Text Ingemar Ottosson  FokusKina # 2021-2

En av världens mäktigaste politiska aktörer fyller 100 år i juli 2021: Kinas kommunistiska parti (KKP) med 90 miljoner medlemmar. Att en ekonomisk supermakt regeras av ett parti som kallar sig kommunistiskt är ett svårbegripligt scenario för oss som är födda på 1900-talet. Vi minns det kalla kriget och dåtidens östblock, där begreppet kommunism stod för bristekonomi, kösamhälle och sjabbiga kostymer. Men allt har förändrats. Kina är världens verkstad, Adam Smiths verk säljs i alla kinesiska bokhandlar och partiet är i hög grad närvarande på Internet, där det marknadsförs av kommunikatörer och influencers. Vi måste fråga oss: Hur har KKP blivit vad det är idag? Hur föddes det och hur har det kunnat existera i ett århundrade?

Opposition på yttersta vänsterkanten
Historien om Kinas kommunistiska parti börjar i Europa. Den börjar i de revolutionära svallvågor som sköljde över världen efter att Lenins bolsjeviker tagit makten under den ryska revolutionen. Från podier och på verkstadsgolv förkunnade högljudda agitatorer budskapet om radikal jämlikhet, expropriering av kapitalet och införande av arbetarmakt. Detta program gick i sin tur tillbaka på de underjordiska sällskap som bildats av gesäller, arbetare och tjänstefolk på 1830- och 1840-talen och som fått sin ideolog i filosofen Karl Marx från Trier i Tyskland.

Bolsjevikerna grundade Kommunistiska internationalen (Komintern) och deras appeller om världsrevolution vann gensvar i när och fjärran. År 1921rådde något av en rusningstid för omstörtande idéer. Brandfacklan gick från land till land: i januari grundades ett kommunistparti i Italien, i mars i Sverige, i maj i Tjeckoslovakien och i juli i Kina. Partierna förklarade sig blott vara sektioner av Komintern, filialer i en världsomspännande rörelse med samma drivkraft och samma mål.

Chen Duxiu, den förste kommunistledaren

Lin Biao, en av KKP:s militärbefälhavare

Av de nygrundade partierna verkade det kinesiska ha allra sämst förutsättningar för framgång. Kina låg långt borta i Asien, fjärran från den kontext där Marx och Engels hade verkat. Landet hade en spirande industri, men bara i ett smalt band längs östkusten. Något talrikt industriproletariat existerade inte och i allt väsentligt var Kina ännu en agrar nation. Ändå vet vi att de gamla europeiska kommunistpartierna – till och med Sovjetunionens eget – är borta idag. På deras gravstenar står olika årtal från det sena 1900-talet.Kvar finns Gongchandang, det parti som leds av Xi Jinping. Kinas kommunister är dock inte de sista i sitt slag. Vietnam, Laos, Nordkorea och Cuba styrs av partier med samma färg, men de är dvärgar i jämförelsemed KKP. I västvärlden finns det också ganska gott om partier (inklusive ett svenskt) som kallar sig kommunistiska och är av nyare datum. Men de är marginella företeelser och liknar föga den kinesiska motsvarigheten.

I denna byggnad i Shanghai grundades kommunistpartiet för hundra år sedan. Foto Ingemar Ottosson

Omständigheterna kring kommunismens födelse i Kina var annorlunda än i Europa, där klassmotsättningar stod i fokus. Det kinesiska riket hade förvisso också väldiga klassklyftor, men till detta kom landets förödmjukelser i de konflikter med väst och Japan som pågått sedan 1800-talet. Det fanns ännu enstaka äldre som kunde erinra sig opiumkriget. Den kinesiska intelligentian, oavsett politisk ideologi, var starkt nationalistisk. Den krävde frihet från de ”ojämlika fördragen” med utlandet. Taiwan och Hongkong skulle inte ockuperas av japaner respektive britter utan återvända till kinesiskt styre. Precis som i kolonierna Indien och Egypten vid samma tid var frihet från utländskt förmyndarskap punkt ett på dagordningen.

Den 4 maj 1919 samlades 3000 studenter på Himmelska Fridens Torg i Peking för att protestera mot Versaillesfreden. Denna var ofördelaktig för Kina och motståndet blev upptakten till en radikalisering av opinionen. Många av ungdomarna på torget höll på att bli kommunister. En het sommardag 1921 togs det avgörande steget i Shanghai när KKP bildades under ett diskret möte på 106, Rue Wantz i franska koncessionen. Detta var den ”första partikongressen”, men enbart 15 personer var med. Bland dem var två utländskakommunister, varav en sedan skulle avrättas av Hitler och den andre av Stalin.

Rörelsen var först ganska obetydlig. Den upplevdes som en blygsam konkurrent till Guomindang, nationalisterna, som ledde en lokalregering nere i Kanton. Liksom detta parti militariserades KKP under 1920-talet. Kina hade fallit sönder och patrioterna drömde om att ena landet igen. Men de röda fick inte många anhängare. Ytterst få hade läst ”Gongchandang Xuan-yan” (Kommunistiska manifestet), som först 1920 blivit fullständigt översatt till landets språk. Partiets barndomsår avslutades abrupt 1927, mitt under nationalisternas framgångsrika fälttåg för att ena Kina. I en snabb aktion vände sig Guomindangs militäre ledare, Chiang Kai-shek, mot yttersta vänstern. Han inledde en massaker på kommunister i Shanghai och partiet berövades därmed många av sina mest dugande krafter. I början rådde det hög omsättning på ledare, och olika partiflyglar bekämpade varandra vildsint.

Monument över en tidig revolutionär resning: Nanchang 1927.  Foto Ingemar Ottosson

Från sekt till statsbärande parti
Här kunde historien varit slut, om inte händelse-utvecklingen slagit tre kullerbyttor. Dels bytte KKP strategi, flyttade ut på landet och blev ett parti som stödde fattigbönder mot godsägare. Dels jagades det av Chiangs armé iväg från sina basområden i östra Kina till det nordliga Yan’an i den så kallade ”långa marschen” 1934–35. Och, viktigast av allt, 1937 invaderade Japan Kina och ett totalt krig mellan länderna flammade upp.

Då regerades partiet av sin sjätte ledare, Mao Zedong. I väst lanserades han av journalisten Edgar Snow. Omvärlden såg dock i regel partiet med stor skepsis. En svensk bedömare, Erik Nyström, försäkrade att kommunismen, ”denna ruskiga samhällssmitta”, stod i strid med kinesisk mentalitet och inte hade någon framtid i landet.

Japans invasion 1937 blev en skänk från ovan, det medgav också Mao själv. Kommunisterna, med sin vana av gerillakrigföring, var glödande nationalister och framstod som Japans mest oförsonliga fiender. Hur stor insats KKP verkligen gjorde i kampen är en omstridd fråga, men deras styrkor var disciplinerade och utgjorde i regel en fördelaktig kontrast till Chiangs soldater. När kraftmätningen var över 1945 hade kommunisterna vuxit till en folkrörelse och hade anhängare i varje hörn av landet. Den sköra vapenvilan med Guomindang bröts upprepade gånger och 1946–49 befann sig Kina i fullt inbördeskrig. Det slutade med att Chiang fick fly till det nu åter kinesiska Taiwan, efter en spiral av militära, politiska och ekonomiska misslyckanden.

Mao och hans tredje hustru, Jiang Qing, år 1946. Foto: Wikimedia Commons/Wikipedia

Den kinesiska enpartistaten uppfanns inte av Mao. Den hade redan existerat under diktatorn Chiang och hans nationalister. När kommunisterna efter sin seger1949 utropade Folkrepubliken Kina beslöt de tvärtom att regera med ett flerpartisystem. KKP gavs en ledandeställning och omgavs av åtta småpartier, däribland en fraktion ur Guomindang. Det var emellertid ingen tvekan om var makten låg

Efter 1949 förvandlades KKP som organisation. Kanske kan man likna det med vad som hände den engång förföljda kristendomen efter att den blivit statsreligion i romarriket. Från nu förvaltade kommunisterna maktens köttgrytor och började därmed likna de östeuropeiska systerpartierna. Motståndarna flydde eller dödades i landsomfattande excesser. Partiet byråkratiserades och medlemmarna utrustades med diverse privilegier. Detta liknade Sovjetunionen, med vilket Kina 1950 slöt en försvarspakt. Högst på partiets ärendelista stod återuppbyggnad, jordreform och industrialisering, samtidigt som det bedrevs en nationell självhävdelsepolitik som 1964 skulle leda fram tillprovsprängningen av en atombomb. Men vid det laget befann sig KKP i skarp konflikt med Moskva. Det hade bildats en spricka i östblocket och dispyten gällde vilket parti som företrädde den ”rena” läran. Mao lanserade egna sociala experiment – det stora språnget och kulturrevolutionen – och de blev svåra prövningar för det kinesiska folket. Kulturrevolutionen föreföll delvis rikta sig mot själva partiet, vars ledarskikt blev decimerat och kraftigt förödmjukat. På gräsrotsnivå orsakade de ständiga kampanjerna lidande, fruktan och desillusion, och vid Maos död 1976 var tilltron till kommunismen som lära sannolikt rejält skamfilad.

”Leve marxism-leninismen och Mao Zedongs tänkande”, affisch från kulturrevolutionen

Partiet byter program
Hittills har historien om detta kommunistparti följt vad man kunde vänta sig. Det hade segrat i ett inbördeskrig och fullföljt en revolutionär agenda. I denna ingick tvång, våld och drastiska sociala förändringar. Sådant hade präglat Sovjetunionen under både Lenin och Stalin. Men efter 1976 upphörde jakten på klassfiender i Kina och de som förvisats till landsbygden fick återvända.

Deng Xiaopings staty i Shenzhen. Foto: Wikimedia Commons/Wikipedia

Istället gjorde partiet 1978, nu under Deng Xiaoping, ett tvärt kursbyte. Det tog avstånd från centrala delar av vad det tidigare stått för. Det godtog marknadstänkande och förklarade sig berett att lära av västvärlden den och Japan. Detta kunde tolkas som att de kommunistiska idéerna hade försatts i bankrutt. KKP lämnade alla invanda hjulspår och, samtidigt, den kommunistiska världsrörelsen. Det nya Mittens rike hade ingenting emot aktiehandel, golf och Coca-Cola. Men det var partiet som satt i sadeln.

Ett liknande förvandlingsnummer utfördes tio år senare av Sovjetunionens kommunistiska parti under Michail Gorbatjov, även om han lade tyngdpunkten vid politiska reformer – Kina hade istället valt att liberalisera ekonomin. I det sovjetiska fallet ledde omsvängningen till sönderfall av kommunistpartiet och frigörelse av krafter som upplöste unionen och hela östblocket. Att samma sak inte inträffade i Kina efter 1978 berodde troligen på två faktorer. Dels rådde en allmän lättnad efter kulturrevolutionens slut, och många var beredda att godta den officiella versionen att partiet varit offer och inte förövare. Det var snarare en grupp i Maos omgivning som varit ansvarig för alla felsteg, hette det. Mao själv förklarades ”70% bra och 30%dålig”. Dels återuppväckte partiet en företagaranda och initiativvilja som höjde massornas levnadsstandard. Här föddes drömmen om att kunna ta språnget från fattig till rik – även om vissa, med Dengs ord, måste tillåtas att bli rika före de andra. Med denna opinion i ryggen kunde KKP fortsätta styra. Landet fick 1989 visserligen en släng av oron i östblocket och en protestvåg uppkom i Peking och andra städer. Den hade emellertid tyngdpunkten bland yngre, främst universitetsstudenter. Därmed kom den aldrig i närheten av den styrka som utvecklades i de breda medborgarrörelser som störtade regeringarna i DDR och Tjeckoslovakien. Hursomhelst slog partiet till slut ned missnöjet med våld.

En yuan (sedel från 1960).

KKP ställdes dock snart inför ett mer subtilt hot. När Deng Xiaoping lanserade en andra runda i den ekonomiska liberaliseringen 1992 blev följden ett nytt uppsving och en tilltagande kommersialisering av det kinesiska samhället. Materialism och konsumism genomsyrade livet, och de flesta var på väg att nästan glömma av Marx, som bara levde kvar i högtidstalen. Det gick att hävda att landet inte längre hade något enande kitt. Men under dessa år uppstod en väckelse – en stolthet över att Kina höll på att bli starkt igen. Regeringen beslöt att hoppa på tåget (möjligtvis inspirerad av exemplet från Serbien, där en lokal kommunistledare, Slobodan Milošević, hade nytänt sitt parti med nationalistiska appeller). Samtidigt får vi komma ihåg att det fanns en stark underström av nationalism i KKP alltsedan själva grundandet 1921.Från och med 1990-talet kan partiet huvudsakligen ses som en auktoritär fosterländsk kinesisk rörelse. Om en återuppstånden Chiang Kai-shek idag hade fått anbudet att bli ledare för KKP är det mycket möjligt att han accepterat.

Ledarna för BRICS(Brasilien/Ryssland/Indien/Kina/Sydafrika)på foto från 2014. Foto: Wikimedia Commons/Wikipedia

Partiet i nutiden
En bit in på 2000-talet hade Kina blivit en viktig internationell aktör och USA:s främsta medtävlare, inte bara på det ekonomiska planet utan också ifråga om inflytande i världen. Deng Xiaoping var borta, men hans efterföljare ville fortsätta att betona handel och välståndsutveckling – Kina var ju en av globaliseringens främsta vinnare. Det fanns emellertid också en annan falang inom KKP som ville slå vakt om politiska kontrollmöjligheter. Från detta håll oroade man sig över att ett välmående Kina skulle utsättas för alltför mycket utländskt inflytande och slutligen kasta partiet över bord. Hos flera höga partifunktionärer fanns dessutom farhågor för att KKP riskerade att eroderas inifrån eller att landet kunde hotas av etnisk separatism. År 2012 kom denna falang till makten när Xi Jinping utsågs till partiets nye generalsekreterare. Med en antikorruptionskampanj som förevändning stärkte han snabbt sitt grepp om landet. Fastän han och hans familj som så många andra lidit under kulturrevolutionen överraskade han med att vilja uppvärdera den kontroversielle Mao Zedong. Partidisciplin kom åter till heders och det blev lägre i tak för landets minoriteter, exempelvis tibetaner och uigurer.

September 2015: Xi Jinping på statsbesök i USA. Foto: Wikimedia Commons/Wikipedia

Samhällsforskare i väst hade skapat scheman för hur de trodde att världens länder skulle komma att utvecklas. De utgick från att historien skulle upprepas och att Kina skulle vandra samma väg som exempelvis Sydeuropa på 1970-talet. Enligt denna ekvation skulle landet, när det nått utbrett välstånd och fått en stor medelklass, bli en demokrati med flerpartisystem och fria val. Men detta stämde inte alls. Kommunistpartiet visade inga som helst tecken på att tappa inflytande. På sitt sätt liknande modellen marxismens periodlära som förutsade att kapitalism skulle avlösas av socialism. Båda hade det gemensamt att de var scheman som innehöll många osäkra variabler.

Vart är partiet på väg nu då? Det är omöjligt att veta och de flesta förutsägelser om Kina har hittills slagit fel. Ändå står det klart att det som mest bekymrar ledningen är uppkomsten av social oro i landet. Partiet kommer att göra allt för att hindra detta scenario. Ändå kan det mycket väl uppträda ifall andra ledandeekonomier går över till protektionism. En omfattande kinesisk satsning på artificiell intelligens skulle också kunna resultera i turbulens. AI riskerar att skapa massarbetslöshet, även om den förvisso samtidigt ger partiet effektivare kontrollverktyg.

Xi Jinpings tid vid makten har sammanfallit med en period av accelererande inre problem i västvärlden. Européer och amerikaner har reagerat på den globalisering som tycks missgynna de gamla industriländerna. Populistiska partier har vuxit snabbt, och i Trumps USA har det uppstått en polarisering som börjat fräta på demokratin. Samtidigt hårdnar attityden mot ett Kina som uppträder alltmer självmedvetet på den internationella arenan. Ett nytt kallt krig avtecknar sig och där är vi nu. Det spända internationella klimatet påverkar tveklöst KKP, men i en riktning som är ofördelaktig för väst. Mycket tyder på att motsättningarna med USA (och EU) konserverar partiet och får befolkningen att sluta leden bakom sin regering. Sett ur kinesisk synvinkel har kommunistpartiet orkestrerat vad ingen regim sedan 1700-talet lyckats med, nämligen en renässans för landet som stormakt. På dessa strängar spelar KKP och mycket tyder på att det blir ett huvudtema för det påkostade jubileumsfirande vi kan vänta i juli.

Nationalismen är en mycket stark kraft i dagens Kina. Foto: Ingemar Ottosson