Överföringen av uigurer från Xingjiang till övriga delar av Kina 2017-2020. Källa: ASPI:s International Cyber Policy Centre, som använde en rad datakällor bland annat lokala mediarapporter officiella regeringskällor.

Omskolning, tvångsarbete och övervakning bortom Xinjiang

Rapportrecension Johan Fresk FokusKina #2020 -2  

Rapporten ”Uyghurs for sale – Re-education, forced labour and surveillance beyond Xinjiang” av Australian Strategic Policy Institute fördjupar och problematiserar frågan om uigurernas situation i Xinjiang och övriga Kina. Under de senaste åren har Kina fått internationell kritik för sin behandling av den uiguriska minoriteten i landet. Ett omfattande system av så kallade omskolningsläger har inrättats och stora grupper av uigurer, en muslimsk minoritet på cirka tio miljoner människor som talar ett turkspråk och främst bor i Xinjiang, har internerats och påståtts vara potentiella islamiska extremister som behöver genomgå patriotisk utbildning och lära sig älska Kina och tala kinesiska. Den mängd vittnesmål som finns tillgängliga från uigurer som flytt från Kina och den stora mängd kinesisk dokumentation samt satellitbilder gör att det inte finns anledning att betvivla förekomsten av ett vittgående lägersystem för uigurer i Xinjiang. I rapporten Uigurer till salu fortsätter historien om uigurerna och beskrivs vad som tycks hända många av de uigurer som avslutat sin omskolning i Xinjiang. Den kinesiska regeringen har medverkat till att den lokala administrationen i Xinjiang överfört uigurer och andra etniska minoriteter från Xinjiang till fabriker över hela Kina. Under förhållanden som med stor sannolikhet pekar på tvångsarbete arbetar uigurer i fabriker som ingår i leveranskedjan för, enligt rapporten, 83 internationellt kända märken inom teknologi, textil och bilindustri. De svenska företag som nämns är Electrolux, Geely och H&M. 

Rapporten beräknar att över 80 000 uigurer överfördes från Xinjiang för att arbeta i fabriker över hela Kina under åren 2017–2019 och vissa av dem flyttades direkt från omskolningsläger till fabriker. Siffran är förmodligen högre. I fabrikerna lever uiguriska arbetare långt hemifrån och ofta i separata sovsalar. De genomgår organiserad utbildning i kinesiska språket samt ideologisk träning utanför den ordinarie arbetstiden. De är utsatta för konstant övervakning och förbjudna att utöva sin religion. Flera källor, även officiella regeringsdokument, visar på att de överförda arbetarna har speciellt utsedda väktare/övervakare och dessutom begränsad rörelsefrihet. Rapporten gör med andra ord gällande att ett statsstött system av tvångsarbetare från den uiguriska minoriteten i kinesiska fabriker ”förorenar” den globala leveranskedjan. 

Åtgärder för att flytta uigurer och placera dem i fabriker i centrala och östra Kina är inte nya. Sedan början av 2000-talet har den kinesiska regeringen mobiliserat rikare kustprovinser och städer för att utveckla "gränsregionerna” Xinjiang och Tibet och då aktivt uppmanat arbetare att flytta på sig för att uppmuntra en ”blandning av de etniska grupperna” (minzu jiaorong) samt fattigdomsbekämpning. 

Uiguriska arbetare vid företaget Taekwang Shoe Manufacturing viftande den kinesiska flaggan, oktober 2019. Källa; Strengthening patriotism education and building a bridge of national unity. China Ethnic Religion Net. 7 november 2019

Uiguriska arbetares deltagande i dessa program är sällan frivilligt. Även i början på 2000-talet, långt före omskolningslägren, var uiguriska arbetare ofta exploaterade och ibland missbrukade, vilket framgår av rapporten. Rättighetsgrupper kritiserade programmen som tvingande och lyfte fram hur de ofta flyttade uigurer långt hemifrån och utan kontakt med sin traditionella kultur. Arbetarna tvingades ofta utstå långa arbetstider, dåliga arbetsförhållanden, rovgiriga chefer och diskriminerande attityder från sina hankinesiska kollegor. Oroliga fabrikschefer minskade kraftigt antalet uigurer efter att våldsamma bråk mellan uigurer och hankineser vid en fabrik i Guangdongprovinsen lett till dödliga upplopp i Ürümqi, huvudstad i Xinjiang, i juli 2009.

Som ett resultat av oroligheterna började den kinesiska regeringen från 2010 hålla regelbundna konferenser om stöd till Xinjiang. Finansiellt stöd och politisk uppmuntran användes för att mobilisera rikare provinser och städer att para ihop sig med städer och prefekturer i Xinjiang. Stödet kunde vara medicinskt, teknologiskt, utbildningsmässigt eller industriellt. I ljuset av ett antal uiguriska våldsdåd, t.ex. mot järnvägsstationen i Kunming i mars 2014, samt ökad betydelse av Xinjiang för Bältes- och väginitiativet blev stödet till Xinjiang en politisk prioritet.

Under den nye partisekreteraren i Xinjiang, Chen Quanguo (2016-) påbörjades genomförandet av systemet med omskolningsläger. Det blev därför ännu viktigare att finna arbetstillfällen för ”omskolade” uigurer. Lokala politiker och företag uppmanades att leta fram lämpliga arbetsplatser inom ramen för det industriella stödet till Xinjiang. Dessa arbetsplatser finns både i och utanför Xinjiang. 

Rapporten använder sig i stor utsträckning av kinesiska källor från både myndigheter och företag främst publicerade på Internet. Av särskilt intresse är rapportens tre fallstudier om tvångsarbete. En av dem handlar om Taekwang shoes i Qingdao som tillverkar skor åt Nike. I januari 2020 överfördes 600 uigurer från prefekturerna i Hotan och Kashgar. Dessa områden betecknas som "efterblivna" och ”störda av religiös extremism” av de kinesiska myndigheterna. De uiguriska arbetarna tillverkar skor under dagen och på kvällarna går de på obligatoriska kvällskurser för att studera kinesiska, sjunga patriotiska sånger och delta i yrkesutbildning. Schemat är mycket snarlikt omskolningslägrens utbildning. Enligt Washington Post fick arbetarna inte åka hem under ledigheterna. Arbetarna sändes till Qingdao av myndigheterna men hade inte själva valt att åka dit. Fabriken och sovsalarna var omgivna av vakttorn och taggtråd. Arbetarnas rörelser i och utanför fabriken övervakades. De uiguriska arbetarna äter i en separat matsal och bor i särskilda sovsalar skilda från sina hankinesiska kollegor.

Uiguren som skakar hand med Mao på en staty i Hotan hetter Kurban Tulum (1883-1975). Han betraktades som ett slags "landsfader" i regionen. Statyn visar det tillfälle 1958 då han fick träffa Mao i Peking. Foto: Anders Edler, Hotan, 20 april 2013

I rapporten redovisas också tydliga ekonomiska incitament för både myndigheter och företag att sälja och köpa uiguriska arbetare. Om ett företag tecknar ett kontrakt om att överföra en arbetare inom Xinjiang erhåller den som organiserat transaktionen 20 CNY, men om arbetaren överförs utanför Xinjiang är ersättningen 300 CNY. Företag som tar emot uiguriska arbetare erhåller 1 000 CNY om det erbjuder ett ettårskontrakt och hela 5 000 CNY för ett treårskontrakt från regeringen i Xinjiang. I annonser marknadsförs arbetarna från Xinjiang med ord som ”ledning i militär stil” eller ”statsledd, säker, kvalificerad och tillförlitlig” arbetskraft. 

 Sammantaget uppmärksammar rapporten ett allvarligt problem med tvångsarbete i Kina och pekar på stora risker och svåra missförhållanden för uiguriska arbetare både i Xinjiang och i övriga Kina. I redogörelsen understryks vikten för internationella företag i Kina att vara uppmärksamma på och kräva besked om deras lokala samarbetspartners använder sig av uiguriska tvångsarbetare eftersom det både är etiskt oacceptabelt och dessutom allvarligt kan skada ett företags image och varumärke. Rapporten är angelägen läsning och är ytterligare ett vittnesbörd om uigurernas svåra situation i dagens Kina.