Text och foto: Bertil Lundahl (utom ovanstående foto)         FokusKina # 2025 - 1

Den som fördjupar sig i det kinesiska språket och kulturen upptäcker snart att det finns en förkärlek för att klassificera företeelser och saker med hjälp av siffror. Det har inte minst gällt i samband med politiska kampanjer under kommunistpartiets styre i Kina, men fenomenet går mycket längre tillbaka i tiden än så.

Redan för ca tretusen år sedan klassificerade man t.ex. kinesiska musikinstrument i åtta typer under rubriken ”de åtta ljuden”: sten, metall, silke, bambu, trä, skinn, kalebass och jord.

Begreppet ”ljuden” är lite vilseledande eftersom indelningen görs efter vilket material instrumentet helt eller delvis är gjort av, även om det naturligtvis har en viss påverkan på hur ljudet av det låter.   

Den första kategorin, ”steninstrument”, är klangstenar, litofoner, som använts i ceremonier vid hovet eller i Konfuciustempel. Stenar som hänger fritt på en ställning i två rader med åtta i varje kallas bian qing. När de anslås frambringas en ton, ju tjockare de är, desto lägre ton. En extra stor klangsten, te qing, som hänger ensam på en ställning förekommer också. En ton från en sådan används under ceremonierna som avslutning på en vers.

Cittran se och på ställningen klangstenar qing. På väggen en sheng, en trumma och innanför ramen ramen en panflöjtsliknande paixiao.

Till skillnad från klangstenarna har den andra kategorien, ”metallinstrument”, en mer framträdande roll i dagens Kina. Dit hör t.ex. gongar, luo, allt från en enstaka gong till ett flertal mindre uppsatta i en ram, yunluo. Gongar förekommer bl.a. i teater, liksom cymbaler,  bo och klockor, zhong.

Den som beger sig till Hubeis provinsmuseum i Wuhan kan se det gigantiska klockspel med 65 klockor från 2 till drygt 200 kg som grävdes ut från en markis grav från 400-talet f.Kr. Varje klocka kan avge två toner beroende på var man slår på den (bild överst).

Klockor har också en viktig funktion i buddhistiska och daoistiska tempel, och i en del större städer finns klocktorn vars stora klocka förr angav tider på dygnet och hördes vida omkring. Ett sådant torn finns i Peking, och staden har också ett museum med gamla klockor som ryms i templet Dazhongsi. Störst där är den 46 ton tunga Yongle-klockan, som även är försedd med en 230 000 tecken lång buddhistisk inskription.

Stora klockan vid Gula tranans paviljong i Wuhan.

Den tredje kategorin, ”silke”, omfattar en mängd stränginstrument även om strängarna inte längre görs av silke utan av stål eller nylon. Hit hör olika typer av cittror, där den sjusträngade  qin av tradition varit den lärde förfinade mannens instrument. Qin, som saknar stall under strängarna, och se, som har flyttbara stall och många fler strängar än qin, förekommer båda i konfuciansk rituell musik. Idag är guzheng, som har flyttbara stall och vanligtvis 21 strängar, ett vanligare instrument än qin och se. En annan typ av cittraliknande instrument, som på svenska kallas för hackbräde, är yangqin. Det infördes från västra Asien och har inte en lika lång historia i Kina som de ovan nämnda. Medan man på qin, se och guzheng knäpper på strängarna så anslår man dem på yangqin med tunna stavar.

Guqin.

Till knäppinstrumenten hör också ”lutan”, pipa, som är det förnämsta soloinstrumentet av de handhållna stränginstrumenten. Pipa kan också ackompanjera ballader eller andra vokala framträdanden. Det gäller också för två andra knäppta stränginstrument; yueqin och sanxian. Den tresträngade sanxian har en resonanslåda täckt med ormskinn, något den delar med flera av de fiolliknande stränginstrumenten. Dit hör de tvåsträngade jinghu, som fr.a. förknippas med traditionell teater, och erhu, som inte bara används för ackompanjemang utan också för soloframträdanden. I båda fallen förs stråken mellan de båda strängarna.

Yueqin.

Erhu. 

I den fjärde kategorin, ”bambu”, ryms olika typer av flöjter där tvärflöjten dizi är den vanligast förekommande. Mellan blåshål och grepphål finns ett extra hål som täcks med ett membran gjort av ett mjukt inre skikt av vassrör. Membranets vibrationer ger flöjten dess karakteristiska genomträngande ton. Betydligt mer dämpad och melankolisk är tonen från xiao. Till skillnad från dizi sitter den tonbildande vassa kanten man blåser mot i änden av flöjten.

I rituella sammanhang förekommer också ett panflöjtsliknande instrument kallat paixiao, med ett antal bamburör som man också blåser i från änden.

Till bambukategorin räknas också det från västra Asien införda blåsinstrumentet suona, som med sina dubbla rörblad påminner om en skalmeja. Instrumentet är emellertid gjort av trä med ett klockstycke av metall, och numera kan det även vara försett med klaffar. Det förknippas med bröllop och begravningar men används också som soloinstrument.

I första raden: två dizi, pipa, xiao, ruan (ej omnämnd). Längst bak skymtar en yunluo.

Kategorin ”trä” rymmer två väldigt speciella instrument som används i konfuciansk rituell musik. Det ena, zhu, består av en öppen låda med ett hål på sidan där man kan föra in handen till ett slags hammare som slås mot insidorna på lådan. Två slag markerar inledningen på en strof. Det andra, yu, ska likna en tiger med ett antal träplattor på ryggen. Som avslutning på en strof slår man tre gånger på huvudet med ett redskap och drar sedan tre gånger över ryggen på den.

Ett annat originellt instrument är den s.k. träfisk, muyu, som man stöter på i olika storlekar i buddhistiska tempel. Det används bl.a. för att ange rytmen i samband med recitationer. Samma rytmfunktion har också kastanjetter av olika typer, paiban m.fl., fast då i samband med historieberättande eller i traditionell teater.

Zhu. 

Yu. 

Till kategorin ”skinn” hör olika typer av trummor, allt från de väldiga exemplar som man förr slog på för att ange tiden i trumtornet i Peking, till den mindre typ som markerar rytm i traditionell teater.

Trummor i Trumtornet i Peking.

Tibetansk trumma, damaru, gjord av mänskliga skallar. 

Kategorin ”kalebass” rymmer ett instrument, sheng, vars kropp idag inte görs av detta material utan av trä på vilken pipor av bambu är fästa. Tonen alstras av frisvängande tungor av bambu eller numera metall när man blåser i instrumentets munstycke. Principen att alstra ljud med en frisvängande tunga liknar den i munspel och dragspel. Idag har de traditionella sjutton piporna utökats med pipor av metall, och instrumentet finns med tonomfången sopran, alt, tenor och bas (kontrabas). Sheng används som soloinstrument, i ensembler och i olika former av traditionell teater.

Försäljare av "kalebassflöjter", hulusi, ett instrument med frisvängande tunga som används av minoriteter i södra Kina. 

Sheng. 

Till den åttonde och sista kategorin, ”jord, lera”, hör det occarinaliknande instrumentet xun. Detta keramiska instrument har ett blåshål och varierande antal fingerhål. Det har använts i konfuciansk rituell musik och hovmusik, men förekommer idag också som soloinstrument.

Xun.

Kirgisisk man som spelar på en mungiga.

De åtta kategorierna är förknippade med det hankinesiska kulturarvet men presentationen av instrument ovan är inte uttömmande. Det finns dessutom många andra instrument bland Kinas femtiofem minoritetsfolk, varav några kan ses på bild i anslutning till artikeln.

----------------------------

Bertil Lundahl
Bertil Lundahl är fil.dr. i sinologi och har varit lärare, forskare och kursledare vid Institutionen för östasiatiska språk i Lund 1972–98. Han har skrivit ett stort antal artiklar om Kina för Nationalencyklopedin och Kinarapport, lett ett 90-tal resor till Kina och var redaktör för Kinarapport 2004–2013.

-----------------------------

Lästips:

van Aalst, J.A. 1884. Chinese Music. Finns att ladda ner som pdf här:https://imslp.org/wiki/Chinese_Music_(Aalst%2C_J._A._van)

Malm, William P. Artikel om kinesisk musik på Encyclopedia Britannica: https://www.britannica.com/art...

Lindqvist, Cecilia. 2006. Qin. – Albert Bonniers Förlag.

Lyssningstips:

https://www.youtube.com/@mtsuc...

Uigurisk musik och uiguriska instrument: https://www.uyghurcongress.org...

MTSU Center for Chinese Music and Culture

Introduction to Chinese Musical Instruments: Ba yin  - a musical instrument categorization system