Bronsinskription

Orakelben

Sidenboksfragment från Laozi

Text och bild: Bertil Lundahl    FokusKina # 2025-2

Nyligen läste jag Joel Halldorfs intressanta Bokens folk: En civilisationshistoria från papyrus till pixlar, som beskrivs som en kulturhistorisk exposé om läsandets, skrivandets och böckernas betydelse. Enligt Halldorf syftar titeln inte på någon specifik religiös grupp utan på Europa och så småningom väst som civilisation.

Med tanke på ämnets omfattning är det förståeligt att han inte tar sig an ett annat bokfolk, kineserna, och deras rika kultur på området. Tyvärr är följande det enda han har att säga om Kina: ”Det är en märklig paradox att Europa relativt sent upptäckte trycktekniken, men ändå blev den civilisation där den första blomstrande bokindustrin växte fram. I Kina kunde man trycka på papper redan på 600-talet, och kring 1040 uppfann Bi Sheng rörliga typer som underlättade processen – alltså det som var Gutenbergs stora bidrag till utvecklingen i väst. Bi Sheng tillverkade dem av lera, men på 1200-talet togs det fram trätyper och på 1400-talet gör även kineserna dem av metall. Tekniken var alltså på plats, men ändå trycktes det få böcker i Asien. Följande berättelse kan hjälpa oss att förstå varför. År 839 upptäckte en japansk munk tusen tryckta exemplar av en helig text i ett kinesiskt tempel. Men texterna bjöds inte ut till försäljning åt vanliga dödliga, i stället var de tryckta för en svårflirtad publik: De hade tagits fram för att glädja gudarna. Visst trycktes det också böcker för jordiska läsare, men då för överklassen; särskilt byråkrater och präster. Men det fanns ingen bred efterfrågan på böcker.” 

Låt oss efter denna märkliga sammanfattning av situationen i Kina förflytta oss till Songdynastin 960–1279 för att se hur det egentligen stod till med efterfrågan och de få böckerna som enligt Halldorf trycktes i Asien.

Song var en kulturellt och ekonomiskt sett blomstrande men politiskt relativt svag dynasti som på grund av nordliga folks invasioner 1126 tvingades överge stora områden i norra Kina inklusive sin huvudstad Dongjing (dagens Kaifeng). Först 1141 kunde en ny Songhuvudstad definitivt etableras i Lin’an (dagens Hangzhou) i södra Kina. Riket hade nu krympt betydligt men trots det beräknas huvudstaden med närmsta omgivningar på 1270-talet ha haft drygt en miljon invånare och varit världens största stad. Det fanns alltså ett visst underlag för efterfrågan på böcker, även om större delen av befolkningen inte kunde läsa. Som jämförelse hade Europas största stad Paris i slutet av 1200-talet bortåt 200 000 invånare, Florens ca 120 000 och London ca 80 00.

Konfucius med böcker

Nidbild av Konfucius från kulturrevolutionen

Vid det här laget hade man i Kina tryckt böcker med hjälp av blocktryck sedan den tidigare delen av Tangdynastin (618–907), men det är under Song som böckerna får större spridning. I Jaques Gernets Daily Life in China on the Eve of the Mongol Invasion 1250–1276 talas det om spridningen av tryckkonsten från 900-talet och framåt och utvecklingen av handeln med böcker. En uppstigande köpmannaklass och en snabb tillväxt av de urbana lägre klasserna bidrog till att tryckkonsten, som svar på de nya behov som uppstod, blev så allmänt utbredd. I Sören Edgrens, Southern Song Printing at Hangzhou talas det om Södra Song (1127–1279) som ”guldåldern” för boktryckarkonsten i Kina, och i Susan Cherniacks Book Culture and Textual Transmission in Sung China klagar tidens lärda på att ”tryckta böcker finns överallt och en myriad av blad trycks varje dag” eller att ”tryckkonsten har gjort böcker till något utan värde. Ungdomar är så vana vid dem att de behandlar dem som vanliga föremål eller attiraljer”.

Låt oss gå längre tillbaka och se hur det skrivna ordet har utvecklats i Kina. Även om man var tidigt ute i Kina så är inte de äldsta kända texterna lika gamla som de som skrevs med kilskrift i det sumeriska riket eller med hieroglyfer i Egypten.

Äldst är de inskriptioner på s.k. orakelben som grävts ut vid platsen för Shangdynastins sista huvudstad i trakten av dagens Anyang. De är skrivna på sköldpaddsskal och skulderblad av oxar, som sedan långt tillbaka var kända som drakben. Drakbenen maldes ner och konsumerades som medicin och det var först 1899 när den lärde Wang Yirong kom i kontakt med dem och insåg att de tecken som fanns på dem påminde om dem som fanns i inskriptioner på bronser, som man började samla på och studera dem. Från 1928 och framåt har systematiska utgrävningar av orakelben skett vid ett flertal tillfällen och en del av fynden har hamnat utomlands.

Vid en presskonferens 2017 meddelade Statsrådets Informationskontor i Kina att orakelbenen hade utsetts till Världsminne av UNESCO och att man så långt funnit ca 160 000 exemplar av dem. Av de 4 300 tecken man funnit på dem har dock bara ca 1 600 identifierats och tolkats. Som mest innehåller inskriptionerna drygt 200 tecken, men de flesta har bara ett fåtal. De består av frågor till högre makter och svar som man fått fram genom att tolka de sprickor som uppstått i benen/skalen efter att man upphettat dem med ett hett föremål.

Tack vare användningen av orakelben som började under kung Wu Ding (ca 1200–1189 f.Kr.) och upptäckten av dem har man fått en bättre bild av fr.a. Shangdynastins senare del.

Shang är även känd för sina rituella bronsföremål som fortsatt kom att tillverkas under de efterföljande Zhou-, Qin- och Handynastierna. En del av bronserna har inskriptioner – som mest handlar det om 497 tecken på en tripod kallad Maogong ding. Även på andra material som t.ex. jade, keramik och sten har man funnit inskriptioner. Berömda är de tio s.k. Qin-trumstenarna från 763 f.Kr. som alla har inskriptioner med 70 tecken vardera som bara delvis har kunnat tolkas.

Men det är först när man har börjat skriva på material som bambu och siden som man så småningom kan tala om böcker, fast då i form av rullar. Bambu kan ha börjat användas som skrivmaterial redan under Shang, men det var först under Zhoudynastin och fram till 200- till 300-talet e.Kr. som det hade sin storhetstid. Till skillnad från siden, som också kom att användas under den här tiden, var bambu ett billigt om än klumpigt material. Den förste Qinkejsaren ska ju enligt historieskrivaren Sima Qian läst ca 27 kilo böcker om dagen. Texten på stavarna skrevs uppifrån och ner, ett skrivsätt som förmodligen bidrog till att man fortsatte med det senare i tryckta böcker. Ett alternativ till bambu var smala trästavar som liksom bambustavarna bands samman till rullar. Bredare träplattor förekom också men användes till kartor, kortare meddelanden och brev.

Någon gång under Handynastin började man använda ett nytt material, papper, som tillsammans med boktryckarkonsten, krutet och kompassen kommit att räknas som Kinas fyra stora uppfinningar. Enligt traditionen uppfanns pappret av Cai Lun (d. 121 e.Kr.), men redan före hans tid hade man tillverkat papper, dock inte nödvändigtvis av en sådan kvalitet att det lämpade sig att skriva böcker på. Efterhand som pappret blev bättre kom det att konkurrera ut både siden och bambu, och år 404 gav en kejsare order om att papper skulle användas i stället för dessa material. Pappersark klistrades samman, monterades på papper eller siden för att hålla bättre och rullades upp på en stav. Flera rullar tillsammans motsvarade en bok. De förvarades i fodral av tyg eller annat material med fem till tio rullar i varje. En längre bok kunde kräva flera fodral med rullar. 

Under 800-talet började man ersätta rullarna med sutrabindning där bladen veks istället för att rullas, vilket gjorde det lättare att hitta ett stycke utan att kanske behöva rulla upp en stor del av boken. En annan variant, virvelvindsbindningen, innebar att man klistrade fast de båda yttersta sidorna på ett gemensamt papper så att boken hölls samman och resten av den kunde öppnas ungefär som ett dragspel.

Med blocktrycket, där båda sidorna av blocket användes, kom vanan att trycka två sidor från vardera sidan av blocket. Arket veks sedan på mitten och flera ark limmades samman vid mittdelen, något som kom att kallas för fjärilsbindning. Likheten med en modern bok, en codex, blev nu större, men eftersom pappret var relativt tunt tryckte man bara på en sida av det, vilket innebar att vartannat uppslag blev tomt. Nästa steg blev att vika arket på mitten på motsatt sätt jämfört med fjärilsbindningen och limma samman de båda ytterkanterna på arket så att den tomma delen doldes.

När man så småningom på 1600-talet också började sy ihop arken med tråd hade man nått fram till den traditionella bokens slutliga variant, den trådbundna boken. Eftersom den inte hade något hårt omslag förvarades den ofta i speciella hårda, tygklädda blå boxar som framgår av bilden.

De lösa typerna som uppfunnits av Bi Sheng på 1000-talet kom alltså inte att få den omedelbara betydelse i Kina som Gutenbergs skapelse i Västerlandet. För en tränad blocksnidare tog det inte avsevärt längre tid att skapa ett uppslag än att sätta det med lösa typer. Man kunde dessutom spara blocken om en ny tryckning skulle behöva göras.

Efterhand kom det dock att tryckas en del verk med lösa typer, nu av koppar, och fram mot senare delen av Mingdynastin blev det vanligare. Men det var först på 1800-talet med de västerländska missionärernas intåg på den kinesiska arenan som modernare trycktekniker, inklusive den med lösa typer av bly, slog igenom på allvar i Kina. Under 1900-talet började man också trycka böcker med texten i vågräta rader från vänster till höger och med bokryggen till vänster på en sluten bok med framsidan upp. Den traditionella kinesiska boken har ju texten i lodräta rader och läses från höger till vänster. Bokryggen på den slutna boken sitter till höger och den läses då, enligt vårt sätt att se, med början bakifrån. En nackdel med den traditionella formen är att om man vill blanda in ord med bokstäver i texten så ser det konstigt ut när man skriver dem uppifrån och ner.

En ny revolution inom bokbranschen kom med datorernas genombrott. Åtminstone sedan 1980-talets senare del kan man sitta hemma och skapa en tryckfärdig bok med både kinesiska tecken och bokstäver blandat, något som jag hade stor nytta av då jag skrev min doktorsavhandling om den kinesiske filosofen Han Fei Zi.

Stentavlor (189 stycken) med klassikerna

Samtalen av Konfucius

 Bokfodral med rullar

Sutrabindning

Virvelvindsbindning

Fjärilsbindning

Häftad bok med dolda tomma sidor

Trådbundna böcker

Bambustavar från det daoistiska verket Lao Zi. 

-------------------------------------

Artikelförfattare
Bertil Lundahl är fil.dr i sinologi och har varit lärare, forskare och kursledare vid Institutionen för östasiatiska språk i Lund 1972–98. Han har skrivit ett stort antal artiklar om Kina för Nationalencyklopedin och Kinarapport, lett ett 90-tal resor till Kina och var redaktör för Kinarapport 2004–2013.