Yao-folket är en av Kinas 56 erkända folkgrupper. Liksom majoritetsfolket, Han, är Yao inte en etnisk grupp, men har räknats som en folkgrupp under flera tusen år. Det namn de kallar sig själva är Mian eller Mien, vilket helt enkelt betyder ”folk”. Den kinesiska beteckningen Yao betyder hund eller schakal, vilket möjligen kan höra samman med en historia om en hund som räddade livet på kejsarens dotter. Sammanlagt finns ungefär fyra millioner Yao i Kina och dess grannländer, varav ungefär två och en halv million inom Kinas gränser. De bor företrädesvis på landsbygden i södra och sydvästra Kina, ofta på bergssluttningar där de mest livnär sig på jord- och skogsbruk. Det finns ett flertal olika undergrupper av Yao vilka skiljer sig åt på klädedräkten.

Yao-folkets språk är besläktat med miaospråket och kinesiskan. De har traditionellt inget skriftspråk utan har förlitat sig på muntlig tradition och har en stor skatt av sånger och berättelser. Numera använder man ett nykonstruerat skriftspråk som utgår från kinesiskan. Varken män eller kvinnor klipper håret – det sätts upp i konstfärdiga frisyrer. Yao-folket är känt för sina fina vävtekniker och broderier som man använder till att dekorera klädedräkten. Yao-folket är också känt för det speciella, hemliga, skriftspråk, nüshu, som endast användes och förstods av kvinnor.

Bilden är tagen i april 2011 i en by vid bergskedjan Longji (”Drakens ryggrad”) i den autonoma regionen Guangxi.

Text och foto: Kerstin Andersson