare. I det följande återges två av dessa tio verser (nr 1 och 10), som båda behandlar separationer av vad som tycks naturligt höra samman.