Text Johan Fresk FokusKina # 2018 -2

Den 5 maj 2018 hade det gått 200 år sedan Karl Marx föddes i den tyska staden Trier och minnet av denne mans födelse har bland annat varit föremål för ett högtidligt tal i Folkets stora hall i Peking av ordföranden för Kinas kommunistiska parti, Xi Jinping. Han prisade bland annat Marx som "stigfinnare för den internationella kommunismen och den moderna tidens störste tänkare", men vad betyder det?

Hur skall man förstå Marx roll och marxismen i dagens Kina. För att göra det kan en blick i backspegeln och kommunistpartiets historia ge några ledtrådar. Marxistiska idéer började sippra in i Kina under de första decennierna på 1900-talet som en del av ett större närmast desperat sökande från kinesiska intellektuella att försöka svara på frågan varför Kina hade halkat så långt efter Västerlandet. Marxismen i Kina och Kinas kommunistiska parti, som grundades 1921, hade inledningsvis stått närmast helt under inflytande av Sovjetunionens kommunistiska parti från och med Oktoberrevolutionen 1917.

På hemmaplan hade efter Sun Yatsens död 1925 och Chiang Kai-sheks övertagande av nationalistpartiet Guomindang spänningen ökat kraftigt gentemot kommunisterna, och när alla kommunistiska medlemmar av Wuhanregeringen avskedades 1927 blev det en avgörande händelse som i grunden påverkade Kinas kommunistiska parti. En fundamental omorientering av partiet och dess tolkning av marxismen-leninismen, bort från Moskvas ledband, och mot en mer självständig kinesisk ideologisk linje tog sin början. Denna process leddes i hög grad av Mao Zedong.

Under Mao blev partiet nationalistiskt och kinesiskt - allt utformades "enligt kinesiska särdrag". Det finns två grundbultar, nationen och historien, som löper som röda trådar, trots skiftande ideologiska och ekonomiska konjunkturer, genom Kinas kommunistiska
partis historia. Det är viktigt att förstå att målet för de kinesiska intellektuella som anammade marxismen alltid hade varit att använda den marxistiska ideologin för att bygga ett rikt, starkt och mäktigt Kina. Maos bidrag till den kinesiska kommunismen var 
att föra in den revolutionära gerillataktiken och böndernas

deltagande i revolutionen vilket i slutändan säkrade kommunisternas seger i inbördeskriget.

Kommunistpartiet är en spegling av Kinas historia och partiet får en betydande del av sitt raison d'être ur specifika historiska förhållanden. Det är just de fasansfulla förhållandena i form av fattigdom, lidande, kolonialt förtryck och krigens fasor som rådde innan kommunisterna tog makten som fortfarande ger en viktig del av kommunistpartiets legitimitet. Kommunistpartiet är besjälat av nationens behov av att få upprättelse både moraliskt och materiellt. Inställningen till revolution som mobiliseringsfaktor och styrelsen av landet har fundamentalt förändrats sedan reformpolitiken inleddes 1978 men det är medlen som har ändrats. Partiets mål att bygga ett starkt och välmående Kina har inte förändrats.

Xi Jinpings "Kinesiska dröm" skall ses som en del av detta historiska arv. Det är inte längre arbetare och bönder som skall bevekas och vinnas för kommunistpartiets sak utan den växande medelklassen. Utan dess stöd kan partiet inte bevara sin makt. Xi är arvtagaren till partiets strävan, från dess skapande till idag, att bygga ett starkt Kina som aldrig skall behöva riskera att få utstå förnedring och fattigdom igen. Därför kommer det inte bli någon avstalinisering i Kina. Xi bejakar hela den kinesiska kommunistiska historien - hela arvet.

Vid sitt tal i Folkets stora hall talar Xi Jinping om Marx som "lärare om revolution för proletariatet och arbetande människor", "grundaren av marxismen" och "skapare av marxistiska partier". När marxismen omnämns som en "spektakulär soluppgång" vilken "lyste upp mänsklighetens utforskande av historiens lagar och mänsklighetens sökande efter sin egen befrielse" skall man betrakta det som ett konstaterande att marxismen är ett bland flera verktyg - nationalism och ekonomisk utveckling är andra - som står till partiets förfogande för att bygga ett starkt Kina. Marxismen är viktig som en del av kommunistpartiets ideologiska fundament men har knappast en avgörande betydelse för utformningen av den praktiska politiken. Partiets politik kommer alltid att främst ledsagas av att bygga en stark nation som kan hålla huvudet högt i det internationella samfundet.