Text Johan Fresk FokusKina # 2018 - 3

Det finns få aspekter på kinesisk kultur som inte på något sätt innefattar aromatiska produkter eller parfymer. Under historiens gång - det må gälla ritualer eller religionens område, terapi, de lärdas verksamhet - är väldoften närvarande överallt. Denna aromatiska nyans av den kinesiska elitkulturen var temat på utställningen Parfums de Chine (Parfymer i Kina) på Musee Cernuschi i Paris under sommaren 2018.

I det kejserliga Kina, liksom idag, användes ofta tecknet W, xiäng, vilket betecknar både en doft och det ämne som var doftens ursprung. Oavsett om doften var från växt- eller djurriket kunde vällukten ta olika form som till exempel krämer, luktvatten eller små påsar som bars tillsammans med kläderna. Ibland åts till och med doftämne för att parfymera kroppen inifrån. Det vanligaste sättet att sprida väldoft var dock utan tvekan att det aromatiska ämnet brändes för att därmed sprida rök och ångor. Denna "rökelsens" kultur spelade en viktig roll i parfymens historia i Kina.

Under Zhoudynastin (1046-256 f.Kr.) utvecklades en avancerad kultur för väldoft som kan hänföras till parfymens betydelse inom filosofi och religiösa riter. De aromatiska dofterna betraktades som ett medium mellan människor och gudar, som bjöds ned till jorden av rökelsen. Den rituella dimensionen är ett viktigt tema i klassiska texter såsom i Wenzi, en daoistisk klassiker där mästare Wen menar att alla har en näsa som kan uppskatta parfym.

Efter att det kinesiska riket enades 221 f.Kr. och sedan konsoliderades under Handynastin (206 f.Kr.-220 e. Kr.) utvidgades handelsrutterna åt alla håll. Det medförde att nya träslag och kådor från Sydostasien och Mellanöstern introducerades. Upptäckten av sandelträ, kamfer, bensoeharts och rökelse ledde till en kultur av väldoft vid sidan av de religiösa riterna.

Införandet av buddhismen i Kina ledde på sikt till att indiska bruk av rökelse integrerades i den kinesiska kulturen. Gåvor och offer av aromatiska träslag blev ett viktigt sätt att uttrycka sin religiösa tro. Detta kommer till uttryck i den nya ikonografi som buddhismen

förde med sig, där rökelsekar och troende som frambär parfymer ofta avbildades. Även i poesin som i tangpoetens Bai Juyis (772-846) dikt, palatsets sång, omskrivs rökelsen. "Med rosenfärgade kinder, redan övergiven lutar hon sig över rökelsekaret och inväntar gryningen".

Under Songdynastin (960-1279) blev parfymer en viktig del i den framväxande lärda kulturen. I takt med vetenskapliga framsteg inom botaniken beskrevs och klassificerades inhemska kinesiska växter såsom pion, krysantemum och orkide. Mer exotiska plantor beskrevs i geografiska berättelser. För första gången gavs nu ut böcker som enbart handlade om parfymer och väldoft. Boken Xiangpu (Dofternas bok) av Chen Jing (1100-1200-tal) är kanske den mest berömda. Tack var dessa böcker finns det därför god kännedom om hur rökelse användes under Songdynastin. Favoritdoften framför andra bland de lärda var aloeträ som ansågs hjälpa den poetiska inspirationen på traven.

Literatiklassen  under Mingdynastin (1368-1644) betraktade sig på många sätt som arvtagare till Songdynastins lärda kultur. På 1400-talet blev dess livsstil ett socialt ideal för de välbärgade klasserna som genom utbildning och poster som ämbetsmän i den kejserliga byråkratin rörde sig uppåt i den sociala hierarkin. Här spelade rökelse en viktig roll i konsten att leva på rätt sätt såsom definierades av välkända samtida smakdomare som Gao Lian (aktiv 1580-1600) och Wen Zhenheng (1585-1645). För Wen var rökelse en oundgänglig indikator för kvaliteten på en lärd persons arbetsrum där rökelsekarets placering och innehåll var av avgörande betydelse. Under Mingdynastin blev blandningar av olika doftämnen vanligare och förutom tidigare nämnda favoriter som sandelträ och aloeträ tillkom nu kryddnejlika, mysk, nardusört och vårbrodd.

Från Qingdynastin (1644-1911) finns noggranna skildringar från livet vid hovet i den Förbjudna staden. Redan från början betraktades väldoftande ämnen som statlig egendom och förvarades i statliga lagerlokaler. Speciellt tillförseln av aloeträ säkrades genom leveranser från södra Kina och Annam i dagens Vietnam. De stora statliga ceremonierna vid bland annat Himmelens tempel innehöll alltid offer av rökelse. Parfymer ansågs också ha en läkande verkan och recepten för till exempel änkekejsarinnan Cixi (1871-1908) visar att parfymer använts vid flera tillfällen för hårvård och personlig hygien. Till utställningens stora förtjänster hör att parfymens och väldoftens betydelse lyfts fram som en integrerad del i den kejserliga elitkulturen. Rökelse var en självklar och integrerad del vid utövandet av de klassiska konsterna kalligrafi, måleri, diktning och musik - en förhöjande aromatisk aspekt för ett perfekt framförande.