Text Kerstin Andersson   FokusKina # 2022 - 3

Oktober 1998, jag var ledig från reseledandet i en vecka och skulle åka på egen hand till Kunming och Lijiang i provinsen Yunnan, en plats jag länge velat komma till. I hotell-lobbyn mötte jag resebyråchefen som kastade fram idén om att vi skulle kunna göra resor inriktade på hantverk. Vi hade försökt detta ett par år tidigare men vid den tiden var inte de kinesiska researrangörerna öppna för den typen av samarbete. De bekräftade glatt besök på sidenfabriker och verkstäder men när vi kom fram till platsen så var inget studiebesök bokat och ibland fanns inte ens den plats vi trodde vi skulle besöka. Förslaget som jag fick höra många gånger var ”men vi kan väl åka till Buddhan istället?”. Inget ont om Buddhan men det var ju inte det vi hade tänkt oss och jag kämpade och diskuterade med guiderna och arrangören om att få se det vi ville. ”Men, alla kommer ju hit för att se Buddhan” var ett av svaren jag fick. För det mesta lyckades jag inte men vid ett tillfälle fick jag syn på en sidenfabrik och tågade dit med hela gruppen. Vad jag sade minns jag inte, men vi fick komma in och titta och lokalguiden var sur resten av dagen. Han var förstås rädd att han skulle få skulden men det tänkte jag inte på just då. 

Det kändes alltså inte alldeles självklart att det skulle gå att ordna hantverksresor med ett seriöst program, men jag lovade att tänka på saken och det hade ju gått några år sedan senaste försöket.Planet blev kapat på vägen till Kunming så jag fick tillbringa några timmar i Taipei i ett flygplan där syretillförseln snabbt kändes otillräcklig. Jag tyckte att det var en intressant idé med hantverksresor och som min mamma påpekade så hade ju det tråkiga redan hänt och då kan det bara gå bra sedan. Och, mina dagar på egen hand i Lijiang gav bra tillfälle att tänka över det hela.

Svårigheter att hitta hantverkare                                                                                 Då var ju frågan hur man hittar hantverkare att besöka. Tanken med resorna var att man skulle få se tillverkningen och även få prova på en del själv. För att göra det hela så enkelt som möjligt så tänkte vi börja med en resa i Peking med omnejd. Jag satte igång med att fråga alla människor jag mötte om de kände några hantverkare. Det var det förstås inte så många som gjorde, men en dag var jag med en grupp på besök i en grannskapskommitté där man även sålde en del hantverksprodukter. Jag ställde samma fråga som jag brukade men fick inget svar. I ett hörn stod en kvinna som jag inte kände igen och hon sade inte heller någonting. Men, när gruppen och jag var på väg tillbaka till bussen så smög plötsligt kvinnan upp vid min sida och tryckte ett visitkort i min hand. ”Du kan kontakta min man, han kan hjälpa dig”, sade hon och försvann in i folkvimlet. Mannens visitkort var fullt av olika titlar, bland annat var han ordförande i en stor sammanslutning av hantverkare. Han, herr Bai, var precis den person vi behövde och han var dessutom mycket villig att hjälpa oss. 

Själv tillverkade han små teaterfigurer och var dessutom konstnär, hantverksspecialist och samlare av antikviteter och olika sorters hantverksprodukter. Han presenterade oss för många hantverkare av olika typ och vi åkte runt med honom och besökte draktillverkare, lyktmakare, pappersklippare och mycket annat. Men hjälp av hans kontakter fick vi ihop ett intressant hantverksprogram. 

I fortsättningen besökte vi herr Bai, inte bara med hantverksgrupperna utan även med vanliga turistgrupper.

Marknader och teater                                                                                              Förr i tiden hölls tempelmässor ett par gånger om året. Då kom folk resande från hela området, dels för att besöka templet men mest för att uppleva folklivet med marknad och teaterspel. Det var möjligheten att träffa folk, vilket man inte gjorde så ofta om man bodde på landsbygden. 

På tempelmarknaden kunde man köpa små teaterfigurer som användes i hemmen. Alla hade inte råd och möjlighet att gå på teatern och istället kunde man då ordna sin egen föreställning. Man köpte in ensemblen i form av ett antal små figurer. Förr hade alla
en metallbricka, det ingick i hushålletsutrustning. Man placerade de små teaterfigurerna på brickan och slog med en käpp på brickans kant så att figurerna dansade runt och så skanderade man texten tillsammans. Det fanns ett begränsat utbud av
teaterföreställningar och alla kunde texterna. Figurernas dans möjliggjordes av att de hade snedställt svinborst i botten. De tidigaste och enklaste figurerna var gjorda av papper men med tiden utökades utbudet av mera konstfärdigt tillverkade figurer. 

Herr Bais teaterfigurer har en tyngd i botten som han tillverkar av lera hämtad där man gräver i gatan. I den sätter han en cirka decimeterlång stång från hirsplantan på vilken han bygger figurens kropp med bomull. Längst ner klistrar han på en remsa med  snedställt svinborst. Huvuden gjuter han av gips i formar som han har gjort själv. Armar och ben tillverkas av elsladdar. Kläderna tillverkar han av tunt siden som klistras upp på
tunt papper. Mönstret på kläderna och på ansiktet målar han på fri hand. Kläderna klistras på figuren, ingenting sys. Alla figurer görs för att föreställa en av karaktärerna i en teaterföreställning. Figurerna skall ju också ha skor och de flesta har något tillhygge i form av en solfjäder eller ett vapen och dessa tillverkar han naturligtvis också själv. I botten skriver han vilken karaktär det föreställer.

Klädedräkten tillverkas av tunt siden som klistras upp på tunt papper. Den
klistras sedan på figuren.

Herr Bais tur i oturen
Herr Bais väg till teaterfigurerna var inte alldeles spikrak. Som barn drömde han om att  bli skådespelare och hans största intresse var ”pekingopera”. Men, på den tiden kunde man inte välja yrkesbana själv och han fick istället utbilda sig till arbete inom  flygindustrin. Efter några år blev han emellertid sjuk och måste avbryta utbildningen. Under konvalescensen började han göra lerfigurer och träna på måleri och kalligrafi. Han fick då kontakt med en mästare som tillverkade små teaterfigurer. En mästare lär normalt inte ut sin konst till någon utanför familjen, men herr Bai var enträgen och lyckades få mästaren att gå med på att lära upp honom. Herr Bai har senare utvecklat designen och gjort sin egen variant. Numera är han en av ett fåtal som  sysslar med denna typ av hantverk.

.

Figurerna ”dansar” när de står på en metallbricka och man slår på brickans kant med en käpp

Hantverkstraditionen i Kina.                                                                                       En svårighet var att få arrangörerna av workshops att inse att de resenärer vi tänkte komma med var vuxna som  redan hade en del kunskaper och färdigheter. Det verkade vara helt obegripligt att vuxna kunde sitta och ”pyssla” på det viset. I allmänhet krävdes det att vi kom med minst en grupp innan den polletten trillade ner. 

Många av våra resenärer var dessutom så gamla att det tydligen betraktades som konstigt att de var ute och reste överhuvudtaget, de kunde ju vara hemma och ha det bra. Tyvärr var det en del av de första grupperna som råkade ut för workshops som mera var anpassade för barn än för vuxna.

Hobbyverksamhet är ingen stor sak i Kina. De flesta undrar varför man håller på med att tillverka saker som man lika bra kan köpa färdiga i en butik. Man har inte slöjd i skolan och nuförtiden lär man sig inte av mormor och farmor som man gjorde tidigare. De
som sysslar med hantverk i Kina gör det för att försörja sig, inte för att de vill göra något roligt på fritiden.

Överhuvudtaget känns det besvärligt för hantverkskunskapen att överleva i Kina. Man har dessutom traditionen att man inte lär ut sin konst utanför familjen och finns det då  ingen som är intresserad så försvinner kunskapen. Ett tydligt minne är en av de 
hantverkare som vi besökte tillsammans med herr Bai. När han förstod att vi intresserade oss för vad han gjorde och att en grupp utlänningar ville komma och titta så började han gråta och sade att ingen hade brytt sig om det på många år. Ännu sorgligare var att han blev sjuk och dog innan vi hann komma på besök.

Bokslut för hemslöjdssresorna
En storsäljare var textilresan som jag hade minst en gång om året i mer än tio år innan  den plötsligt inte gick att sälja längre. Den byggde på kontakter, som vi fick av Ulla Cyrus-Zetterström, med bland annat textilmuseet i Nantong. Det har en inomhus- och en  utomhusdel – lite av ett Skansen – med textiltillverkning, och som under de första åren  ställde upp väldigt bra med både hantverkare som satt och arbetade i museet och med  försäljning av textilier. Sedan fick de mindre statliga pengar och drog ner på servicen, och då fick vi nöja oss med deras permanenta utställningar och att vi fick färga en liten  sidensjal med batikfärg. 

Blåfärgaren herr Wu, som jag tidigare har skrivit om i FokusKina, hör till dem som vi hittade via tips. Han blev snabbt populär bland  resenärerna, och brinner verkligen för det han håller på med.

Försäljning av indigofärgade tyger på Kinas textilmuseum.

Efter en tid hade det spridit sig att jag var på jakt efter hantverkare och möjliga platser  att besöka och jag började få tips från lokalguider och bussförare som kunde komma och  säga sådant som ”vet du om att det finns folk som väver där borta?".

Flera av våra besöksmål har försvunnit eller förvandlats till något som inte är så  hantverksmässigt längre. Några nya har kommit till men som helhet kan man säga att den kinesiska hantverkstraditionen är utrotningshotad. Jag försöker inbilla mig att jag  har gjort lite nytta genom att sprida kunskapen om de olika hantverken.

De första åren gjorde vi resorna under namnet Kinaresor, men när vi gjorde en resa i  Danmark för att titta på stickade tröjor kändes det lite konstigt att ha en skylt framme i bussen där det stod Kinaresor. Efter det började vi använda namnet Hemslöjdsresor, och med tiden började vi även göra resor till andra länder.

Verksamheten med hemslöjdsresorna fick ett abrupt slut när pandemin slog till. 

Kerstin Andersson

Kerstin Andersson, beteendevetare som har läst östasienkunskap och kinesiska i Lund  samt kinesiska, kalligrafi och kinesiskt tuschmåleri i Taipei. Arbetade först som lärare  och socialarbetare och sedan mitten av 1980-talet som färdledare på heltid för resor till 
Kina med olika inriktning. Specialiserad på resor med inriktning mot hantverk och textil. Medlem i föreningen sedan 1979 och numera ordförande i Fokus-Kinas lokalförening i  Skåne.