Marknadshyror pressar museerna – samtidigt växer Regeringskansliet
Hur staten finansierar sina lokaler har blivit en av de mest omdiskuterade kulturpolitiska frågorna i Sverige. I de flesta europeiska länder betraktas nationella museer som en del av kulturarvet och deras byggnader finansieras i huvudsak genom statliga anslag och investeringsbudgetar. Museer som British Museum i London, Rijksmuseum i Amsterdam och Louvren i Paris betalar inte marknadshyror på samma sätt som svenska statliga museer.

Sverige har däremot valt en modell där många kulturinstitutioner hyr sina lokaler till marknadsmässiga villkor från Statens fastighetsverk. Syftet är att synliggöra fastigheternas kostnader och skapa ekonomisk effektivitet. Kritiker menar att systemet är illa anpassat för kulturhistoriska byggnader som saknar en verklig marknad och där verksamheterna har mycket begränsade möjligheter att påverka sina lokalbehov.

Statens museer för världskultur (SMVK), där Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet ingår, har blivit ett tydligt exempel på problematiken. Mellan 2022 och 2024 ökade myndighetens lokalhyror från 68,5 miljoner kronor till 79,6 miljoner kronor. De totala lokalkostnaderna steg samtidigt från 74,7 miljoner till 86,3 miljoner kronor. Under samma period ökade myndighetens anslag endast marginellt, från cirka 207 till 209 miljoner kronor. Resultatet är att en allt större andel av resurserna går till lokaler istället för till utställningar, forskning, samlingsvård och publik verksamhet. I dag uppgår hyres- och lokalkostnaderna till omkring 40 procent av myndighetens anslag.

Situationen riskerar dessutom att förvärras. Etnografiska museet har redan fått besked om en föreslagen hyreshöjning på 57 procent, motsvarande drygt 12 miljoner kronor per år. När hyresavtalen för Östasiatiska museet på Skeppsholmen och Medelhavsmuseet vid Fredsgatan som löper ut inom kort och ska omförhandlas befarar SMVK att liknande höjningar väntar även där.

En Shakyamuni Buddha från Gandhara, 200-talet, ur museets samlingar. Foto: Wikipedia

Bild från bergrummet, från utställningen om Kinas terrakottaarmé. Foto: Wikipedia

Hyreshot mot Östasiatiska museet
Det finns flera skäl till att risken bedöms som hög: Alla tre museerna hyr av Statens fastighetsverk. Om SFV anser att Etnografiskas hyra ligger under marknadsnivå och därför behöver justeras kraftigt, finns det en risk att samma princip tillämpas även på de övriga museerna. Under lång tid har staten successivt drivit på en utveckling där kulturinstitutioner i större utsträckning ska bära marknadsmässiga hyror. Statskontoret pekade redan 2015 på att lokalkostnaderna riskerade att ta en allt större del av SMVK:s budget. Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan intill regeringskvarteren och Östasiatiska museet på Skeppsholmen. Om hyrorna i högre grad knyts till marknadsvärden snarare än kulturpolitiska hänsyn kan kostnadsnivåerna stiga betydligt. Detta är också huvudpunkten i kritiken mot marknadshyressystemet för kulturinstitutioner.

Konsekvensen blir att SMVK redan nu räknar med att myndigheten kan behöva omkring 35 miljoner kronor mer per år för att hantera kommande hyreshöjningar och samtidigt behålla alla fyra museerna. Annars bedömer ledningen att den mest realistiska lösningen är att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet och flytta eller koncentrera verksamheten till andra lokaler. Det som gör situationen särskilt paradoxal är att Östasiatiska museet just nu genomgår en om- fattande renovering och planeras öppna igen under 2026. Samtidigt riskerar museet alltså att relativt kort därefter hamna i en situation där lokalernas framtid ifrågasätts på grund av en ny hyresnivå.

I praktiken är därför hotet mot Östasiatiska och Medelhavsmuseet inte en redan beslutad hyres- höjning, utan att de vid nästa avtalsomförhandling får samma typ av marknadsanpassning som Etnografiska museet – något som SMVK bedömer att myndighetens ekonomi inte klarar utan betydligt högre statliga anslag.

Traditionellt koreanskt porträtt målat av Chae Yongsin 1914, ur museets samlingar.                Foto: Wikipedia.

Krukor från Yangshao-kulturen, ur museets samlingar. 
Foto: Wikipedia

Regeringskansliet växer ohämmat
Utvecklingen står i skarp kontrast till Regeringskansliet. Under senare år har Regeringskansliet successivt utökat sina lokaler i centrala Stockholm. Den yta som hyrs av Statens fastighetsverk uppgår i dag till omkring 170 000 kvadratmeter, jämfört med cirka 145 000 kvadratmeter vid millennieskiftet. Samtidigt har hyrorna stigit till omkring 790 miljoner kronor per år. Men medan Regeringskansliet fått ökade kostnader har det också fått ökade resurser. Mellan 2022 och 2026 ökade anslagen med omkring 2,3 miljarder kronor. De stigande hyrorna har därmed kunnat mötas genom motsvarande generösa förstärkningar av budgeten.

För museerna har utvecklingen varit den rakt motsatta. Lokalytorna har i stort sett varit oförändrade, men hyrorna har stigit betydligt snabbare än anslagen. Därför handlar den svenska museidebatten i dag mindre om själva hyresnivåerna och mer om principen att kulturinstitutioner förväntas bära växande fastighetskostnader inom i stort sett oförändrade ekonomiska ramar. Frågan är ytterst kulturpolitisk. Ska nationella museer betraktas som verksamheter som hyr lokaler på en marknad, eller som en del av den kulturella och nationella infrastruktur som staten har ett särskilt ansvar att bevara? I stora delar av Europa har man valt det senare synsättet. Sverige står inför ett vägval om samma princip ska gälla även här.

Japansk inro, från museets samlingar. Foto: Wikipedia

Hyressättning för museer i Europa – självkostnadshyra, marknadshyra och anslagssystem
Hur kostnaderna för museibyggnader finansieras varierar betydligt mellan europeiska länder. I grunden kan man urskilja tre modeller: självkostnadshyra, marknadshyra och anslagssystem.

Självkostnadshyra innebär att hyran endast ska täcka de faktiska kostnaderna för fastigheten. I hyran ingår normalt drift, förvaltning, underhåll, avskrivningar och kapitalkostnader, men inte någon marknadsmässig vinst eller avkastning. Syftet är att säkerställa att byggnaden kan förvaltas långsiktigt utan att hyresgästen belastas med kostnader som överstiger fastighetens verkliga utgifter. Modellen används ofta inom offentlig sektor när lokaler betraktas som kulturell eller nationell infrastruktur snarare än kommersiella tillgångar.

Marknadshyra innebär att hyran sätts till den nivå som skulle kunna uppnås på en öppen marknad. Hyran inkluderar då inte bara drift och underhåll utan även ett avkastningskrav på det investerade kapitalet. Tanken är att skapa ekonomiska incitament för effektiv lokalanvändning och att synliggöra fastigheternas verkliga kostnad. Sverige är ett av de få europeiska länder där denna modell tillämpas konsekvent även för många statliga kulturinstitutioner.

Anslagssystem innebär att fastighetskostnaderna inte hanteras genom någon egentlig hyra alls. I stället finansieras byggnadernas drift, underhåll och investeringar direkt genom statliga anslag och särskilda investeringsbudgetar. Museibyggnaden betraktas då som en nationell kulturarvstillgång eller samhällsinfrastruktur snarare än som en fastighet som ska bära sina egna kostnader genom hyresintäkter.

Durgastaty från Rajasthan, ur museets samlingar. Foto: Wikipedia

Hur ser hyresmodellerna ut i Europa
Sverige representerar i stor utsträckning marknadshyresmodellen. Statliga museer som Nationalmuseum hyr ofta sina lokaler av Statens fastighetsverk till marknadsmässigt bestämda hyror. En betydande del av museernas anslag används därför för lokalkostnader.

Danmark har en modell som ligger närmare självkostnadsprincipen eller direkt anslagsfinansiering. Statliga museer belastas inte i samma utsträckning av marknadsmässiga hyror, utan större investeringar hanteras ofta direkt via statsbudgeten.

I Frankrike tillämpas i praktiken ett anslagssystem. anslagssystem. Museer som Musée du Louvre och Musée national des Arts asiatiques – Guimet betalar inte marknadshyror för sina byggnader. Staten finansierar i stället drift och större renoveringar genom kulturministeriets budget och särskilda investeringsprogram.

Storbritannien följer en liknande modell. British Museum får statliga anslag och ansvarar för sin verksamhet utan ett system med marknadshyror mellan statliga aktörer. När större renoveringar behövs finansieras dessa genom statliga kapitalanslag, donationer och särskilda investeringsprojekt.

Även Nederländerna använder en modell som ligger nära anslagssystemet. Rijksmuseum finansierar sin verksamhet genom statliga anslag, entréintäkter och donationer, medan större byggnadsinvesteringar sker genom särskilda statliga beslut och projektfinansiering.

För- och nackdelar med olika hyresmodeller
Förespråkare för marknadshyror menar att modellen skapar transparens och tydliga incitament för effektiv lokalanvändning samt ger fastighetsägaren resurser för långsiktigt underhåll.

Kritiker menar att modellen är mindre lämplig för kulturhistoriska byggnader som saknar en egentlig marknad och där museerna ofta har begränsade möjligheter att påverka sina lokalbehov. Höga hyror riskerar då att tränga undan resurser för forskning, samlingsvård och publik verksamhet.

Anslagssystemet har motsatt styrka och svaghet. Museerna belastas inte av höga hyror och kan använda en större del av sina resurser till verksamheten. Samtidigt blir underhåll och renoveringar beroende av politiska prioriteringar, vilket kan leda till att investeringar skjuts upp och att underhållsskulder byggs upp. Den centrala frågan för underhållets kvalitet verkar dock inte främst vara vilken hyresmodell som används, utan om staten långsiktigt avsätter tillräckliga resurser för att bevara och utveckla kulturhistoriskt värdefulla fastigheter.

En Manjushristatyett från Efi Khalka-templet, från Inre Mongoliet, ur museets samlingar.      Foto: Wikipedia

Östasiatiska museet – ett sekel av möten mellan Sverige och AsienÖstasiatiska museet är en av Sveriges mest betydelsefulla kulturinstitutioner och har under snart hundra år spelat en central roll för kunskapen om Kina, Japan, Korea och andra delar av Östasien. Museets historia speglar inte bara utvecklingen av svensk forskning och samlande utan också de kulturella, vetenskapliga och diplomatiska kontakterna mellan Sverige och Asien.
Museets ursprung kan spåras tillbaka till den svenska arkeologen och geologen Johan Gunnar Andersson (1874–1960). Andersson arbetade i Kina under början av 1900-talet och blev internationellt känd genom sina arkeologiska upptäckter. Mest berömd är hans identifiering av den neolitiska Yang-shaokulturen år 1921, ett fynd som revolutionerade kunskapen om Kinas förhistoria. Under sina år i Kina byggde Andersson upp omfattande samlingar av arkeologiska föremål, keramik, konst och kulturhistoriska objekt.

När Andersson återvände till Sverige väcktes tanken på att skapa ett särskilt museum för dessa samlingar. År 1926 grundades Östasiatiska samlingarna som en del av Statens historiska museum. Syftet var att ge forskare och allmänhet möjlighet att studera de omfattande samlingarna från Kina och andra delar av Östasien. Samlingarna växte snabbt genom forskningsexpeditioner, donationer och inköp.

Johan Gunnar Andersson betraktar en kruka. Foto: Wikipedia

År 1963 blev verksamheten ett självständigt museum under namnet Östasiatiska museet. Museet fick då en tydligare roll som nationellt centrum för forskning, dokumentation och publik verksamhet kring Östasiens kulturarv. Genom utställningar, publikationer och internationella samarbeten etablerade sig museet som en av Europas viktigaste institutioner inom sitt område.

Sedan 1960-talet har museet varit beläget på Skeppsholmen i Stockholm, i den byggnad som tidigare uppfördes som Tyghuset för den svenska flottan under 1600-talet. Den historiska byggnaden har blivit starkt förknippad med museets identitet. Läget på Skeppsholmen, omgivet av andra kulturinstitutioner, har gjort museet till en viktig del av Stockholms kulturliv.

Museets samlingar omfattar i dag omkring 100 000 föremål och spänner över flera tusen år av östasiatisk historia. Kärnan utgörs av de kinesiska arkeologiska samlingarna från Johan Gunnar Anderssons expeditioner, men samlingarna innehåller även betydande bestånd av japansk konst, koreanska föremål, buddhistiska skulpturer, textilier, måleri, keramik och konsthantverk. Samlingarna har också berikats genom gåvor, donationer och inköp. Flera av samlingarna anses vara internationellt unika.

Under efterkrigstiden utvecklades museet från att främst vara ett forskningsmuseum till att också bli en viktig publik institution. Utställningarna började i högre grad belysa samtida asiatiska samhällen och kulturutbyten mellan Europa och Asien. Detta perspektiv har blivit allt viktigare i takt med att Sveriges relationer med länder som Kina, Japan och Sydkorea fördjupats genom handel, forskning och migration. År 1999 blev Östasiatiska museet en del av den nya myndigheten Statens museer för världskultur tillsammans med Etnografiska museet, Medelhavsmuseet och senare Världskulturmuseet i Göteborg. Reformen syftade till att stärka samarbetet mellan museerna och skapa nya möjligheter att belysa globala kulturmöten och historiska samband mellan olika delar av världen.

Östasiatiska museet – stora resultat trots krympande resurser
Under de senaste två decennierna har museet lyckats skapa flera utställningar som fått stort genomslag både nationellt och internationellt. Den mest framgångsrika var utan tvekan Kinas terrakottaarmé 2010–2011. Redan före öppningen hade över 30 000 biljetter sålts, och utställningen lockade till slut mellan 240 000 och 350 000 besökare beroende på mätperiod och källa. Museets totala besöksantal ökade med över 360 procent under året, vilket innebar publikrekord inte bara för Östasiatiska museet utan också för hela myndigheten Statens museer för världskultur.

Även senare utställningar som Krigardrottningen och Kinas bronsålder, KINA 1868–1872 – Fotografier av John Thomson, Japan: Kingdom of Characters, Sumo: Sport, ritual, konst, Boro – Nödens konst och den permanenta satsningen Kina före Kina har visat museets förmåga att kombinera forskning, internationella samarbeten och dragningskraft på allmänheten. Museet har dessutom fortsatt att utveckla sina samlingar och sin kunskapsförmedling trots begränsade resurser.

Samtidigt finns det skäl att granska utvecklingen mer kritiskt. Trots de vetenskapliga och publika framgångarna har museets ekonomiska förutsättningar successivt försämrats. Som en del av Statens museer för världskultur har Östasiatiska museet under lång tid fått hantera ökade lokal- och hyreskostnader utan motsvarande förstärkningar av anslagen. Mellan 2022 och 2024 ökade myndighetens lokalhyror med omkring 16 procent, medan anslagen i praktiken stod stilla. Tar man dessutom hänsyn till den höga inflation som präglat perioden har de reala resurserna minskat betydligt.

Bergrummet, från utställningen om Kinas terrakottaarmé.  
Foto: Wikipedia 

Konsekvensen har blivit att en växande andel av de statliga medlen används till lokaler i stället för till forskning, samlingsvård, pedagogik och utställningsverksamhet. I dag går närmare 40 procent av Statens museer för världskulturs anslag till hyror och lokalkostnader. Det är en nivå som saknar motsvarighet hos många ledande europeiska museer.

Det gör resultaten desto mer anmärkningsvärda. Trots krympande resurser har museet fortsatt att vårda en av Europas främsta samlingar inom kinesisk arkeologi, bedriva internationella forskningssamarbeten och producera utställningar av hög kvalitet. Samtidigt har verksamheten tvingats arbeta under ekonomiska villkor som i praktiken innebär kontinuerligt minskade resurser.

Den nuvarande situationen illustrerar paradoxen. Östasiatiska museet genomgår en omfattande renovering och planeras återöppna 2026 med moderniserade lokaler och förbättrade möjligheter att visa samlingarna. Samtidigt riskerar framtida hyresomförhandlingar att leda till kraftigt ökade kostnader. Statens museer för världskultur har redan, som nämnts, varnat för att de hyreshöjningar som föreslagits för Etnografiska museet kan komma att följas av motsvarande höjningar för Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet.

Mot denna bakgrund framstår Östasiatiska museets historia inte bara som historien om ett framgångsrikt museum utan också som historien om hur en internationellt erkänd kulturinstitution under lång tid har levererat betydande vetenskapliga resultat och producerat intressanta utställningar trots att de ekonomiska förutsättningarna gradvis försämrats. Frågan inför framtiden är därför inte om museet har förmågan att locka publik och skapa relevanta utställningar. Det har historien redan visat. Frågan är snarare om de ekonomiska villkoren kommer att göra det möjligt att fortsätta göra det. Är Sverige som kulturnation beredd att tillföra de resurser som krävs till Östasiatiska museet för att fortsätta driva ett framgångsrikt museum?