Här är jag igen, er egen Sun Wukong!

Med ena örat mot marken och det andra mot mannen och kvinnan på barstolarna bredvid mig. Någon av er, kära läsare, tyckte att jag överdrev och gick för långt i förra numret. Men, vet ni vad som hände? Före den svenska midsommaren berättade jag om lägenhetsaffärer i NYC. Två månader senare har man vaknat upp i London och bbc.com/news skrev den 25 augusti artikeln Chinese move into luxury Manhattan property.

Här rullar antikorruptionskampanjen på. Dagligen ser vi namn på ”officials and business people” som avslöjas. Ibland småbrott som att någon otillbörligt tillskansat sig ett dussin stora lägenheter, en tjänstema som med allmänna medel finansierat sina 47 älskarinnor, provinsledare som skyddat spelsyndikat, droggäng och bordellägare. Men oftast någon som försnillat några tiotals eller hundratals miljoner. En kväll i juli uteblev affärsjournalisten Rui Chenggang, en medieprofil med rockstjärnestatus, från sändningen av sitt populära Economic News i China Central Television (CCTV). Rui är känd även utanför Kina för sin medverkan i World Economic Forum och intervjuer med globala ledare som Billarna Clinton och Gates. Rui hade med kort varsel fått förhinder att komma till studion, han var nämligen arresterad. De företag som hade betalat honom fick nämligen bra PR och medietid, de som inte betalade kunde hotas och förtalas.

Vi har genomgått den största nedmontering av en samhällsstruktur och det största privatiseringsprojekt världen skådat. Betydligt större än det som skedde i det tidigare Sovjetunionen och gigantiskt mycket mer omfattande än det ni diskuterat så mycket i Sverige det senaste året, privatisering av skolan och vården. Nu är många här rädda och frågar sig om det är de själva som står på tur att stå till svars för det de stulit. I desperata försök att dölja tillgångar töms bankkonton. Jag hörde talas om en kvinna som gjort inbrott hos en lokal pamp och kommit över en mycket stor summa kontanter. Stölden var förstås okänd för polisen, vem kan anmäla att några miljoner i svarta pengar blivit stulna? När kvinnan av andra skäl blev tagen av polisen förhandlade hon fram en ”förmånlig behandling” mot att hon namngav dem hon stulit gömda tillgångar från.

När man, oftast torsdag eller fredag, är på väg till veckans partimöte undrar man om någon kommer att utebli, vilken stol som kommer att stå tom. Jaha, han också, tänker man. Det är ju inte så att de försvinner i ett stort svart hål som under kulturrevolutionen, men om man är utsatt för undersökning bjuds man på ”time-out”. Vi frågar oss nu, vem står på tur? Det är nästan så att jag, självaste Sun Wukong, inte ens här i mörkret som lägrat sig i baren vågar viska namnen vi nämner för varandra.

Antikorruptionskampanjen kommer att pågå i flera år, hör jag nu. Det är inte utan att jag och mina vänner börjar bli rädda för att ordföranden (som vi kallar honom) är för radikal, att han går för snabbt och för hårt fram. Han måste ju få många fiender. Helt säkert pågår en hårdmaktkamp, luften surrar av prat om avvärjda kuppförsök.

En reform det pratats om länge är nu bekräftad. Den 29 augusti beslutade partiets politbyrå att ändra villkoren för de högsta cheferna inom de statsägda företagen (State Owned Enterprises, SOE). Policyn för löner, rätten att spendera företagens medel och andra privilegier skärps. Lönetak införs liksom strikta restriktioner för inköp av bilar, hyra och inredning av kontor, tillställningar, inrikes- och utrikesresor med mera. Kostnader för nöjen, underhållning och medlemskap i diverse klubbar – till exempel golf-, cigarr-, vin-, karaoke-, bastu- och massageklubbar – förbjuds. Media har redan tidigare angivit att lönesänkningar på 70 % kan bli aktuella för SOE Executives och att taket för en årslön skulle kunna sättas vid 600 000 yuan (ca 660 000 svenska kronor). (Kinarapports kommentar: en ”normal” årslön i Peking är cirka 85 000 yuan, cirka 94 000 kronor).

Det sedan något år gällande förbudet mot att använda statliga pengar och allmänna medel för dyra middagar, banketter, representation och boende på lyxhotell, har gjort att hotell- och restaurangnäringarna fått problem, liksom producenterna av de prestigefulla kinesiska spritmärkena Wuliangye och Maotai. Samtidigt som den utländska turismen till Kina hamnat i en nedåtgående spiral efter Peking-OS drabbas de bästa hotellen och restaurangerna nu av det drastiskt minskade kinesiska partajandet. Hotellen levde i många år högt på företagens och organisationernas upprymda slöseri. Det märkliga har nu inträffat att lyxhotell jobbar för att bli nedgraderade och omklassificerade från 5- till 4-stjärniga. Lyx är bra, men dåligt. Enkelhet är tråkigt, men bra. Yin och yang, i praktiken. 

土豪

Tǔ Háo

Häromkvällen följde jag med en bekant hem till hennes vän. När vi kom in i lägenheten slogs jag av den överdådiga stuckaturen i taket, helt och hållet täckt med glittrande bladguld. Min vän utbrast spontant att hon är verkligen 土豪 (Tǔ Háo). Uttrycket används ofta på nätet men har nu officiellt tagits upp i Standard Dictionary of Modern Chinese. För mig beskriver Tǔ Háo någon som är rik men som inte förmår använda sin rikedom på ett vettigt sätt, utan bara är smaklös och saknar stil och inte heller har vett att begripa att Tǔ Háo är en nedsättande kommentar. I stället blir personen kanske till och med stolt över att bli kallad Tǔ Háo. Uttrycket har sitt ursprung i perioden av klasskamp på landsbygden då det användes om rika godsägare som mobbade och jävlades med bönder och fattigbönder. Tǔ Háo finns med i den berömda slogan vi använde under 1940-50-talen – 打土豪 Dǎ Tǔ Háo – Ned med godsägarna! Historien upprepar sig.

En ny trend bland oss unga och medelålders är att köra runt i Kina med egen bil. En av mina vänner körde med fru och barn från Peking till Chengdu i Sichuan, upp till Lhasa och Xigaze i Tibet, ned till Xining i Qinghai, Lanzhou i Gansu och vidare genom Shaanxi och Shanxi hem till Peking. Allt på 23 dagar, men fråga mig inte hur många tusen kilometer det blev. Det är inte heller ovanligt att man under körningen plockar upp unga kineser som fotvandrar långa sträckor och försöker få lift. Under resan upptäckte min vän att det i de tibetanska klostren blir allt vanligare med bilder på Dalai lama. Han mötte även munkar på höga positioner som varit på besök i Dharamsala i Indien och träffat Dalai.

Till sist ett tack till min medvandrare Zhu Bajie som med hjälp av sin fiffiga utrustning är på god väg mot titeln allkinesisk selfie-mästare. Nu fortsätter Zhu och jag mot nya höjder. Åt norr, öster, väster eller söder. Vem vet?

再见 Zàijiàn, hejdå!

Hört på sta’n av Sun Wukong 孙悟空