Bokrecension av Kerstin Johansson

Det var i Kina pandemin började, den som fortfarande håller oss alla i sitt grepp. Många följde författaren Fang Fangs dagbok från hennes karantän i Wuhan (i engelsk översättning ”Wuhandiary”). Nu utkommer den första svenska översättningen av en kinesisk ”covid-roman”.

Yang Zhipengs ”Anteckningar från råttans år” börjar i Wuhan, dit den unga läkaren Hua Yanrest för att hjälpa till. Hon dör i sviterna av sjukdomen och lämnar sina båda föräldrar, även de läkare, i sorg. Sorgeprocessen och sjukhuspersonalens arbete på sjukhuset skildras med stordetaljrikedom. Men beskrivningar av självuppoffrande sjukhuspersonal och överfulla sjukhus, där pandemin tar liv efter liv, är bara en del av en större berättelse om några olika familjers öden. Temat är strävan efter ett bättre liv i dagens kinesiska samhälle. Där kostar utbildning mycket pengar och avancerad sjukvård är dyr. Vilket av barnen ska få studera vid universitetet och hur ska pappas canceroperation kunna betalas? Den som blivit omåttligt rik i den nya ekonomin är ändå inte hjälpt av sin rikedom när den dödliga epidemin slår till.

Författaren Yang Zhipeng är också praktiserande buddhist och romanens språk präglas av detta, vilket kan kännas lite främmande. Men i skildringen av hur skört allt levande är och hur materiell rikedom inte skyddar mot lidande och död, i detta ligger bokens mening.

Jag påminns vid läsningen om hur det åren efter den stora flyktingvågen 2015 utkom särskilt många svenska romaner med motiv av flykt och migration. På samma sätt gestaltas nu covid-pandemin i skönlitteraturen. Varje berättelse om pandemin ger en tydlig bild av det samhälleden drabbar. “Anteckningar från Råttans år” är en av dessa berättelser, ett inkännande och detaljerat tidsdokument från sjukdomens kinesiska centrum.

av Yang Zhipeng
Översättning: Finn Hultin
Bokförlaget Wanzhi 2021

I januari 2020 befinner sig den unga läkaren HuaYan i Peking. Hennes föräldrar, även de läkare, är kvar i hemstaden Wuhan där ett nytt virus har börjat få spridning. Kvällen innan Wuhan sätts i karantän bestämmer sig Hua Yan för att resa hem och göra vad hon kan för att undsätta de som insjuknat och bromsa epidemins utveckling.
I fyra sammanflätade delar skildras tre familjers öden åren före och veckorna kring virusutbrottet. Anteckningar från råttans år är en berättelse om det Kina som vuxit fram under de senaste decennierna, om viljan att skapa ett bättre liv för sig själv och sina barn, men också om priset för att nå det målet genom att exploatera våra gemensamma resurser och rubba naturens ordning.

Yang Zipeng föddes1955 i den kinesiskaprovinsen Shaanxi. Som ung tog han värvning i det militära. Senare arbetade hans om redaktör efter att ha tagit examen från Institutionen för litteratur vid Wuhans universitet. Från mitten av 1990-talet arbetade han som entreprenör inom kultursektorn. Han har skrivit skönlitterärtsedan 1980-talet och har fått flera utmärkelser. Han är sedan många år praktiserande buddhist. På svenska finns även Hemligheten i världen (2019) på Bokförlaget Wanzhi.

Himlens vatten

Inte långt efter att Shanfu pratat i telefon med Li Tianlun och Ming'er förlorade han medvetandet. Yunmiao, som bar munskydd och skyddskläder i form av en regnponcho i plast, satt framför sängen och vakade över Shanfu under hans sista timmar. Natten var dödstyst; utanför fönstret var det svart, inga ljud hördes och ingen människa syntes till, gatubelysningen släcktes redan vid elva och det stora fabriksområdet påminde mest om ett vidsträckt öde landskap utan spår av något som helst liv. Yunmiao betraktade Shanfus allt blekare ansikte, lyssnade till ljudet av hans emellanåt mycket tunga andhämtning, och allt hon kunde göra var att plågad se på medan hennes älskade, likt en oljelampa nästan utan bränsle, långsamt brann ut.

Innan nyåret hade de bestämt sig för att återvända hem så snart Shanfu gått av det sista arbetspasset. De skulle ta med sig pappa och Ming'er till något ställe där de kunde koppla av några dagar. Yunmiaos pappa hade under flera år fått ta hand om Ming'er, något som tagit på hans krafter, och själva arbetade de jämt och ständigt. De hade aldrig haft möjlighet att verkligen vila ut. Ingen hade väntat sig att Shanfu efter att ha blivit avlöst skulle börja känna sig lite febrig, tro att det var en förkylning, att det inte var något allvarligt, för att sedan vakna upp kring midnatt orkeslös och med ett tryck över bröstet. Den oro som alla kände under dessa dagar till följd av det nya coronavirusets spridning bidrog till att de inte vågade ta lätt på hans tillstånd, och de skyndade sig därför ner till områdets sjukstuga och jourläkaren. Febertermometern visade 38 grader, vilket fick läkaren att gå upp i varv: ”Mycket tyder på att du har smittats av viruset. Vi har inga möjligheter att erbjuda dig någon behandling här, du måste ta dig till ett sjukhus snarast.”

Shanfu hade tur i oturen i det avseendet att alla som arbetade på fabriken under det kinesiska nyåret hade fått tio munskydd var, och eftersom han själv inte behövde använda dem när han jobbade hade han kunnat ta med hela sin kvot hem. Anledningen till att han inte behövde dem var för att han satt ensam vid telefonen på kontoret, medan det för de som arbetade i verkstäderna var svårare att hålla avstånd. Nu kommunskydden dock väl till pass. De återvände till sin bostad på fabriksområdet och satte på sig munskydd, sedan gick de ut genom huvudentrén, hejdade en taxi och bad chauffören köra dem till sjukhuset. I taxin sa chauffören: ”Jag har kört flera kunder till olika sjukhus i kväll, men inte en enda har kunnat läggas in, alla stora sjukhus är redan överfulla.”

Yunmiao avbröt chauffören och sa: ”Vi måste ändå försöka, det är i vart fall bättre än att bara vänta.” Hennes hulkningar gjorde att orden kom i stackato. Chauffören skakade på huvudet och upprepade att han visste alltför väl hur läget var på sjukhusen, men givetvis, man kan inte göra annat än att försöka.

De tog sig först till det sjukhus som låg närmast och avverkade sedan sju sjukhus och fyra taxibilar inom loppet av tre timmar, utan att något av dem kunde ta emot Shanfu. Det var fullt av folk överallt; människor som sökte vård stod i ändlösa köer på akutmottagningarna. Kaos verkade råda på Wuhans samtliga sjukhus. Vid fem på morgonen gav de upp och återvände hem. Yunmiao skulle bara vila ögonen lite grann, men när hon öppnade dem igen var klockan redan halv åtta på morgonen. Hastigt steg hon upp för att göra i ordning en mugg med gröt gjord på sesamfrön åt Shanfu. Själv hann hon inte med att äta, hon skyndade sig ut till områdets sjukstuga för att få råd om vad de borde göra härnäst. Sjukstugan var fylld av människor som kommit för att konsultera läkare, bli undersökta eller köpa mediciner. På dörren hade en lapp satts upp med information om att alla vägar ut från Wuhan skulle spärras av från klockan tio, kollektivtrafiken inom stadsgränsen skulle emellertid fungera som vanligt. Alla sa att detta i praktiken var detsamma som att hela staden sattes i karantän. Yunmiao blev förbluffad, aldrig hade hon kunnat tro att något så här allvarligt skulle hända i hennes närhet. Även om en del rykten florerat under de senaste dagarna hade produktionen fortsatt på fabriken inför nyårsledigheten. Det hade känts ungefär som vanligt. Denna accelererande händelseutveckling hade hon inte väntat sig. 

Efter en halvtimmes väntan var det äntligen Yunmiaos tur. Hon berättade om hur många sjukhus de besökt under gårdagen och sa mellan snyftningarna: ”Det var verkligen helt hopplöst.”

Doktorn sa: ”Det finns inte mycket vi kan göra för er just nu. Någon provtagning kan vi inte erbjuda här. Ni får isolera er i hemmet tills vidare.” Han skrev ut lite febernedsättande och sa att Shanfu skulle försöka dricka mycket. I övrigt var det bara att hoppas på att sjukhusen snart skulle få lediga platser. Han instruerade henne även att vara noga med att skydda sig själv för att undvika att bli smittad.

När Yunmiao kom hem gav hon Shanfu febernedsättande medicin och lät honom sedan lägga sig ner igen för att vila, medan hon gick till mataffären vid ingången till fabriksområdet. Hon köpte grönsaker och basvaror för att deskulle kunna klara sig på egen hand ett tag, i väntan på att situationen skulle vända till det bättre. Men det skedde ingen sådan vändning. Det de väntade på skulle i stället visa sig vara en akut försämring av Shanfus sjukdomstillstånd.

Yunmiao ringde till kontoret på fabriken och försökte få tag i alla hon kände. Alla uttryckte sitt medlidande men hur gärna de än önskade kunde de inte hjälpa henne. Fabriksföreståndaren sa: ”De nationella hjälpinsatser som utlovats har inte anlänt än. Sjukhusen är fulla och har ingen som helst möjlighet att ta emot den kraftiga anhopningen av patienter, många av de drabbade får helt enkelt ta hand om sig själva. Först när den vårdpersonal som organiserats av centralregeringen har kommit fram och sjukhusen Huoshenshan och Leishenshan är färdigbyggda blir det möjligt att erbjuda de smittade sjukhusvård i större omfattning.” Som situationen såg ut var Shanfu alltså hänvisad till att stanna hos Yunmiao i fabriksbostaden och invänta en förändring av läget. För att inte oroa pappa berättade de inte för honom att Shanfu blivit sjuk. Det enda de sa var att fabriken var underbemannad och att de var tvungna att fortsätta att arbeta ytterligare några dagar innan de fick ledigt. 

Trots att den gamle sa ”jag tar hand om Ming'er, det är inga problem — jag har köpt hem gott om mat och dryck, vi har så vi klarar oss ett bra tag framöver, kom ni hem när ni har jobbat färdigt", hörde Shanfu och Yunmiao på hans röst att han var orolig. Regeringen hade redan gått ut med att Wuhan satts i karantän – det kände alla till vid det här laget –och när fabrikerna kunde återuppta arbetet var det ingen som visste. Skulle då inte pappa begripa att det han fick höra bara var ägnat att lindra hans oro? ”Reglerna som regeringen gått ut med innebär att du inte får gå ut, händer det något får du ringa oss”, sa de till honom.

Dagarna passerade i nervös väntan. Tidigare hade det varit fullt upp, men under karantänen fanns inte mycket de kunde göra, och långsamheten var nog för att driva dem halvt till vansinne. Att säga att en dag kändes som ett år var knappast någon överdrift. Shanfus sjukdomstillstånd visade inga tecken till förbättring. Tvärtom blev han allt sämre. Kvällen innan hade Shanfu känt att han höll på att stryka med och mitt i natten hade han kallat på henne i mörkret: ”Yunmiao, är du där?”

Shanfu sov i den del av rummet som vätte åt öster och Yunmiao låg på en madrass på golvet intill den norra väggen, avståndet mellan dem var inte mer än tre meter. Yunmiao sov oroligt, så när Shanfu försiktigt sa hennes namn vaknade hon och sa: ”Vill du dricka lite vatten?”

I mörkret sa han: ”Jag vill bara få se på dig.”

Yunmiao blev rädd. Hon visste att Shanfu antagligen kände att han inte hade långt kvar, annars skulle han inte prata på det sättet mitt i natten. Yunmiao kravlade sig upp och tände lampan, sedan ställde hon sig en och en halv meter ifrån sin make och såg på honom. Från områdets sjukstuga hade man sagt att även två personer i samma hushåll som sitter i karantän måste hålla minst en och en halv meters avstånd till varandra. De hade hållit sig strikt till denna regel. När Yunmiao hade lagat mat ställde hon den på en pall och backade en meter innan Shanfu tog skålen. Då han hade ätit klart ställde han tillbaka skålen på pallen och la sig sedan ner igen, och först efter att det gått en stund dukade Yunmiao av. Inomhus hade de hela tiden burit munskydd.

Det matta ljuset från taklampan fick Shanfu att se ännu blekare ut, hans vanliga ansiktsfärg var näst intill helt borta. Med stor ansträngning öppnade Shanfu sina ögon och riktade blicken mot Yunmiao där hon stod en och en halv meter ifrån honom. Han ville vara säker på att minnas alla hennes ansiktsuttryck, hennes ögonlocks alla ögonfransar. Yunmiao tyckte sig se en uppgivenhet i Shanfus blick, men visste samtidigt att han inte skulle ge upp innan det verkligen var över. Hon ville trösta honom, men vad kunde hon säga? Hon hade ätit ur samma gryta som Shanfu sedan hon var sju år gammal. Med sina åtta år som gifta hade de levt tillsammans i 23 år. Hon behövde inte gissa sig till vad han tänkte och kände — hon visste. Deras gemensamma förflutna, enskildheter ur minnet, kom nu till henne med ovanlig skärpa.

Bara ett år efter att Shanfu hade flyttat in hos dem betraktade Yunmiao honom redan som sin egen bror, och på motsvarande sätt tog Shanfu hand om Yunmiao och Yunmeng som sina egna småsystrar. De stod så nära varandra man kan komma. En hösteftermiddag när Yunmiao kom hem från skolan såg hon pappa ligga på sängen. Hon hade aldrig tidigare sett pappa ligga ner och vila mitt på dagen, och frågade därför: ”Vad är det, pappa?”

”Jag måste ha dragit på mig en förkylning när jag var ute igår kväll, jag har feber och känner mig alldeles slut. Eftersom jag var lite yr tidigare la jag mig för att vila en stund.”

Då Yunmiao såg att pappa var ensam hemmafrågade hon: ”Var är storebror?”