De osannolika systrarna Soong
Kvinnorna i centrum av Kinas moderna historia.
av Jung Chang
översatt från engelskan av
Anna Gustafsson Chen
Norstedts, Stockholm, 2020
FokusKina 2021-1
JUNG CHANG föddes 1952 i Yibin i Sichuanprovinsen och lämnade Kina 1978, då hon bosatte sig i England. Hon doktorerade i lingvistik vid universitetet i York 1982, och var den första någonsin från Folkrepubliken Kina att bli doktor vid ett brittiskt universitet.
Chang har tidigare skrivit Vilda svanar: tre döttrar av Kina, Mao: den sanna historien och Den sista kejsarinnan av Kina. Hennes böcker har översatts till mer än 40 språk och sålts i över 15 miljoner exemplar. Hon har vunnit en mängd priser, såsom UK Writers' Guild Best Non-Fiction och Book of the Year UK, samt blivit utnämnd till hedersdoktorvid universitet i både Storbritannien och USA.
Ei-ling 1908
Flickorna lade märke till att Ei-ling tenderade att föredra allvarliga ämnen och att hon var ”välinformerad om samtidshistoria medan vi andra inte ens var intresserade”. Hennes sista uppsats på universitetet visar på en politisk mognad som vida översteg hennes nitton år. I texten, som har titeln ”Mittland och dess charm”, uttalar hon sig på följandesätt i fråga om Kinas kulturella ikon Konfucius: ”Hans största misstag var att han inte betraktadekvinnor med tillräcklig respekt. All observation lär oss att ingen nation kan utmärka sig i någon högre grad om dess kvinnor inte är utbildade och moraliskt, socialt och intellektuellt ses som männens likar... Kinas utveckling måste till stor del ske genom hennes utbildade kvinnor.”
Ei-lings beskrivning av Kinas modernisering var ovanligt träffsäker, mer skarpsynt än de flesta andrasamtida eller framtida skildringar: "Vi skulle kunna fastslå 1861* som året då hennes uppvaknande inleddes.” Sedan dess ”har Kinas stora omvandling varit uppenbar, trots att den har skett gradvis...Sedan boxaroroligheterna, som i slutänden visade sig vara en välsignelse”, skrev tonåringen, ”har Kina genomgått en snabbare utveckling än någonsin tidigare”.
Hon höll sig uppdaterad om händelser i Kina och hade sin egen bestämda uppfattning om dem. Åren på college befäste också hennes religiösa tro. ”Kinas vädjan handlar om fler missionärer”, skrevhon. Skolledningen imponerades av hennes intelligens och var belåten med hennes engagemangför kristendomen. De var övertygade om att den unga kvinnan skulle ”utöva ett starkt kristet inflytande” i Kina. De hade rätt: Ei-ling skulle senare hjälpa till att omvända Kinas ledare Chiang Kai-shek till kristendomen och göra rikets första dam, May-ling, till en djupt religiös person. Det var händelser som fick en stor inverkan på kinesisk historia.
1908, under sitt sista år på Wesleyan College, fick Ei-ling sällskap av sina två systrar. Ching-ling hade fått ett statligt stipendium när hon var tretton och på resan till USA hade hon sällskap av andrastipendiater och av en statlig tjänsteman och hansmaka –morbror Wen och hans fru. Flickornas föräldrar tyckte att det var lämpligt att också May-ling skulle följa med, trots att hon bara var nio. Det viktigaste skälet till detta var att hon inte skulle få några svårigheter med att ta sig in i USA om hon följde med gruppen. Föräldrarna ville inte missachansen att ge May-ling en utbildning.
De två systrarna anlände utan problem. Ei-ling hjälpte dem att finna sig tillrätta på Wesleyan, pysslade om dem och såg till att de fick det de behövde. Den kärleksfulla sidan av hennes personlighet, som hon hittills hade varit tvungen att hålla tillbaka, fick nu utlopp. Det var här hon började bete sig som en mor för systrarna, något hon skulle fortsätta att göra också när de bägge blev ”rikets förstadamer”. Ei-ling var särskilt moderlig mot May-ling, som var nästan tio år yngre. Vid ett tillfälle såg en annan student hur Ei-ling ”skällde på” May-ling för att hon ”umgicks med en flicka som Ei-ling ansåg hade dåligt inflytande på henne. Mayling svarade mycket impulsivt: ’Men jag gillar henne – hon fascinerar mig.”’ Lillasystern liknade ett älskat och envist barn som vinner över en avgudande förälder. Hon hade alltid haft storasystern som förebild och på Wesleyan imponerades hon av Ei-lings intelligens. Hon brukade säga att storasystern ”otvivelaktigt hade den mest briljanta hjärnan i familjen”. Senare skulle många personer i systrarnas närhet lägga märke till att hon uppförde sig som om hon varit Ei-lings dotter, att hon undergivet gjorde allt Ei-ling bad henne om och att hon helt stod under Ei-lings inflytande. På Wesleyan visade de (omedvetet) upp sitt förhållande på scenen i skolans aula, i en operett med namnet The Japanese Girl. Storasyster spelade den japanska kejsaren och lillasysterkejsarens uppassare.
Ching-ling 1915
Sommaren 1915 kom Ching-ling till Shanghai för att be sina föräldrar om tillåtelse att gifta sig med Sun. De chockades av nyheten och vägrade att ge sitt godkännande. Det fanns många argument mot äktenskapet, inte minst den uppenbara åldersskillnaden. Han var fyrtioåtta, hon bara lite drygt tjugo. Det fanns många bra och unga kristna män som hon kunde välja mellan, påpekade de. En Yung och en Dan hade ofta kommit på besök. Varför inte välja en av dem? Eller någon annan? Charlie kan inte ha glömt bilolyckan i Tokyo och Suns kyliga vägran att åka och hälsa på sin svårt skadade hustru. Mannen kanske var brinnande revolutionär, men han skulle inte bli en god make. Den mest känslosamma invändningen var dock att Sun redan hade fru och barn. Om han tog ut skilsmässa skulle det visa ”hans trolöshet mot den hustru som har delat hans svårigheter och vars barn är äldre” än Ching-ling. Om han inte skilde sig från sin fruskulle Ching-ling bli konkubin, vilket skulle dra skam över både henne och familjen och dessutom bryta mot kristna principer. I ett tidigare brev till Sun (som skrevs när Ching-ling hade retat Sun och påstått att hon hade planer på att bli Yuan Shi-kais konkubin), hade Charlie hävdat att ”vi är en kristen familj och ingen av våra döttrar kommer att bli konkubin åt någon man, oavsett om han är kung, kejsare eller en av de största presidenterna på jorden”.Ching-ling själv ”avskyr till och med att tala medkonkubiner”, tillade han. Hon vägrade att säga något till en ”nummer 2” som ingick i deras sällskap. Också storasyster Ei-ling försökte övertala henne att släppa tanken på äktenskap, något som gjorde Ching-ling vansinnig av ilska. Under en häftig sammandrabbning svimmade hon. Hon bars upp på övervåningen och dörren låstes från utsidan. Under de följande veckorna inträffade ett antalpåfrestande scener av det slaget.
Medan Ching-ling kämpade mot sin familj i Shanghai, anlände Suns fru i september till Japan på hans inbjudan för att diskutera skilsmässa. Mu-zhen hade sorg eftersom Suns bror Ah Mi, som hade försörjt familjen under alla år, hade gått bort tidigare under året i en ålder av sextioett år. Hon hade förlorat den man som verkligen brydde sig om henne och barnen. Efter att just ha drabbats av detta slag accepterade hon sin trolöse makes förklaring utan större sinnesrörelse. Hon reste hem till Macao, där hon bodde i ytterligare fyrtio år. Hon och Sun träffades aldrig mer.
Men de kunde inte få fram dokument som bekräftade skilsmässan. De hade gift sig på traditionellt vis, vilket gjorde att det inte fanns någon möjlighet till hedersam skilsmässa för en kvinna. Ett skilsmässodokument innebar vanligen ”ett brev vari hustrun förkastas” (xiu-shu). Sun ville inte förnedra Mu-zhen på det viset.
Han skickade ett sändebud till Shanghai för att hämta Ching-ling till Japan, med budskapet att han nu var lagligen frånskild. Tidigt en höstkväll smet den förälskade unga kvinnan ut från sitt hem och gick ombord på en båt mot Japan. Enligt den japanska regeringens övervakningsdokument tog Sun emot henne på Tokyos järnvägsstation den 25oktober 1915 och de gifte sig dagen därefter. Ceremonin genomfördes av och hemma hos en viss Wada Mizu, och paret undertecknade tre exemplar av ett ”äktenskapskontrakt” som Wada hade sammanställt på japanska. Ching-ling, som inte talade någon japanska överhuvudtaget, trodde att han var ”en känd advokat” och att ”kontraktet” hade registrerats hos myndigheterna i Tokyo och var juridiskt bindande. I själva verket var Wada Mizu inte advokat – han ägde ett litet handelsbolag –och myndigheterna i Tokyo registrerade inte utlänningars äktenskap. ”Äktenskapskontraktet” var bara ett papper som Wada hade utarbetat och sedan undertecknade i egenskap av ”vittne”, och det hade ingen juridisk betydelse. Hela saken var ett skådespel som sattes upp för den tjugoettåriga, missionsskoleutbildade brudens skull, eftersom ett juridiskt bindande äktenskap var av yttersta vikt för henne.
Den enda vän som Sun bjöd in till ceremonin var Liao Zhong-kai, hans mest trogne och pålitlige medarbetare, som fungerade som det andra ”vittnet”. Liao tog med sig sin elvaåriga dotter Cynthia, som tolkade åt bruden.
När kontraktet hade undertecknats bjöd Wada de nygifta på en snabb middag. Sedan åkte de alla iväg i bilen som hade kört Sun dit. Först släppte de av Wada på en restaurang där gästerna åt och drack i sällskap av geishor – det var där Wada skulle äta middag på riktigt. Bilen fortsatte sedan hem till Sun. Han bodde inte längre i ”studentrummet” utan i ”ett trivsamt litet hus dolt bland röda lönnar” som Ching-ling älskade. Hon sa att bröllopet hade varit ”enklast möjliga”, men ”vi avskyr ju bägge ceremonier och sånt”.
Dagen efter bröllopet dök hennes föräldrar upp. Ching-ling hade lämnat efter sig ett brev till dem när hon smet ut ur huset, och när de hade läst det tog de nästa båt till Japan. Många år senare skulle hon skriva till sin vän och biografiförfattare Israel Epstein (som hon kallade Eppy) att de desperat ”försökte övertala mig att lämna min make och komma hem igen. Mor grät och far, som hade problem med levern, vädjade... Han gick till och med till de japanska myndigheterna och klagade... han sa att jag var minderårig och hade tvingats in i äktenskapet! Naturligtvis kunde japanerna inte göra något. Även om jag tyckte synd om mina föräldrar–också jag grät bittert –vägrade jag att lämna min make. Ja, Eppy, trots att detta hände för ett halvt århundrade sedan känns det fortfarande som om det bara har gått några månader.”
May-ling 1943
I oktober 1942 kom Wendell Willkie – republikanernas presidentkandidat i valet 1940 –till Chongqing som Roosevelts personliga representant. Han var den dittills mest betydelsefulla besökaren i krigshuvudstaden och fick hälsa på vid fronten. Han tyckte om det han såg och var särskilt imponerad av May-ling. Med en sky av komplimanger bjöd han in henne till USA, för en goodwillturné. Hon var ”smart, övertygande och hade moraliskstyrka... humor och charm, ett generöst och förstående hjärta, ett elegant och vackert sätt och utseende, och en brinnande övertygelse... Madame skulle vara den perfekta ambassadören”. Kvällen före hans avresa bad Willkie May-ling att flyga med honom till Washington ”i morgon”. (Det finns inga bevis för att de skulle ha haft ett förhållande, vilket vissa har hävdat.)
Denna iver från någon nära Vita huset fick May-ling att bestämma sig för att besöka USA. Tanken hade funnits där sedan början av kriget. Hon hade tvekat, inte för att hon oroade sig för brist på uppmärksamhet, utan för att hon var rädd att den amerikanska uppmärksamheten skulle bli för stor. Hon sa till Emma Mills: ”Jag kan föreställa mig vad som skulle hända. Alla mina vänner, alla de tusentals människor som har skrivit brev och bidragit medpengar, alla de hundratusentals nyfikna, för att inte tala om de tusentals journalister och viktiga personer som antingen skulle vilja tala med mig eller höra mig tala till dem, skulle överväldiga mig inom bara några timmar efter min ankomst.” Hon var rädd att hon inte skulle hantera situationen bra (hon hade arbetat i ett och kände att hon ”gick på sparlåga”) och svika både det amerikanska folket och sitt eget land. Som hon sa till Emma var hon ”rädd för amerikanernas medkänsla och goda vilja”. Om Emma inte trodde att amerikanerna skulle reagera på det sättet, förklarade May-ling,”då känner du inte ditt eget folk”.
May-ling hade förutspått ett varmt mottagande – men dess intensitet översteg med råge alla hennes förväntningar. Brevet till Emma hade skrivits1939, före Pearl Harbor. Sedan dess hade USA:s sympatier för Kina skjutit i höjden. Detta fattiga och mystiska land hade kämpat ensamt mot Japan, en fruktansvärd och ond fiende, i fyra och ett halvt år. May-ling representerade denna heroiska nation. Hon var en vacker kvinna, amerikansk i allt utom utseendet och hade dessutom ett ansikte med ”elfenbensfärgad sidenhy”. Mottagandet var överväldigande. När hon anlände till Washington D.C. för att inleda det officiella besöket i februari 1943möttes hon på järnvägsstationen av självaste fru Roosevelt som tog hennes arm och förde henne till presidenten, som väntade utanför stationen i en av Vita husets bilar. May-ling talade till en folksamling på 17 000 personer i Madison Square Garden i New York och för 30 000 i Hollywood Bowl i Los Angeles, och hon hälsades av vilt upphetsade folkhopar i varje stad hon besökte. När hon talade i kongressen –en stor ära –den 18 februari var redan hennes uppenbarelse vördnadsbjudande: liten och skör i sin traditionella, förföriska cheongsam bland alla dessa stora män under det magnifika taket. Och hennes tal på oklanderlig amerikansk engelska rörde mången mäktig man tilltårar. De stående ovationerna varade i fyra minuter.
För May-ling skedde allt detta inte utan stora ansträngningar. Som perfektionist gjorde hon slut påsig själv när hon skrev och skrev om sina tal. Under vissa tillställningar var hon så utmattad att hon nästan svimmade. När hennes make såg en journalfilm om hennes besök i New Yorks Chinatown blev han orolig för att hon kanske var sjuk och inte skulle orka med. Hon hade haft dålig hälsa redan före resan, med högt blodtryck och magproblem som misstänktes vara cancer (det var det inte). För att kurera sig före det officiella besöket – och för att få njuta lite – hade hon anlänt till USA tre månader tidigare och tagit in på Presbyterian Hospital i New York. Hon lyckades vara på topp inför den amerikanska publiken, lyckades vinna deras hjärtan och fick den amerikanska regeringen att fördubbla sitt stöd. Resan var en triumf.
* Året då änkekejsarinnan Cixi tog makten och inledde moderniseringen av Kina.