Nĭ hăo! Jag fick kicken för ett tag sedan. Jag hade blivit för
seriös, tyckte någon. Döm om min förvåning när redaktör Fresk vädjade om min återkomst. Han var bekymrad över sin tidskrifts brist på just seriositet. Här är jag, räddaren i nöden. För att garantera kvalitet har jag nedtecknat mitt bidrag digitalt, alltså lagt kulpennan åt sidan för att inte bli för rolig.

Under pandemin har jag och min Svennevän mest suttit inne, men ändå känt oss rejält utsatta. För att bryta vår isolering tog jag i höstas honom med till Peking för att umgås med folk. Svennevännen har lite svårt att komma ihåg namnen på mina kompisar. För att hjälpa honom på traven har jag givit dem smeknamn. Vännen Li har spelat proffsfotboll i Wuhan FC och var under sina glansdagar makalöst bra med vänsterbenet men värdelös med högern. Honom har jag döpt till Wan Cho. Den vän som betraktar sig som gourmet men som vi andra ser som gourmand, kallar jag Hung Li. Kusinen från Shanghai är investerare och får heta Riskapitalisten. Min ungdoms bordtennispartner som numera arbetar och bor i Mongoliet har jag döpt till Pingis Khan. Naturligtvis blev det mycket prat om covid. Både Svennevännen och jag har bekanta som fastnat i konspirationsträsket och är antivaxxare. Svennevännens syster var även motståndare till transplantationer men har nu bytt fot.

Månfesten, Kinas näst viktigaste traditionella högtid, infaller i slutet av september. Den markerar slutet på skördetiden och början på det mörka halvåret. Fullmånen som då är som störst och ljusast symboliserar betydelsen av familjen och sammanhållningen. Stämningen under den senaste Månfesten var inte att känna igen. Peking var tillbaka i 1960–70-talen, slagordens huvudstad. Banderoller och reklampelare med politiska slogans dominerade. Leve Kommunistpartiet, leve Xi Jinping. Jag hörde många sura kommentarer om detta. Men samtalen var återhållna. Det vet vi ju alla att man inte skriver vad som helst på Baidu, WeChat, i mejl eller sms till någon i Kina. Fel innehåll skapar problem för mottagaren.

.

Men nu kröp känslan över mig att även samtal ansikte mot ansikte var riskabla. Den extrema övervakningen och de allestädes närvarande säkerhetstjänsterna och deras smygande tillslag har resulterat i en för regimen effektiv självcensur. I Hongkong har den nya säkerhetslagen lett till fängslanden och domar mot journalister som inte fallit Peking på läppen, redaktioner har upplösts och tidningar tvingats lägga ner. Där Kommunistpartiet styr är yttrandefriheten avskaffad. Ingen som helst fri samhällsdebatt tillåts, inte ens ett litet kritiskt knyst.

Och om du slår en smash så att tennisbollen träffar en politisk höjdare i skrevet försvinner du in i tystnaden.
Det är inte bara det närmaste halvåret som ser ut att bli mörkt.

Hört på sta’n!
Sun Wukong
孙悟空