Historisk bakgrund

Klädernas funktion är förstås att skydda kroppen mot väder och vind men för ungefär 3 000 år sedan gick kläderna från att ha varit enbart bruksföremål till att bli ett sätt att presentera sig för omgivningen och stärka sin egen självbild. Man hade börjat färga textilier, och plötsligt var variationsmöjligheterna mycket större än tidigare. Klädedräkten blev standardiserad och visade vilken status man hade. Inga könsskillnader verkar ha funnits, däremot skillnader mellan människor av olika ställning i samhället. Detta gäller förstås enbart de få procent som hade råd och möjlighet att skaffa tjusiga kläder. Den stora majoriteten var bönder som klädde sig i vad de hade råd till, oftast kläder av enkelt snitt som var billiga och praktiska vid arbete på risfälten.

 Ett av de äldsta fynden av hela kläder är från Ma Wang Dui, en grav i Hunanprovinsen från år 168 fvt. (Västra Handynastin). Där hittades bland annat en underkimono i siden som är så tunn att den går ner i en tändsticksask. För Sidenforskningsinstitutet i Nanjing, som tillverkar mycket sidenkopior till museerna, gick det åt två års arbete innan de fick fram en tillräckligt tunn tråd för att tillverka en exakt kopia. Nuförtiden odlar man fram silkesmaskar som gör tjockare tråd. Institutet tillverkar alltid en extra kopia till sig själv och när de visar upp sitt exemplar brukar de lägga en tidning underst och sedan kimonon ovanpå och viker den. Efter sju vikningar kan man fortfarande se tidningstexten under.    Foto: Sidenforskningsinstitutet i Nanjing

Zhoudynastin (1000–200 fvt) var tidsåldern då de stora asiatiska filosoferna levde och den period då Konfucius konstruerade sin samhällslära. Riter, etikettsregler, rang och status blev viktiga och det var nödvändigt att veta sin plats. Klädseln blev ett sätt att särskilja människor.

Under 900-talet började man binda de fina damernas fötter, vilket var väldigt smärtsamt och ledde till stora svårigheter att gå. Dessutom resulterade det i svullna anklar som man försökte täcka över med långa kläder och långkalsonger av modell ”mysbyxor” men som var gjorda av siden.

Före 1600-talet var det vanligast med vävda motiv, s.k. kesi. Man vävde på små vävstolar och plockade in mönstret, som man gör när man väver gobeläng eller flamsk, men med mycket tunnare material. Från 1600-talet och framåt blev det vanligare med broderi. Man broderar på tunt sidentyg med tunt otvinnat silkegarn som man klyver så det blir ännu tunnare. Man broderar lager på lager med tunnare och tunnare tråd så att man får en djupeffekt.

Det behövde broderas en hel del, man broderade kläder, som var överströsslade med bilder, skor, väskor och andra tillbehör. En klädnad kunde ta åtta arbetsår att färdigställa. Att brodera har aldrig varit hobbyverksamhet i Kina, om man broderar så gör man det som ett yrkesarbete. Klädnaderna var dyrbara och man ägde i allmänhet ett exemplar som man använde vid speciella tillfällen då man skulle klä upp sig. Kejsaren hade olika kläder för olika typer av ceremonier.

Denna typ av kort kimono var populär i början av Mingdynastin och användes ovanpå en veckad kjol som hade en styvare, broderad våd framtill och en baktill. Det sades att kjolen svajade vackert när man gick med bundna fötter.     Foto: Zhang Zhiqiang 

Kimonostilen var fortsatt den förhärskande men den förändrades under tidernas lopp, främst efter influenser utifrån, kimonons längd och bredd, halsringningens form m.m. varierade.

Man klädde sig i lager på lager och tog på sig så många kimonos som krävdes för temperaturen. Dessa kunde bilda ett fint mönster vid halsringningen.

Klädfärgen och dekorationen visade vilken rang man hade. Antalet ranger varierade mellan olika perioder. perioder. Under vissa kejsare kunde man ha 14 ranger och ibland även halvranger medan andra kejsare kunde nöja sig med fem. Kvinnor hade ingen egen rangtillhörighet, de fick klä sig efter mannens rang men hade lite bekvämare och lösare sittande plagg.

Grundfärgerna, gult, rött, blått, vitt och svart, var förbjudna för vanligt folk. En speciell gul nyans var reserverad för kejsaren och hans söner. Man fick klä sig i de färger som var under ens rang men inte de som var förbehållna dem som stod över en. Under perioder när kejsarmakten var svag kunde man ta sig lite friheter, men annars var det straffbart att ens äga en klädedräkt som man inte hade lov att bära.

En intressant detalj är att kjolmodellen med en styvare, mönstrad våd fram och bak har blivit populär igen, numera förstås utan en stor kimono utanför.     Foto: Kerstin Andersson 

Modellerna var enkla och man behövde inte klippa bort så mycket av det dyrbara tyget. De småbitar som blev över samlades ihop och syddes till kimonos i lappteknik, oftast till barn. Det var vanligt att man samlade ihop spillbitar från olika familjemedlemmar så att man fick ihop till ett plagg. Detta liknades vid att munkar samlar in allmosor.   Foto: Zhang Zhiqiang 

Mingdynastin (1368–1644)
Kejsarfamiljen under Mingdynastin var Han-folk, jordbrukare från slättlandet. Deras klädmodeller liknar risböndernas men är gjorda av annat material och har ofta symboliska dekorationer. Den föregående Yuandynastins mongoliska stil förbjöds och istället påbjöds stilen från Tangdynastin (618–907) vilken betraktades som mera äkta kinesisk. Ett bra exempel är den röda korta
kimonon. Modellen är densamma som risböndernas jackor men den är gjord av siden med
applikationer och broderier. Mönstret ”ru yi”, som förekommer sex gånger på plagget, är en symbol för välgång.

En anmärkningsvärd nyhet i mitten av Mingperioden var introduktionen av ståkragen, som inte hade förekommit i tidigare dynastier. En annan utmärkande egenskap hos kläder i Ming-stil var de framträdande inslagen av olika tillbehör, tillverkade av material som guld, pärlor och jade.

Under den tidiga Mingperioden utarbetades det detaljerade bestämmelser för ceremoniell klädsel. Tjänstemännens kläder kännetecknades av färg enligt deras rang.

De olika rangerna symboliserades av olika djur – fåglar för civila ämbetsmän och fyrfota djur för de militära. Rangbeteckningarna var vävnader eller broderier som man sydde eller vävde på lösa tygstycken, buzi ”mandarindukar”, (de måste kunna flyttas, det kunde ju tänkas att man ändrade rang) och sedan applicerade framtill och baktill på en enkel klädnad som kallades bufu, vilken man satte utanpå de vävda eller broderade kläderna.

De kläder som doldes under bufu var i allmänhet dekorerade med symboliska bilder. Ett vanligt motiv vid bröllop var ”hundra barn”. Hundra, tusen och tiotusen användes i betydelsen ”många” så det finns ingen anledning att försöka kontrollräkna dem. Det man önskade brudparet var många barn, vilket ju var viktigt i en tid när man måste förvissa sig om att det fanns någon som kunde ta hand om en när man blev gammal.

Dessutom kunde man välja mellan 12 maktsymboler, 8 buddhistiska, 8 odödliga, 6 tursymboler, 13 symboler för rikedom (av vilka 8 som helst bildar 8 värdefulla ting) och 18 symboler för växter och djur. Det verkar inte ha funnits något system i detta utan man kunde blanda som man ville.

Under Mingdynastins andra hälft blev det vanligare med fotsida klädnader som ofta dekorerades med drakar. Draken symboliserar kejsaren, kejsarmakten, alla starka krafter, de höga bergen och de stora floderna. Draken är den enda som har total balans mellan yin och yang. Den kejserliga draken har fem klor och ägnar sig åt att sväva fram i luften och söka efter den heliga juvelen som ofta avbildas som en pärla eller ett glödande klot. Om draken får tag i den och sväljer den så blir den odödlig. I början riktade drakarna sig mot varandra – det är ofta två drakar som har fått syn på samma pärla och är på väg mot den. Mot slutet av dynastin blev det vanligare att draken tittade direkt mot betraktaren.

Ämbetsmän brukade vara så stolta över sin rang och sin klädedräkt att de ville bli begravda i ämbetsdräkten. Det är en orsak till att det inte finns så många exemplar bevarade. Det mesta som är bevarat är sådant som man gav i gåva till andra länder. Under de perioder när man ville vara vänlig mot Tibet gav man en del fina kläder i present till de tibetanska ledarna men de syddes oftast om eftersom man där inte tyckte om modellen.

Mingfu, eller kvinnor som hade speciell status på grund av sin familjeanknytning till högt uppsatta tjänstemän eller adelsmän, fick bära klädsel även inklusive buzi-rankade märken, bestämda av deras mäns rang. Jämfört med dynastierna Tang (618-907) och Song (960–1279) blev kläderna för vanliga kvinnor i Mingimperiet enklare överlag. Vanligtvis bar de jackor och kjolar, med ståkragar, vida ärmar med snäva muddar och stora veckade kjolar, alla utmärkande drag för Ming-kläder.

Broderad mandarinkvadrat, mandarinduk.     Foto: Kerstin Andersson 

Qingdynastin (1644–1911)

När manchuerna etablerade Qingdynastin (1644–1911), introducerade de en egen klädkultur. Manchuerna var hästfolk av olika stammar i nordöstra Kina, det område som nu kallas Dongbei (nordöst). Numera är manchuerna ett av de 55 minoritetsfolken och utgör cirka 2 procent av Kinas befolkning.

Under Qing-eran smälte de manchuiska och hankinesiska klädkulturerna gradvis samman och skapade en unik Manchu-Han-klädstil, som även krävde att de hankinesiska männen skulle ha den manchuiska hårpiskan förutom den föreskrivna klädseln.

Manchu-kläder absorberade rituella element från han-kinesiska kläder, som representerades av gynnsamma motiv och färger, vilket bildade en unik klädkultur från Qingdynastin. Qing-tjänstemäns domstols- och ceremoniella klädsel inkluderade huvudbonader prydda med påfågelfjädrar eller andra plymer, vilket indikerade tjänstemannens rang. Under Qingdynastins sista decennier började även påverkan från Väst göra sig gällande i det manliga modet.

Förutom den gula färgen och drakarna pryddes kejsardräkten av en stor samling symboler. Längst ner fanns i allmänhet ett randigt mönster som symboliserar vatten och i vattnet en figur som föreställer ett berg. Berg och vatten bildar begreppet shanshui, vilket betyder landskap. I detta fall betyder det att kejsaren var kejsare över hela världen.

Nio var ett heligt tal, speciellt när det handlade om kejsare och tempel. Drakarna skulle vara nio till antalet. Det fanns en drake på varje axel, en mitt fram och en mitt bak samt en på varje sida längre ner på fram- stycket och bakstycket. Räknar man ihop dem så blir det åtta. Den nionde draken hittar man under ”flärpen” som täcker framsidan. Det viktiga var att den fanns, inte att den syntes. Samma princip gäller även när man hänger en bufu ovanpå allt det broderade och dekorerade.

Att manchuerna var ett hästfolk avspeglas i deras klädedräkt som var avsedd att vara praktisk när man satt till häst. Ärmarna är smala och har manschetter, klädnaden har en lång slits fram och bak. Manschetterna brukar liknas vid hästhovar och halsöppningen vid pilbågen. Till dräkten hörde en stor lös krage som sägs symbolisera sadeln.  Foto: Zhang Zhiqiang 

Det fanns även vinterkläder som antingen var pälsfodrade eller vadderade. Kejsarhovet bestämde när det var dags att byta till vinterkläder respektive sommarkläder. Det gick ut ett påbud om vilket datum som gällde.

Större delen av klädnaden kunde klippas i ett stycke, fram och bakstycke i ett. Dessutom sydde man på ärmar (ofta i annat tyg och mönster), manschetter, halsinfodring och ”flärpen” som täckte framsidan. Mönstret vävdes eller broderades innan det klipptes och syddes. Mönstret anpassades efter modellen, så man klippte aldrig i mönstret. Textilier var dyrbarheter som man inte slösade med i onödan och man försökte väva eller sy så att det inte skulle bli några spillbitar. Därför har många forskare undrat hur man kom på idén att sätta på flärpen där framtill. Den fyller ju ingen praktisk funktion.

De västerlänningar som levde och verkade i Kina under artonhundratalet, fram till revolutionen 1911, klädde sig ofta på samma sätt som de kinesiska ämbetsmannakollegerna. Efter Qingdynastins fall 1911 började man klä sig mera västerländskt. Män gick i allmänhet över till att bära västerländsk kostym medan kvinnor under en tid fortsatte att använda varianter av de traditionella klädesplaggen. Under 1920-talet utvecklades den mera kroppsnära varianten som ser ut som en västerländsk klänning men med den kinesiska skärningen på halsöppningen, qipao. Numera klär man sig helt västerländskt men under de senare åren har det blivit populärt att hyra traditionella kläder när man besöker de historiska platserna och museerna.

De gamla vävstolarna var smala och man fick en tygbredd på 35-40 cm. Tygerna såldes i buntar om 12 meter vilket räcker till två kimonos. En tyglängd på höger sida, en på vänster sida, söm mitt bak och kortare bitar till ärmar.  Foto: The Guidebook Company Ltd, China

-----------------------------------------------------

Kerstin Andersson 

Kerstin Andersson har arbetat som färdledare för Hemslöjdsresor i Kina under närmare 40år och har gjort ett stora antal hantverksresor, varav 25 textilresor. Arbetade tidigare som lärare och socialarbetare.

Hon har läst östasienkunskap och kinesiska i Lund, har en fil.kand. i beteendevetenskap, och har studerat kinesiska , kalligrafi och kinesiskt tuschmåleri i Taipei, Taiwan.