Text Ingemar Ottosson  FokusKina # 2022-1

Om man strövar längs Västra Sjöns stränder, förbi tehus och caféer, kommer man förr eller senare till Xilingbron. Där finns ett gravmonument över en kvinna, Qiu Jin. Vi ser en stele med en inskrift där hon kallas för ”Svärdsmannen från Spegelsjön”. I samma stad hänger ett egendomligt foto av henne i minneshallen över det tidiga 1900-talets hjältar: en ung dam utklädd till japanska i kimono och med en skarpslipad kniv i handen. Qiu Jin presenteras där som feminist, men framförallt som revolutionär nationalist. Hon var (troligen) född 1875 och dog 1907, bara 32 år gammal.

Vem var hon? Ett besök i museet skapar inte full klarhet i saken. Men frågar man kineser om de känner till henne blir svaret alltid ja. Samtidigt visar det sig att ingen vet särskilt mycket om personen. Vi ska därför ta del av historien om Qiu Jin, en kvinna som var verksam samtidigt med Ellen Key och Elin Wägner, men under helt andra förutsättningar.

En tid av kriser
Qiu Jin föddes som Qiu Guijin – hennes familjenamn Qiu är ordet för ”höst” på kinesiska. Förnamnet betyder ”dyrbar juvel”, men när hon blev vuxen förkortade hon det helt sonika till bara ”juvel”, Jin. Hon föddes i den teodlande provinsen Fujian på Kinas sydkust, där hennes farfar var posterad som ämbetsman. Släkten var från staden Shaoxing i Zhejiang och det var dit de planerade att återvända. Qiu Jin kom alltså från en mandarinfamilj, men en som inte var särskilt välbeställd. Där var de i gott sällskap med mängder av lägre ämbetsmän i Kina – hela mandarinklassen höll på att råka på obestånd. Det fanns till och med de som förutspådde att mandarinerna och deras examensprov skulle vara avskaffade om några år. De fick rätt. Vid förra sekelskiftet var det gamla Kina på gravens brant.

Vad stod på? Här får vi öppna historieböckerna och repetera kapitlet om den sena Qingdynastin. Perioden mellan 1840 och 1945 är känd som bottenmärket i Kinas nyare historia. Från och med opiumkriget utsattes landet för intrång av diverse imperiemakter. Det avlämnades ultimatum som var skrivna på engelska, franska, ryska och japanska. I världshistorien var det kolonialismens högsommar. Men Kina hade inte något tillräckligt militärt försvar och sönderföll under svåra uppror. Det kunde således inte motsätta sig utlänningarnas allt mer långtgående krav. Samtidigt fortgick opiumsmugglingen med stöd i paragrafen om frihandel, och en folkhälsomyndighet hade inte gjort någon skillnad, eftersom Kina inte kunde freda sina gränser. Regeringen i Peking fattade till en början inte lägets allvar. Utlänningarna hade ett markant teknologiskt övertag – de var industriländer – och det var inget som Mittens rike kunde neutralisera i en handvändning.

I slutet på 1800-talet vaknade till sist ett krismedvetande bland de intellektuella i landet, och de insåg att Kina måste vidta drastiska reformer för att slippa bli protektorat. Man skulle kunna beskriva det som en insikt om do or die. Det bildades diverse sällskap, som tävlade i att presentera lösningar för hur man skulle rädda fosterlandet. De flesta var orealistiska och verklighetsfrämmande. Men alltfler påpekade att problemet inte bara låg i utlandets aggression utan också i den kejserliga regeringens inkompetens. Och Qingdynastin var manchurisk, inte kinesisk. Många började nu arbeta för att störta manchuerna och sätta in medlemmar av hanfolket som landets ledare istället. Här föddes den kinesiska nationalismen.

Uppväxt
I denna tid växte Qiu Jin upp. Hon var andra barnet och äldsta dottern i sin familj. Pengar fanns det inte gott om, men familjen var ytterst medveten om att den förvaltade en annan sorts kapital: bildning. För att bli mandarin måste man behärska ett väldigt kunskapsförråd av klassisk kinesisk kultur, man måste kunna dikta och hantera en skrivpensel elegant. Detta var så att säga mandarinernas adelsmärke. Eftersom de själva fått sitta lutade över böcker i åratal insåg de värdet av studier. De var oftast noga med att ge sina barn en gedigen utbildning. Idag finns denna mentalitet i hela Kina, även bland vanliga familjer, men för 150 år sedan var detta tänkande huvudsakligen begränsat till eliten. Mandarinerna var kulturens väktare. I Qiu Jins hem konverserade man om kinesisk litteratur och filosofi samt komponerade dikter, gärna under inflytande av några glas vin.

Stillbild från filmen The Woman Knight of Mirror Lake från 2011 där rollen som Qiu Jin spelades av Huang Yi. Filmen regisserades av Herman Yau. Källa sfs.cn.com

Det var inte bara mandarinernas söner som fick utbildning. Inte sällan undervisades också flickebarnen i den kultur man var så stolt över. De blev ”kvinnor av talang”, så kallade cainü. Det fanns en uppsjö av sådana kvinnor i Kina, men denna verklighet rimmade illa med det gamla reaktionära kvinnoidealet. I korthet gick det ut på att damer skulle leva instängda i sina hushåll och inte synas ute på gatorna. Den inre sfären tillhörde kvinnan, och i den yttre var mannen verksam – det påminner om förhållandena i en del länder än idag. Den bildade klassens kvinnor skulle behärska sång, dans, broderi och liknande kvinnosysselsättningar. Som barn fick de sina fötter bundna. Detta var ju kvinnor som inte behövde arbeta på risfälten utan skulle åka bärstol. En gång om året kom de dock ut: under Kinas allhelgonahelg, Qingming, i början på april. Då var det sed att även kvinnor syntes på gator och torg när de deltog i åminnelseceremonierna. Men en intellektuell och bildad kvinna fick mestadels utöva sina talanger i skymundan, helt utanför vad vi skulle kalla en offentlighet.

Stämningen i Qiu Jins hem var utpräglat liberal. Inte bara modern och privatlärare utan också fadern och farfadern gick in för att undervisa den begåvade flickan i klassisk kultur. Hon var framfusig och temperamentsfull, men familjen strävade inte efter att göra henne till en väluppfostrad porslinsdocka. Tvärtom lät de henne utveckla sin personlighet. Och hon hade alltid ett gott förhållande till sina föräldrar och syskon.

1891 gick Qiu Jins farfar i pension. Så kunde familjen flytta tillbaka till sin älskade hemstad, Shaoxing, där det så kallade gula vinet flödade och en av delikatesserna var stekt gås. Men ätten Qiu tänkte inte bara på mat och dryck. Farfadern hade med sig 16 boklårar hem från Fujian och såg fram emot en ålderdom med läsning och recitation av dikter. Familjen slog sig ned i en enkel men smakfull villa i sydvästra delen av Shaoxing, för övrigt inte långt från Spegelsjön. På en ö i den sjön ligger Lanting, en paviljong där Kinas mest kände kalligraf Wang Xizhi år 353 skrev ett välkänt poem vid en tid när vi inte ens hade runstenar i Norden. Enligt legenden ska en lokal kung på den tiden ha kallat till sig en dam som kallades ”Jungfrun av Yue”. Hon var synnerligen skicklig på att strida med svärd och kallades för ”Svärdsmannen från Spegelsjön”. Enligt samma historia var det hon som uppfann de kinesiska kampsporterna.

Villan som var Qiu Jins hem kallades för ”Harmonins och den ogrumlade lyckans hus”. Hennes lycka blev dock inte långvarig. Fadern fick kommendering till en post som ämbetsman i Hunan i inlandet. En mandarin fick ju aldrig tjänstgöra hemmavid, där han kunde favorisera bekanta. Flyttningen västerut skedde år 1893. Det var samma år som en viss Mao Zedong föddes på en bondgård i provinsen. Fast det visste familjen Qiu naturligtvis inget om, lika lite som kejsar Augustus hade en aning om vad som hände i Judéen på den tiden alla skulle skattskrivas.

Äktenskap och frigörelse
Qiu Jin var 21 och giftasvuxen. För föräldrarna gällde det att hitta ett gott parti åt dottern. Mandariner var ju numera inte förmögna, men de hade hög prestige. Planen var därför helt enkelt att gifta sig till pengar. Och det lyckades. Make blev en Wang Tingjun, som var något yngre än sin blivande hustru, men som kom från en rik köpmannasläkt i Hunan. Enligt ögonvittnen såg Wang bra ut och han var mycket bortskämd av sin mor. Bröllopet firades ståtligt och till en början verkade allt gå bra. Qiu Jin flyttade in i makens hushåll till hans föräldrar. Hon försökte uppträda ödmjukt, men det var inte alltid lätt. Här var det två världar som möttes. Familjen Wang mätte allt i pengar; Qiu Jin kom från en miljö där värdeskalan satte bildning högre än allt guld i världen. Herr Wangs försök att klara även det lägsta mandarinprovet hade misslyckats och han kunde inte ens skriva en dikt. Han var jordbunden, Qiu Jin var i högsta grad intellektuell. Hon födde en son och en dotter, men hon var inte bekväm med sin underordnade roll. I hennes inre rasade känslostormar och hennes längtan hem till Shaoxing var nästan desperat. Äktenskapet knakade redan i fogarna när maken tog med sig familjen norrut, till huvudstaden Peking. Året var 1903.

Nutida brudpar i traditionell kostym. Foto: Ingemar Ottosson

 

Wang kände sig underlägsen frun men hade funnit en lösning – han ämnade köpa sig en mandarintitel. I dåtidens Kina var det ett sätt för regeringen att få in inkomster, så ämbetshandeln var helt öppen och priserna för olika titlar fanns offentligt anslagna. Men att ha ett köpt ämbete var förstås mindre fint än att ha klarat riktiga examensprov. I alla fall erlade maken en rejäl summa pengar som han skrapat ihop och så var även han mandarin. Detta innebar emellertid inte automatiskt att han steg i Qiu Jins aktning. Snarare tvärtom.

De första veckorna i Peking hade hon stannat hemma som vanligt, men nu började hon få smak på livet i den stora världen. Familjen hade hyrt sin lägenhet av en kollega och vän till mannen. Qiu Jin träffade dennes fru, Wu Zhiying, och i ett slag ändrades hennes liv. Wu Zhiying var högt utbildad och när Qiu Jin briljerade med något klassiskt citat kunde Wu direkt svara med ett annat. Hon var dessutom en ypperlig kalligraf. De två kvinnorna blev snabbt som oskiljaktiga systrar. Hemma hos Wu kunde Qiu Jin hitta gott om moderna böcker och tidskrifter, om behovet att västanpassa Kina, om den tveksamma sedvänjan att binda fötterna, om manchufolkets rätt att styra Kina och andra känsliga frågor. Det fanns översättningar av europeiska böcker. Qiu Jin blev som förhäxad och läste intensivt. Det var som om hon försökte ta igen ett halvt liv. Peking i sig fängslade henne. Där låg fabriker med symaskiner, man kunde se automobiler rulla på gatan och det fanns redan stumfilmsbiografer.

Från denna tid blev Qiu Jin som förändrad. Hon skrev diktsamling efter diktsamling, ofta om hjältemod och kamp. Borta var de finkänsliga poemen. Hon började uppträda i manskläder, som om hon sökte efter en ny identitet. Man märkte det också i hennes diktning, där hon ofta försökte låta som någon annan på hundra olika sätt. Hon experimenterade med västerländsk klädsel och västerländsk frisyr. En kväll gick mannen ut och drack sig berusad varefter han tog en runda på Pekings glädjehus. Qiu Jin blev inte svaret skyldig utan gick på kinesisk teaterafton, förklädd till man. När maken slog henne lämnade hon honom utan att tveka och flyttade till ett annat hörn av staden. Allt detta på några månader 1903.

Vy över Västra sjön, Hangzhou. Foto: Ingemar Ottosson

Qiu Jin började bli en känd personlighet. Hon träffade medvetna kvinnor och tillsammans bildade de en klubb som kallades ”Sällskapet för den kinesiska kvinnans upplysning”. De hade också en japansk medlem, Hattori Shigeko, som beskriver Qiu Jin i sina memoarer. De utkom dock så mycket som 50 år senare. Hon beskriver en person klädd i manskläder, stridslysten och vass. Qiu Jins första fråga vid presentationen var: ”Är du konservativ eller reformvän?” Hattori svarade diplomatiskt att hon tyckte om att läsa Konfucius. Det ledde till en syrlig kommentar från Qiu Jin, som tydligen börjat ifrågasätta även denna auktoritet. Från nu började hon skriva artiklar om behovet av en ny kvinnosyn och plädera för jämlikhet mellan könen. Detta var helt revolutionära åsikter i Qingdynastins Kina och hade få anhängare ens bland kvinnor. Qiu Jin löste upp sin fotbindning – det måste ha gjort väldigt ont – och började gå i läderskor. Hon var besluten att bli en modern människa och leva i 1900-talet. Snart gav hon ut en tidskrift och, om man bortser från författarinnan Xue Shaohui, är det inte fel att kalla henne för ”Kinas första feminist”.

Utlandsstudium, hemkomst och katastrof
1904 tog Qiu Jin ett stort beslut. Hon åkte på studievistelse utomlands, till Japan. Pengarna hade hon skrapat ihop från svägerskan och genom att sälja egna smycken. Kina såg vid denna tid upp till Japan som förebild. Peking hade visserligen förlorat ett krig mot Tokyo så sent som 1895, men just därför ville kineserna veta hur ett litet asiatiskt land kunde bli så mäktigt genom att använda kunnande från väst. Att köpa biljett till Europa var dyrt, att resa till Japan var mycket billigare. Och där mötte man asiater, människor man någorlunda kunde begripa sig på. Qiu Jin tog denna utmaning och gav sig av till Tokyo. Dit reste redan en strid ström kineser. Många blev antagna på japanska universitet och där lärde de sig åtskilligt nytt, men kom också på farliga tankar och stötte på företeelser som liberalism och socialism. Många kom hem som revolutionärer. Detta gällde också Qiu Jin. Hon var inte längre bara feminist utan också hängiven nationalist. Däremot inte kommunist. Den ideologin var ännu praktiskt taget okänd bland kineser och det fanns inget kommunistparti före 1921. I Yokohamas Chinatown blev hon upptagen i ett hemligt sällskap som ville störta manchudynastin. Kort efteråt grundade Sun Yat-sen det kinesiska nationalistpartiet i Tokyo (det skulle senare kallas Guomindang), och Qiu Jin blev kontaktperson med ansvar för medlemsvärvning i sin hemprovins Zhejiang.

Tokyo Universitet (många kineser reste dit på studium. Foto: Ingemar Ottosson

Detta skulle stå henne dyrt. Sent år 1905 vände hon hem till Kina och efter ett tag blev hon föreståndare för en flickskola, den så kallade Datongakademin i hemstaden Shaoxing. I själva verket var skolan huvudsakligen en täckmantel för revolutionärt arbete. Vid förra sekelskiftet trodde många radikaler på direkt aktion. Man skulle kasta bomber och mörda politiska ledare och på det viset trodde man att man skulle kunna få deras orättfärdiga system att gå under. Så tänkte anarkisterna som genomförde flera spektakulära attentat. 1898 mördade de Österrikes kejsarinna Elisabeth, ”Sissi”, i Genève och 1901 USA:s president McKinley. Även i Kina ville de revolutionära – likt moderna svärdsmän – injaga skräck i de styrande genom att mörda nyckelpersoner. Det var genvägen till att förändra samhället, trodde de.

På Qiu Jins skola planerades ett sådant attentat. Guvernören över provinsen Anhui, Enming, var av manchurisk härkomst och skulle röjas ur vägen som första steget till en omfattande folklig resning mot kejsardömet. Så var det tänkt. En man vid namn Xu Xilin, för övrigt grundare av Qiu Jins skola, beslöt sig för att utföra mordet. Qiu Jin var naturligtvis fullt invigd i planerna. Den 7 juli 1907 skedde dådet, ett hårt slag mot överheten i Kina. Men någon revolt utbröt inte. Istället blev mördaren gripen och halshuggen. Sex dagar senare kom en avdelning soldater och bultade på Datongakademins port. Qiu Jin hade av sina vänner uppmanats att fly, men vägrade. Nu greps hon för högförräderi. Efter bara två dagar och utan rättegång dömdes hon till lagens strängaste straff, döden genom halshuggning. Klockan tre på morgonen den 15 juli hölls det sista förhöret med henne och då skrev hon sin dödsdikt med sju kinesiska tecken: ”Höstvind, höstregn fyller mitt hjärta med sorg”. Det var en mening som generationer kinesiska skolbarn senare skulle få lära sig utantill. Bara några minuter senare fördes hon mellan led av soldater till en vägkorsning i utkanten av Shaoxing. Hon var klädd i vit blus, svart jacka, svarta byxor och läderskor. Hon sade inget. Med bakbundna händer knäböjde hon när svärdet lyftes. Hennes kvarlevor slängdes utanför staden. 

Qiu Jins grav. Foto: Huang Zhanying

Så skapades en martyr. Qiu Jin hade gott om väninnor, intellektuella liksom hon själv. Två av dem, Wu Zhiying och Xu Zihua, hämtade hennes kropp i Shaoxing och förde den till Västra Sjön i Hangzhou. De hade det ofattbara modet att ordna en offentlig hedersbegravning. Xu skrev en dikt till minnesstenen och kalligrafen Wu penslade tecknen. Snart började den kinesiska pressen tala om ett justitiemord. Man anmärkte på den oerhörda hastigheten i brottsutredningen och att Qiu Jin dömts utan bevismaterial eller ens en bekännelse. Bara fyra år senare utbröt den revolt som hon hade drömt om, revolutionen som störtade kejsardömet och gjorde Kina till republik. Sun Yat-sen såg till att Qiu Jins namn skrevs in bland revolutionens hjältinnor, och sedan dess förknippas hon för evigt med fosterlandskärlek och progressiva idéer. Men hennes kanske viktigaste insats, som tidig feminist, har man nästan helt glömt bort. Museerna har förenklat en sammansatt karaktär och reducerat Qiu Jin till ”enbart” patriot. Den tidiga kinesiska feminismens historia har därmed hamnat i skymundan.

Nutida monument över Qiu Jin.  Foto Huang Zhanying

Det har gått en tid sedan 1907, året då Oscar II avled och året när Elin Wägner blev anställd på ”Idun”. Men historien om Qiu Jin kastar ljus över frågan varför Kinas nutidshistoria blev så turbulent. Där fanns aldrig något utrymme för artiga riksdagsdebatter eller saltsjöbadsanda. Ingen talade om folkhemmet och ingen kunde föreställa sig en monarki som godvilligt släppte makten. I Kina blev det konfrontation, knuten näve och revolution. Och i denna skoningslösa kamp var vår huvudperson ett av de tidiga offren. Hon skulle följas av otaliga fler. Men kampen för nationen ledde också till det gamla kvinnoidealets undergång. Qiu Jins åsikt om könens jämlikhet, en gång så kontroversiell, är idag närmast självklar. ”Kvinnor bär upp halva himlen”, sade Mao. Läsarna av denna artikel anar varifrån han fick idén.

Ingemar Ottosson är docent i historia och undervisar bl.a. på Asiencentret vid Lunds universitet. Han är nybliven ordförande i föreningen FokusKina och har skrivit boken Möten i monsunen (Dialogos Förlag 2019) om Sveriges förbindelser med Kina genom tiderna. Han har också skrivit den populärvetenskaplig boken Japans historia. Han är en flitig medarbetare i FokusKina