SETT TILL ANTALET deltagare var andra världskrigets främsta skådeplats inte Europa utan östra Asien. Ändå har det bara skrivits sparsamt om temat Sverige och andra världskriget i Japan, Kina och Sydost-asien. Få känner till något om vilken politik Sverige förde i regionen och vilken roll svenskar (inte bara Sven Hedin) spelade där borta. Ett omfattande arkivmaterial har under många år väntat på att utforskas.

1930-talets Sverige utvecklades till en målmedveten exportnation och hade viktiga kommersiella intressen i när och fjärran. Det handlade med både Kina och Japan. Svenska samfund bedrev dessutom kristen mission i Östern. Men under decenniet försämrades världsläget successivt. Allt började med en mindre incident i Manchuriet, som styrdes av en kinesisk krigsherre. Militärer tog makten även i Japan och inledde en expansionspolitik som tog sikte på Kina och de västerländska kolonierna i Sydostasien. Den uppseglande konflikten vid Stilla havet hotade både svensk mission och export.

Uppträdde Sverige som neutralt även i Asien under andra världskriget? Vilka insatser gjorde svenskar, och kunde vårt land fortsätta med handel och sjöfart mitt under brinnande krig? Vad tyckte Torgny Segerstedt om Japan? Och är det sant att Tokyo till sist gjorde fredstrevare via Sverige? Dessa frågor får sitt svar i boken.

Många svenskar i Ostasien torde ha skattat sig lyckliga 1940. De levde i relativ trygghet jämfört med om de hade stannat i hemlandet, som nu slickades av krigets lågor. Många trodde att det bara var en tidsfråga innan Sverige skulle ockuperas av Tredje riket. Under tiden gick deras liv vidare, kantat av glada cocktailparties och middagsbjudningar. Detta gällde svenskarna i Japan och på den kinesiska kusten. I Shanghais internationella koncession spatserade västerlänningar, kineser och japaner fredligt på gatorna som om andra världskriget aldrig funnits. Även i Sydostasien levde svenskar i välmåga, som affärsmän eller som experter inom de lokala plantageekonomierna. Men en kategori svenskar levde under helt andra villkor: missionärerna i Kina och Manchukuo.

Ett samfund som verkade i det manchuriska imperiet var Frälsningsarmén. På 1930-talet hade kapten Verna Olsson kallats från Korea till Krigsskolan i Mukden, som var salvationisternas högkvarter. Där ledde hon friluftsmöten, ofta övervakad av spioner, och sålde tidningen Stridsropet. Olsson levde under enkla förhållanden i byar där hon höll predikningar mot hedendom, rökning och dryckenskap. År 1940 utvisades samfundet ur Manchukuo, och Olsson förflyttades nu till Beiping. I sina memoarer nämner hon att staden är stor och vacker, men full av avgudar.

Kinamissionärerna verkade i inlandet av det krigsdrabbade Mittens rike, som vanligt utsatta för risken att kidnappas av rövare eller antastas av den kinesiska motståndsrörelsen. Eftersom de japanska ockupanterna i regel uppträdde hövligt mot missionärer misstänktes dessa ibland av lokalbefolkningen för samröre med fienden. Men de hade heller inget ogrumlat gott förhållande till japanerna. Det kunde hända att missionsstationer demolerades av inkräktarna. Ändå fortsatte förkunnarna okuvligt med sitt kall, den nästan omöjliga uppgiften att omvända kineserna till den vite mannens religion.

År 1939 hade den kanske mest kände Kinamissionären gått ur tiden – Erik Folke, som ledde Svenska Missionen i Ostasien och hade verkat i landet ända sedan 1887. Han var något så ovanligt som en evangelist med levande intresse för kinesisk kultur och bildning. De flesta missionärer brukade vifta bort sådant som slöseri med tid. Under sin livstid hade Folke upplevt boxarupproret, rysk-japanska kriget och kejsardömets fall. Han hade arbetat under både krigsherrarnas, Guomindangs och nu till sist även japanernas styre. Men trots alla ansträngningar och alla investerade kollektmedel verkade hans mål, Kinas frälsning, ännu ytterst avlägset.

Under tiden fick missionärerna försöka hålla modet uppe trots ensamhet, farsoter och oro över de dåliga nyheter från Norden som tid efter annan nådde Kina. Ett problem var den svåra samfundssplittringen, som hindrade kristet samarbete i en mörk tid. Alla bedrev ungefär samma verksamhet, men förkunnarna avgränsade sig mot varandra av olika skäl – det kunde gälla trosartiklar men också rena organisationsfrågor.

Som svenska medborgare hade missionärerna rätt att få skydd av sina myndigheter om de råkade illa ut, men för tillfället fanns det inte många som kunde vaka över deras intressen. Sverige saknade ju ett reguljärt diplomatiskt sändebud i Kina. Dock fanns generalkonsulatet kvar i Shanghai. En tryckande varm dag i oktober 1940 anlände en ny befattningshavare dit: förste legationssekreterare Malte Pripp, förutvarande vicekonsul i Wellington på Nya Zeeland. Han blev upprörd över det sorglösa nöjeslivet på sin nya hemort. Medan blodiga strider pågick i Europa roade man sig hämningslöst i Shanghais internationella stadsdel. Pripp förväntades utföra konsulärt arbete men även skriva politiska rapporter från Kina. Att få reda på vad som hände utanför stadens råmärken var inte lätt, men Pripp konstaterade förvånat att det fortfarande gick att skicka brev till Chongqing, den kinesiska krigshuvudstaden. Av sin landsman Carl Taube, som var i kinesisk tjänst, fick Pripp det enträgna rådet att även personligen bege sig till Chiang Kai-sheks stödjepunkt. Ingen i svensk utrikestjänst hade avlagt besök på kinesiska UD sedan 1938. Emellertid kom en instruktion från Stockholm som meddelade att Pripp inte behövde ha bråttom att resa inåt landet.

En av Pripps plikter var att fungera som domare. Ända sedan tillkomsten av »de ojämlika fördragen« hade detta varit en typisk syssla för utländska konsulat. Inte så att Pripp var utbildad för sin uppgift, men han hade ett litet juridiskt bibliotek att slå i och ett par bisittare. Däremot fanns ingen åklagare, så Pripp fick ta på sig även denna roll. En annan svensk var försvarsadvokat, men fick ofta ta hjälp av Pripp för att få veta omständigheter som talade till den åtalades fördel. Rollfördelningen i domstolen var med andra ord ganska ovanlig. Pripp fick ägna tid åt att döma landsmän i mål som handlade om skilsmässor, förskingring, faderskapsärenden och förfalskningar. Lättast var trafikförseelser, som dömdes enligt det lokala regel- verket. Rättegångsprotokollen godkändes i efterhand av Svea hovrätt.

Åttonde rutt-armén i strid vid kinesiska muren, Hebei 1938

Det fanns en klubb för svenskar som vistades i landet. Det var Svenska föreningen i Kina (på kinesiskaZhuhua Ruidian Zonghui), som likt handelshuset Ekmans hade sitt säte i förnäma Hamilton House i Shanghai. Sällskapet hade ett sjuttiotal medlemmar, främst affärsmän. I regel var det prominenta personer, däribland tolv svenskar som var anställda som rådgivare åt kinesiska staten. De arbetade exempelvis inom post- och tullverken. Svenska föreningens medlemstal var kanske inte så imponerande, men den fyllde säkerligen en viktig funktion som socialt nätverk. Utöver att driva ett lånebibliotek samlade den in pengar till nödlidande svenska sjömän, som det fanns gott om i staden på grund av de dåliga tiderna för internationell sjöfart. I övrigt arrangerade föreningen regelbundet middagar, ibland också »med damer«. Några medlemmar var gifta med kinesiskor, men barnen i sådana blandäktenskap räknades som utlänningar och fick ytterst sällan undervisning i svenska. Den 28 mars 1941 firade Svenska föreningen i Kina sitt tjugoårsjubileum. Vid detta tillfälle hette ordföranden Ragnar Bringert.

År 1939 hade en av de mest bemärkta Kinasvenskarna lämnat Iandet för gott. Frans August Larson, mer känd som hertig Larson, hade begett sig hem till Sverige och därifrån emigrerat till USA. Den japanska invasionen hade inneburit slutet för Larsons affärsverksamhet. En annan äventyrare, professorn och mandarinen Erik Nyström, stannade däremot. Han begav sig bara till Sverige för sommarsemester. Ett reportage i Svenska Dagbladet berättade i juli 1940 att han åkt tåg i elva dagar via Sibirien till Riga, som just blivit huvudort i en nybildad sovjetrepublik. Nu hade han anlänt till Sverige med ett bokmanus betitlat »Madame Chiang Kai-shek och den kinesiska kvinnan«. Nyström var bosatt i Beiping och hade tidigare ett tag varit Stockholms-Tidningens krigs- korrespondent i Asien. I reportaget beskrev han situationen på sin bostadsort: »Om förhållandena i Beiping uttalade professorn att japanerna alltid visat ett hyfsat och tillmötesgående uppträdande, och några trakasserier hade icke förekommit mot svenskarna, tvärtom syntes japanerna vara sympatiskt inställda mot våra landsmän. Bilden av den japanska expansionen var som synes ibland ännu välvillig, men det skulle snart ändra sig när Japan i september slöt tremaktspakten med Tyskland och Italien.

Borta i Tokyo samlades emellanåt den japansk-svenska föreningen, Nichizui Kyōkai, som beskyddades av kejsarens bror Chichibu. I närvaro av denne och hans gemål hölls årsmöte den 6 juni 1940, varvid man såg en film om den svenska skärgården och underhölls av musik. Formella tal lästes upp, och trots krigstidsransoneringen avnjöt man en bankett, från vilken vi har kvar menyn: consommé aux quenelles, forell i vitt vin, poussin a la Suédoise (en kycklingrätt), sallad, glace Fujiyama, melon och kaffe. Den motsvarande föreningen i Stockholm hade haft årsmöte den 29 februari och bjudit in skriftställaren Rütger Essén, som i föreningens årsbok bidrog med en artikel om den japanska kejsartraditionen. Detta var ju året då Japan höll sitt beramade 2 600-årsfirande. De bilaterala sällskapen rekryterade sina ledamöter ur samhällets elit – bland medlemmarna i Sverige fanns general Olof Thörnell, bröderna Wallenberg och Selma Lagerlöf; i Japan hette ordföranden Fujiwara Ginjiro och satt i regeringen. Men ute i verkligheten var vänskapen inte lika påtaglig. I augusti och september 1940 rapporterade envoyé Bagge från Tokyo om en snabbt tilltagande misstänksamhet mot västerlänningar. I det spända världsläget, där britter och amerikaner allt oftare utpekades som illvilliga mot Japan, var det svårt för befolkningen att veta vilka utlänningar de kunde lita på. Både tyskar och ryssar hade liknande klagomål. Svenskar måste alltså vara tydliga med att uppge sin nationalitet, och upplysa om att Sverige var ett neutralt land som inte tillämpade sanktioner mot Japan.

--------------------------------------

INGEMAR OTTOSSON är docent i historia vid Lunds universitet och har mångårig
erfarenhet som gästprofessor vid lärosäten i Japan och Kina. Tidigare har han utgivit
böcker som Handel under protest (2010), Möten i monsunen. Sverige och Kina genom tiderna (2019) och Makt och skönhet. En resa i Europas 1700-tal (2022).