Yan Lianke är en av Kinas mest framgångsrika författare, samtidigt en av de mest kontroversiella och kanske en av de mest förbjudna. Han har fått åtskilliga litterära priser och har ofta omnämnts som en tänkbar Nobelpristagare. Nu utkommer hans memoarer, ”Tre bröder”, i svensk översättning.
I boken berättar Yan Lianke om sin uppväxt och vägen till skrivandet och ger läsaren många nycklar till sitt omfattande författarskap,  som består av mer än 14 romaner, många novellsamlingar och essäer.

Text Kerstin Johansson FokusKina # 2021 - 4

Tiden som skildras i ”Tre bröder” sträcker sig från 1960-tal till 1990-tal, en dramatisk period i Kinas historia, då utvecklingen
mycket snabbt gick från svält och fattigdom till välstånd och modernitet. Memoarerna har undertiteln ”Minnen av min familj” och det är i högsta grad Yans familj, framför allt hans far och hans två farbröder, som har huvudrollerna. Författaren reser ett äreminne över de bönder som hela tiden arbetade så hårt för att deras barn skulle få det bättre än de själva hade haft det. I boken berättar Yan Lianke om hur hans författarskap tog sin början, som ett sätt att undkomma svält och fattigdom. På samma vis har flera svenska arbetarförfattare betraktat sitt skrivande, en väg bort från det slitsamma livet i fabriker och jordbruk, en drivkraft så god som någon.

Det är inte ett helt okritiskt porträtt av fäderna Yan Lianke tecknar, men ett oerhört ömsint, varmt och kärleksfullt sådant. Som den bondson han är skriver han också mycket levande om jordbruksarbetet. Varje detalj i livet på landet blir tydlig för läsarenoch ibland blir det ren poesi. Som när han beskriver hur fadern lyfte hackan, så högt att den tycktes fastna i molnen: ”jag kunde höra det vita smattrandet när fars hacka slet sönder molnslingorna”.

Yan Lianke föddes 1958, fast detta är kanske inte helt korrekt. Innan han som ung tog värvning i armén hade hans födelseår inte varit något han behövt känna till. Han berättar i en tidningsintervju (The New Yorker, 8/10 2018) att när han enrollerades och skulle uppge sina födelsedata så var han helt okunnig om detta. Familjen hade flera barn och hans mor, som var illitterat, visste helt enkelt inte vilket år han var född. Med hjälp av släktingar, grannar och mycket funderande kring sådd och skörd och väderleken i Henan åren kring hans födelse, så enades man om att han nog var född 1958!

Yans litterära landskap är, liksom hans verkliga, Henan-provinsen, en plats där befolkningen drabbades hårt av den stora svälten under åren 1959–61. Även Yan Liankes familj blev lidande, då fattigdom och sjukdom följde, något som för alltid kom att prägla hans liv och författarskap. Detta är erfarenheter som han gestaltar i sin roman ”De fyra böckerna”, som utspelas i ett fiktivt omskolningsläger för intellektuella. I denna roman, har Yan berättat, prövade han att skriva helt fritt, utan tanke på censuren. 

Redan 1979 började Yan Lianke skriva på allvar, men det dröjde innan han fick sitt verkliga genombrott. Några av hans romaner gav honom politiska problem och då var han plötsligt inte längre bygdens framgångsrike son. Man undrade om han inte skulle kunna skriva tv-serier istället för kontroversiella romaner? Det ville han uppenbarligen inte. Yan Lianke är en öppen och nyfiken gränsöverskridare. Risken med detta kritiska förhållningssätt är att han förlorar sin kinesiska publik, om han inte kan publicera sig i Kina. 

Kanske är det symptomatiskt att främst mycket tragiska och allvarliga kinesiska romaner översätts till svenska, medan den humor som också i hög grad kännetecknar kinesisk litteratur ofta saknas i utgivningen. Yan Lianke är en roande och sylvass satiriker, och romanen ”Lenins kyssar” ger en uppfattning om hur kinesisk satir kan se ut. Här vrids det tragiska till komik, skickligt, elegant och drabbande, på samma gång. Bokens miljö är den lilla byn Fägnaby, som bebos av människor med olika funktionsvariationer. När skörden slår fel och byn behöver pengar, så ger sig byborna iväg på en insamlingsturné, en sorts freak-show, som blir en stor succé. Till en början är detta en dråplig historia, men i slutet av romanen gör Yan en helomvändning och vänder skickligt humor till svart satir.

Den omåttligt roliga och vassa romanen Wei renmin fuwu (Tjäna folket) finns tyvärr inte i svensk översättning. I denna roman gör Yan Lianke det mest förbjudna, nämligen driver med begreppet ”att tjäna folket”. Ett välkänt citat ur Mao Zedongs skrifter används här för att förlöjliga allt som Kulturrevolutionen stod för. Romanen förbjöds när den kom ut år 2005 och tiotusentals exemplar drogs tillbaka, allt medan efterfrågan på boken bara ökade. Romanens intrig påminner om D.H. Lawrence: Lady Chatterleys älskare, i det att en äldre, impotent man, gift med en yngre kvinna, blir bedragen med mannens yngre assistent, som också är en lojal soldat i armén. Mannens hustru är en mycket krävande älskarinna och den unge soldaten blir snart utmattad. Det är då de båda älskande kommer på att hans potens ökar då han får lyssna till uttrycket ”Tjäna folket”, och ännu mer viril blir han då porträtt av Mao och andra revolutionära artefakter slås i bitar.

I ”År, månader, dagar” är stilen annorlunda. Detta är en kort, koncentrerad berättelse om uthållighet och självuppoffring. När en svår torka drabbar en liten by ger sig alla av. Kvar blir bara en gammal man, med sin hund och en majsplanta, som han hoppas kunna få att överleva och skörda. Stilen i boken har en fabelaktig tidlöshet och Yan kan som få andra återge känslan av existentiell utsatthet.

Men en av de mest drabbande av de romaner som finns i svensk översättning ärden tragiska och gripande ”Drömmar om byn Ding”. Där hämtar Yan motivet från sin hemprovins och skriver om den blodskandal som drabbade flera byar där. Efter att bybor lurats att lämna blod för pengar och orena kanyler använts spreds AIDS-infekterat blod och en veritabel HIV-epidemi utplånade nära nog byarna. Den fiktiva berättelsen låg så nära sanningen att boken förbjöds. Men trots det tragiska ämnet är detta också en mycket vacker berättelse om människors lojalitet, medkänsla, kärlek och uthållighet, när livet ställs på sin spets. Och kanske har det blivit en sådan trovärdig berättelse eftersom Yan Lianke har hämta de djupaste och mest smärtsamma känslorna ur sin egen familjs historia. I ”Tre bröder” berättar han i en stark episod om hur hans storebror uppoffrade sig och lämnade alldeles för mycket blod på sjukhuset, för att få pengar att betala deras sjuka storasysters vård.

I romanen ”Explosionskrönika” har författaren också hämtat stoff ur sitt eget liv. I självbiografin finns skildringen av hur han som ung arbetade med att skyffla kol, och i romanen är just transport av kol inledningen till en burlesk berättelse om hur ekonomisk tillväxt får den lilla byn Sprängrifte att utvecklas till en storstad – men det sker på bekostnad av moral och värdighet. Denna roman, som är en satir över den kinesiska vägen till rikedom, kunde lika gärna ha varit en berättelse om vilket land som helst, där man sätter ekonomisk tillväxt framför alla andra värden, till exempel människovärdet och klimatet.

Yan Liankes litterära språk är rikt och varierat, han är en stil- och formmedveten författare, som hela tiden har utvecklats i sitt författarskap. I hans prosa finns både något generellt igenkännbart att relatera till och något typiskt kinesiskt. Hans svenska översättare, Anna Gustafsson Chen, lyckas överföra författarens språk till välformulerad svenska och hittar ofta mycket fyndiga ord för de mångtydiga metaforer och uttryck han använder sig av. I ”Tre bröder” är språket tydligt, enkelt och okonstlat, som om författaren vänder sig till sina egna släktingar i byn. 

I faktaboken ”Upptäck romanen!” ger Yan Lianke, som också är litteraturprofessor, sin syn på dagens kinesiska litteratur. Hans diskussion kring realismen i litteraturen är en fråga som sysselsatt den nutida kinesiska litteraturkritiken. Yan menar att den fabricerade, falska verklighet, som makten vill att författarna målar upp, leder till en fabricerad realism i litteraturen. Yans svar är att hans egenartade form av prosa, ”mytorealismen”, kombinerar det realistiska med det groteska, folkliga och fantasifulla. Denna stil utvecklar han i romaner som ”Explosionskrönika” och ”Lenins kyssar”. Kanske har han här stakat ut en ny väg för kinesisk litteratur. På den vägen vill jag gärna fortsätta följa denne lysande författare.

Tre bröder 
av Yan Lianke 
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Natur & Kultur

Utdrag

KAPITEL 4

Äldstefarbrors familj

En personlighet
Min äldstefarbror var utan tvekan en enkel bonde, men för mig var han också en stor personlighet. Med tanke på vad han gick igenom var han till och med en stor man och en förebild.

Varje gång jag träffade honom, eller efter hans död föreställde mig hans ansikte och röst, kom samma tanke för mig: om äldstefarbror inte hade tvingats stanna och kämpa för sin och sina barns överlevnad på den här lilla jordplätten, om han hade haft möjlighet att resa till Yan'an och ansluta sig till revolutionen som vissa andra, om han hade kunnat färdas lite längre och låta sig uppslukas av revolutionens tidvattenvåg, då är jag säker på att hans anständighet och mod, hans förståelse för livet och ödet, skulle ha gett honom befälet för en division eller kanske en hel armé.

Om han bara hade kunnat läsa skulle hans möjligheter ha varit obegränsade.

Jag har aldrig funderat på vad fars framtidsmöjligheter kunde ha varit, men jag har alltid tyckt att det var synd och skam att äldstefarbror skulle slösa bort sitt liv i den här ensliga byn, på den där karga jordplätten där han arbetade dag och natt för att få ihop mat till sin familj och där han till sist gick under, plågad av sjukdomar. Det var en skymf mot hans liv och hans temperament, mot hans begåvning, seghet och beslutsamhet.

Strumpstickning
Ett av de starkaste minnena från min barndom är en händelse som inträffade någon gång i början av 1960-talet. Äldstefarbror hade åtta barn, sex pojkar och två flickor, så tillsammans med hans fru var de tio personer i familjen. Landet hade just vaknat ur den mardröm som brukar kallas ”de tre åren av naturkatastrofer”; tiotals miljoner människor hade dött, deras lik hade knappt hunnit kallna och gräset på deras gravar hade ännu inte växt sig så frodigt att det dolde högarna av gulbrun jord. När äldstefarbror började känna av svälten hade han tagit sin strumpstickningsmaskin och börjat traska runt på alla gator och gränder i bergsområdet. Han stannade till utanför varenda port, ställde ifrån sig bördan som livet hade gjort så tung, torkade svetten ur pannan och ropade:
   ”Stickade stumpor!”
   ”Utlandsstrumpor!”

Jag vet inte hur han lyckades ta sin fru och sina barn genom de där tre hemska åren. Senare skulle de äldre i byn ofta tala om hur hungern hade tvingat dem att äta jord som de grävde upp utanför byn, hur de hade använt yxor och knivar för att skrapa barken av träden och koka soppa på den. De berättade att alla i byn hade svullna ben och ansikten som liknade vattenfyllda plastpåsar, och att liken av de som hade svultit ihjäl uppe i bergen kunde bli liggande i flera dagar utan att någon tog hand om dem, tills de stelnade där ute i ödemarken medan gamarna kretsade i luften ovanför dem och då och då gjorde en störtdykning för att korpa åt sig en bit människokött.

Vid det här laget är det redan tre år sedan äldstefarbror gick bort. Hans fru är åttio och lider av diabetes och demens som har gjort henne tystlåten och svårbegriplig när hon talar. Jag ångrar att jag inte frågade ut dem om de där tre speciella åren medan det fortfarande fanns tid, frågade hur de och alla deras barn tog sig igenom de där mer än tusen dagarna och nätterna då hela Kina led av sån extrem svält. Jag tror att jag inte bara har missat en möjlighet att få svar på frågor om faktiska händelser utan också en episk berättelse om hur bönderna i detta enorma land bekämpade hungern och döden för livet och kärlekens skull.

Som det är kan jag inte se särskilt många scener eller detaljer i detta drama om familjens kamp och uthållighet framför mig, men jag tycker mig höra äldstefarbrors kraftiga stämma när han vandrar runt i byarna bland bergen och i ett desperat försök att ge sina barn mat och rädda familjen ropar:
   ”Stickade stumpor!”
   ”Utlandsstrumpor!”

stickmaskin bestod av en stålram med en massa kugghjul, nålar, matare och en vev. Om man bara trädde garnet i rätt ordning genom alla öglor och vindlingar så räckte det med att man tog tag i handtaget och vevade för att den skulle kunna producera stora och små, korta och långa strumpor. Eftersom den ursprungligen var en utländsk uppfinning och eftersom garnet måste vara maskinspunnet och inte av den klumpigt hemspunna typ som byborna själva tillverkade, kallade man strumporna för ”utlandsstrumpor”. Andra saker som också kallades ”utländska” på den tiden var ”utlandseld” (tändstickor), ”utlandsspik” (järnspik),”utlandsaska” (cement), ”utlandskärror” (cyklar), ”utlandshackor” (järnhackor) och en hel rad varor och föremål som ansågs ha koppling till utlänningar. Förledet ”utlands” gjorde dem trendiga och ingav en känsla av kvalitet, av att de var speciella och hade stil. Så både äldstefarbrors stickmaskin och hans handlag med den var förstås kända i när och fjärran. Inte nog med att han varje vinter tog sin bärpåle och begav sig långt in bland bergen i öst och väst och stickade strumpor åt bönder som var tvungna att färdas många tiotals mil längs bergsvägarna för att kunna köpa en spik: när året närmade sig sitt slut kom han ner från berget och ställde upp stickmaskinen i utkanten av byn eller utanför sin egen port, så att både förbiresande och grannar kunde få sig ett par vita tubformade utlandsstrumpor.

När han stickade strumpor åt byborna tog han förstås inget betalt, han ville inte ens ha något i utbyte. Det enda han accepterade var de gåvor och den ömsesidiga hjälp och omsorg som människorna på landet skänkte varandra i sin kamp för överlevnad. Det var bara när han stickade åt förbipasserande främlingar som han tog en liten slant i betalning för att fylla hålen i familjens ekonomi inför nyårshelgen.

Jag hjälpte äldstefarbror att veva stickmaskinen. Den var tung och knarrade och när jag hade stickat en strumpa hade jag så ont i armen att det kändes som om den skulle gå sönder. Men i ungefär tio års tid tog äldstefarbror bärpålen på axeln och drog runt den tunga veven för att ge sin familj det minimum den behövde för att överleva. Varje gång han i gryningen traskade ut ur byn med sin maskin dröjde det mellan tre och fem dagar innan han i skymningen kom hem med den igen.

När han gav sig av hade han den tunga maskinen i den ena korgen och i den andra låg den lätta vita tråden och hans mat. Eftersom vikten inte var jämnt fördelad höll han alltid bärpålen så att den stack ut lite längre på ena sidan om axeln än den andra. När han kom hem var vikten jämnare och bärpålens mittpunkt vilade mot axeln. Det vita garnet och maten var slut, men istället hade han fyllt säckarna där de hade legat med majs, torkad sötpotatis, sojabönor och mungbönor — sånt som folk hade gett honom som tack för strumporna och som mina kusiner åt och överlevde på. Men på den tiden tyckte varken jag, mina syskon eller mina kusiner att innehållet i den där säcken var särskilt intressant, vi fäste större vikt vid vad han kunde ha i rockfickorna, som han höll händerna på.

Det gällde särskilt mig.