Text: Kerstin Johansson FokusKina # 2022-2

Besinning.
Dikter i urval
Av Bei Dao

I tolkning av
Göran Sommardal
Wanzhi förlag

Det är inte något nytt med kinesiska författare i exil. Snarare är det en trist tradition med månghundraåriga rötter. Hyllade hov-poeter kunde falla i onåd och förvisas till avlägsna provinser. Man kan ju undra hur de upplevde sin situation. Kanske var de lättade över att slippa intrigerna vid hovet? Kanske led de av det händelselösa intellektuella livet på landsbygden?

I dagens kinesiska litteratur är Bei Dao (pseudonym för Zhao Zhenkai) exil-poesins nestor. Efter ett långt liv i exil, som han tillbringat i många olika länder, bland andra Sverige, bor han numera i Hongkong. Genom sin exiltillvaro har han blivit en världsmedborgare och bekantat sig med författarskap, som på olika sätt berikat hans poesi.

I Kina är Bei Dao främst en representant för den nya poesi som tog form i slutet av 1970- talet, en symbol för det ungdomliga upproret mot ett auktoritärt samhälle. Många av hans dikter har blivit ikoniska. Det är ett unikt faktum att samtliga Bei Daos dikter, publicerade 1972–1999, finns i svensk översättning, utförd av Göran Malmqvist. Nu utkommer samlingen Besinning, som består av dels nya dikter, dels tidigare översatta dikter, samtliga i tolkning av Göran Sommardal. I en efterskrift redogör Sommardal för sin tolkning och ger en introduktion till poeten.

Att läsa de tidigare dikterna i ny tolkning ger en lite annorlunda upplevelse. Vilken översättning man föredrar är kanske främst en smaksak, men Sommardals versioner känns för mig ledigare och enklare. Dikterna är kronologiskt ordnade och bland de tidigaste finns till exempel den kaxigt upproriska ”Svaret”, den oändligt vackra ”En bukett” och ”Anteckningar till Solstaden”, som tonsatts av Britta Byström.

Bei Daos poesi har utvecklats mot en avklarnad besinning, så titeln på den nya samlingen är passande. Jag finner teman som tidens flykt, åldrandet, återvändande och återkomst. Dikten ”Den svarta kartan” kan läsas som återkomsten efter en lång exil, den inleds:

”Äntligen kan kajorna samla sig till 
natt: den svarta kartan
Jag återvänder – vägen tillbaka
är alltid längre än villovägen bort 
längre än ett liv”

I Bei Daos poesi står ofta motsatserna mot varandra: främlingskap och ensamhet möter förtröstan och kärlek. Från det vardagligt konkreta rör sig dikten till det djupt filosofiska. Det är dikter som i mycket påminner om Tranströmer, som också är en av Bei Daos förebilder.

Årsdagens snö
Av Yang Lian

I tolkning av Susanna Hua
och Anna Gustafsson Chen
Wanzhi förlag

Yang Lian är ännu en exil-poet, som i likhet med Bei Dao är väl representerad på svenska och ser Tranströmer som sin förebild, men i övrigt är hans poesi ganska olik Bei Daos. Yang Lian är född i Schweiz, 1955, men uppvuxen i Peking och började skriva poesi på 1970-talet. Under ett besök i Nya Zeeland arrangerade han en minneshögtid för offren för massakern vid Himmelska fridens torg och efter detta kunde han inte återvända till Kina.

I den nya diktsamlingen, Årsdagens snö, finns också exilen med som ett återkommande motiv. Yang Lians dikter är mångbottnade och har en komplicerad uppbyggnad. De kräver mycket av sin läsare, även om talrika kommentarer hjälper till med förklaringar. Diktaren rör sig ledigt i världen, från Venedig och Berlin till Shanghai och Moskva. Lika obehindrat reser han i tiden, i en dikt hälsar han på i Tang-poeten Du Fus stuga och i en annan stannar han till framför Tranströmers grav. Yang Lian har en stark förankring i kinesisk litteraturtradition och i många av dikterna demonstrerar han sin djupa lärdom. Han kan då framstå som väldigt esoterisk, och jag har lite svårt att uppskatta detta, som riskerar att bli manér. I andra dikter är han mer intimt personlig. Ett för oss alla välbekant tema uttrycks i diktsviten ”Födelsedagsvals i viruskarantän”, tillägnad hans hustru Yo Yo:

”hemmet är ett torn alla magnetiska fältlinjer
är runda vi är fästa vid varandra som två
magneter tätt ihop 
inomhus virvlar den lilla vårvinden runt en 
osynlig mittpunkt
runt och runt det knarrande golvet grönskar
till jordens ände”

Hos Yang Lian finns inga gränser, varken i det rika bildspråket, som formen nätt och jämnt håller samman, eller i de ibland ganska överdrivna referenserna till historia, litteratur och folktro. Man gör bäst i att bara kasta sig ut i hans lärda och omfattande universum och låta sig uppslukas!

I en tidigare utgiven samling, Berättande dikt (Wanzhi förlag, 2020), skriver Yang Lian om den händelse då hela upplagan av hans kinesiska utgåva drogs in av censuren och makulerades. Anledningen till detta var den långa dikten Verklighetselegi. Den kinesiska censuren läste den som en dikt om händelserna på Himmelska fridens torg 1989, något man fortfarande inte får skriva om. Yang Lian menar att tolkningen är korrekt och skriver: ”Jag måste medge att censorerna ofta är de bästa läsarna”. Man kan förstås tolka en dikt på olika sätt, men i en tid när ganska få läser poesi, så finns en grupp nitiska läsare som övat sitt analytiska sinne – låt vara ur ett förskräckande ensidigt perspektiv… 

Kina behöver sina författare, men inte för att hylla makten, utan för att utveckla den kinesiska litteraturen, på den plats där den har sitt ursprung. Förra årets Nobelpris i litteratur, som tilldelades Abdulrazak Gurnah, uppmärksammade temat migration och flykt. I många länder i världen är litteraturen trängd och yttrandefriheten hotad. Kanske är det därför nu dags att ge ett Nobelpris till exil-poesin, den litteratur som inte längre har ett verkligt hemland, som tagit konsekvenserna av att aldrig hylla makten. Eller som Tranströmer skulle ha uttryckt det: de som inte ger kejsaren skatt.