I många kinesiska talesätt representerar tigern den starke, en monark eller någon från den priviligierade klassen, medan hunden betraktas vara utan värdighet eller tillhöra de lägre klasserna. Talesättet Hua hu lei quan, att försöka rita en tiger men sluta med en hund, är ett bra exempel på detta.

Talesättet har sitt ursprung i ett brev skrivet av Ma Yuan, en vältalig lärd som levde under Östra Handynastin (25–220). På grund av sin bildning och vältalighet kallades Ma ofta till det kejserliga palatset för att diskutera statsangelägenheter inför kejsaren. Två av Ma Yuans brorsöner såg upp till honom och beundrade farbroderns framgångar och bestämde sig för att följa hans exempel och bli lika vältaliga som han.

De två brorsönerna hördes emellertid ofta uttala sig och fördöma andra människors uppförande och personlighet. När Ma hörde detta bekymrade det honom och han var orolig för att brorsönernas karriär som lärda vältalare skulle ta en olycklig riktning. Därför skrev han ett brev till brorsönerna med förhoppning om att kunna övertyga dem om det olämpliga i att uttala sig fördömande om andra människor.

I sitt brev uppfordrade Ma dem att ta Long Bogao, en rättskaffens och fåordig lärd man som var respekterad av sin omgivning, som förebild. Han varnade samtidigt brorsönerna för att ta Du Lijiang, en annan lärd man vid tiden, som ett föredöme. Detta kunde, enligt Ma Yuan, i så fall leda till att brorsönerna skulle sluta som oduglingar.

Ma fortsatte att berätta om Du Lijiangs heroiska natur och hjälpsamhet och menade att dennes beteende inte var lämpligt för brorsönerna att försöka ta efter. Det skulle vara som att någon skulle försöka rita en tiger men att teckningen i stället slutade med att likna en hund.

Efter att Ma Yuans brev blivit officiellt känt har det lästs av kinesiska lärda personer som en klassisk essä, och uttrycket Hua hu lei quan har blivit ett välkänt idiom.

Idag används talesättet ofta i Kina för att beskriva en dålig imitation och för att få människor att avstå från att försöka nå det som ligger utanför deras förmåga. I Sverige har vi det liknande talesättet ”Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket”.