Artikelförfattaren i Hulunbuir i en mongolisk ger (tält). Foto Joakim Enwall. Text: Joakim Enwall  FokusKina #4 - 2020


Redan för ett par år sedan intensifierades nyhetsrapporteringen från Xinjiang, eller Östturkestan, den del av Folkrepubliken Kina där majoritetsbefolkningen utgörs av de östturkiska uigurerna. I övrigt är det annars huvudsakligen Tibet som varit fokus för svensk rapportering om etniska minoriteter i Kina, och detta hänger naturligtvis samman med såväl Dalai lamas viktiga globala roll som talesman för tibetanerna som Tibets speciella kulturhistoriska plats i det västerländska medvetandet.

Den historiska bakgrunden
Mongoler norr om det kinesiska bosättningsområdet är belagda i kinesiska urkunder under beteckningen ”mongol” och liknande alltsedan 700-talet e.Kr. Från och med 1000-talet blev beteckningen mer allmänt förekommande. Dock råder meningsskiljaktigheter kring vilka av de tidigare forntida folkslagen som talade mongoliska språk, och en mängd nordliga folkslag förekommer i kinesiska historiska källor. Dock verkar det vara klart att exempelvis khitanerna som grundade riket Liao i norra Kina (916-1125) var ett mongoliskt folkslag. Samtidigt är det  viktigt att notera att i det område som ingick i Xiongnu-imperiet, från och med 209 f.Kr. fram till nedgångsperioden under 300- och 400-talen e.Kr., fanns flera olika etniska grupper som ingick i en konfederation, och en del av dessa talade med stor sannolikhet tidiga mongoliska språk. 

Mongolernas genombrott på världsscenen kom med Djingis khan, som år 1206 valdes till universell härskare över mongolerna vid ett möte i den centrala delen av nuvarande Mongoliet. Han lyckades på kort tid bygga upp det största landbaserade imperium som någonsin har existerat. Hans sonson, Khubilai khan, inkorporerade också hela Kina i imperiet, om än detta gigantiska imperium redan vid denna tidpunkt höll på att splittras upp i olika khanat mellan Khubilai khan och hans kusiner.

Efter mongolernas förlust av Kina, i och med upprättandet av den han-kinesiska Mingdynastin (1368–1644), återvände mongolerna till den centralmongoliska stäppen och en period av politisk splittring följde. I synnerhet handlade det om maktbalansen mellan östmongolerna i centrala Mongoliet och västmongolerna i Dzungariet, norr om bergskedjan Tianshan i nuvarande Xinjiang.

I början av 1600-talet skapades i nordöstra delen av nuvarande Kina, sedermera känt som Manchuriet, en statsbildning ledd av jurchen-folket, som talade ett tungusiskt språk. Jurchen hade  tidigare styrt den nordkinesiska dynastin Jin (1115–1234) och nu grundade de en ny statsbildning, som sedermera kom att kallas Qing. Med hjälp av lokala mongoliska härskare i de södra mongoliska områdena lyckades de år 1644 erövra Kina, och det manchuiska Qing-imperiet befästes. Södra Mongoliet blev därigenom Inre Mongoliet inom Qing-imperiet. Sedermera anslöt sig även de nordliga delarna av de mongoliska områdena till Qing och blev Yttre Mongoliet, men dessa två huvuddelar av de mongoliska områdena administrerades separat. Enligt regelverket under Qing fick han-kinesiska bönder inte flytta till manchuiska eller mongoliska områden, men dessa regler efterlevdes inte i någon större omfattning, och man beräknar att andelen mongoler i Inre Mongoliet understeg 50 procent redan kring år 1900. Antalet han-kineser som flyttade till Yttre Mongoliet var dock betydligt mindre.

Efter upplösningen av det manchuiska Qing-imperiet 1911 och utropandet av Republiken Kina 1912 blev Yttre Mongoliet en självständig stat, om än först efter ett decennium av politiskt och militärt kaos, med invasioner från Kina och Ryssland.

Inre Mongoliet förblev under Republiken Kinas kontroll, och därigenom stärktes ytterligare uppdelningen mellan Inre Mongoliet i Kina och det självständiga Mongoliet, som sedan 1924 hette Folkrepubliken Mongoliet. Under republiktiden ökade den han-kinesiska inflyttningen och stora delar av de betesmarker som de mongoliska nomaderna behövde för sin boskapsskötsel togs över av han-kinesiska bönder. När japanerna etablerade sin lydstat Manchukuo i nordöstra Kina 1932 kom även de östra delarna av de sydmongoliska områdena att inkluderas i denna stat. Efter japanernas fullskaliga anfall mot Kina 1937 kom även de centrala delarna av Inre Mongoliet under japanskt styre. Samtidigt utvecklade Kinas kommunistiska parti en organisation i Inre Mongoliet, och ledare för denna blev mongolen Ulanhu (även känd som Ulanfu, 1907-1988), som gått med i partiet redan 1925. Efter japanernas kapitulation 1945 vidtog inbördeskrig även i Inre Mongoliet, men redan år 1947 grundades den autonoma regionen Inre Mongoliet, med Ulanhu som partiordförande. Inre Mongoliet grundades således som en autonom region i Folkrepubliken Kina innan själva Folkrepubliken utropades.

Karta över den Mongoliska autonoma regionen Inre Mongoliet.

Inre Mongoliets läge i Kina.

Inre Mongoliet som del av Folkrepubliken Kina
Under 1950-talet genomfördes omfattande reformer i Inre Mongoliet och han-kinesiska kadrer skickades ut på landsbygden för att bygga socialismen. Vid denna tidpunkt fanns också i deras instruktioner en uppmaning att de skulle lära sig tala mongoliska för att kunna kommunicera med de mongoliska nomaderna. Denna regel finns för övrigt fortfarande kvar i Kinas lag om regional autonomi, men beaktas över huvud taget inte. Under Folkrepublikens första år hade det mongoliska språket en relativt stark ställning i området, och användes såväl inom administration som inom utbildning. Snart inleddes dock två decennier av politiska kampanjer som hade en stark negativ inverkan på den mongoliska kulturen och språket. Anti-högerkampanjen som lanserades 1957 ledde till utrensningar av intellektuella och förespråkare för större kulturell och språklig autonomi, och i och med den andra femårsplanen, Det stora språnget (1958–1963), genomfördes stora folkomflyttningar och infrastrukturprojekt, vilket medförde en starkare ställning för det kinesiska språket som kommunikationsmedel.

Det verkliga dråpslaget kom emellertid med Kulturrevolutionen (1966–1976), då Ulanfu rensades ut redan år 1966. Han blev dock rehabiliterad år 1973, och lyckades klara sig igenom denna tid med livet i behåll, mycket tack vare stöd från premiärminister Zhou Enlai. Ulanhu anklagades för att förhindra rödgardisterna att ta över styret i regionen. År 1968 tillkom anklagelsen att han skulle vara ledare för den underjordiska organisationen Inre Mongoliets nya folkparti. Det skulle vara en efterföljare till partiet med namnet Inre Mongoliets revolutionära folkparti som hade existerat sedan 1920-talet fram till 1947, och som hade ingått i enhetsfronten för Kinas kommunistiska parti.

I själva verket existerade aldrig något sådant underjordiskt parti, men dessa ogrundade anklagelser ledde ändå till döden för 22 900 personer och fysiska skador på ytterligare 120 000 personer. Samtidigt med de politiska utrensningarna avstyckades stora delar av Inre Mongoliet år 1969 och överfördes till andra provinser såsom Heilongjiang, Jilin, Liaoning och Gansu samt den autonoma regionen Ningxia. Genom detta minskades Inre Mongoliets yta från 1,2 miljoner kvadratkilometer till 400 000, alltså med två tredjedelar. Dessa områden återbördades till Inre Mongoliet först år 1979.

Inre Mongoliet efter Mao
Efter att Deng Xiaoping hade lanserat reform- och öppningspolitiken 1978 inleddes en ytterligare utbyggnad av den tunga industrin i den södra delen av Inre Mongoliet, och inflyttningen av han-kineser ökade än mer. Snart kom mongolerna i Inre Mongoliet att utgöra endast 17 procent av befolkningen, alltså 4,2 miljoner av sammanlagt 24,7 miljoner. Dock är de demografiska förändringarna under Folkrepublikens tid inte på långt när lika omfattande som de i den uiguriska autonoma regionen Xinjiang. År 1953 var andelen han-kineser 83,9 procent och mongoler 14,6, medan motsvarande procenttal för Xinjiang år 1953 var 6,2 procent för han-kineser och 74,5 för uigurer, medan de år 2000 var 40,6 procent för han-kineser och 43,6 för uigurer. 

Inre Mongoliet, bilden och verkligheten. Foto: Joakim Enwall

I början av 1980-talet ökade förvisso antalet publikationer på mongoliska, men samtidigt ledde den ekonomiska utvecklingen till större fokus på kompetens i kinesiska, och antalet elever som studerade i skolor på högre nivåer (motsvarande svensk gymnasieskola) med undervisning på mongoliska minskade stadigt. Samtidigt sjönk upplagorna för de mongoliska dagstidningarna, och produktionen av läromedel för skolor minskade kraftigt. Redan på1980-talet samlades en grupp mongoliska aktivister i regionhuvudstaden Hohhot, under ledning av Hada (född 1955), som studerat filosofi och som skrev artiklar om Södra Mongoliets historia, det namn de oppositionella föredrar för Inre Mongoliet. Hada och hans fru Xinna öppnade en bokhandel för mongoliska studier i Hohhot och kring denna samlades intellektuella som ville ”bekämpa han-kinesernas kolonisering och sträva efter självbestämmande, frihet och demokrati i Södra Mongoliet”. År 1992 grundade de Södra Mongoliets demokratiska allians samt en tidning. Säkerhetstjänsten ingrep dock 1995 och Hada dömdes till 15 års fängelse. Oppositionen i Inre Mongoliet har dock inte varit lika stark som i Xinjiang och i Tibet, och assimilationen har genomförts nästan lika smidigt som i sydvästra Kina, utan att det har kommit till några större våldsamheter. Dock finns allt starkare grupper i exil som organiserar sig genom digitala kanaler, och som därigenom i högre grad kan föra fram sitt budskap.

Språksituationen i Inre Mongoliet
I ”Förordning för arbete med det mongoliska språket och skriften”, som antogs av Inre Mongoliets folkkongress i november 2004, för implementering från och med maj 2005, anges i artikel 2: ”Det mongoliska tal- och skriftspråket är det allmänna tal- och skriftspråket i den autonoma regionen, och det är ett viktigt verktyg för att utöva autonomi. När statliga myndigheter på alla nivåer i den autonoma regionen utför sitt arbete, används parallellt det mongoliska och det kinesiska tal- och skriftspråket, och det mongoliska tal- och skriftspråket kan vara det huvudsakliga.” I detta sammanhang kan det vara viktigt att påminna om att det mongoliska skriftspråket är enhetligt för hela Inre Mongoliet, och att man använder den klassiska mongoliska skriften som utvecklades från det fornuiguriska alfabetet under 1200- talet, medan det skriftsystem som används i staten Mongoliet (det tidigare Yttre Mongoliet) sedan 1940-talet är kyrillisk skrift. Samtidigt är dialektskillnaderna i Inre Mongoliet relativt stora, och arbete på att skapa ett standardiserat talspråk, har, till skillnad från i Mongoliet, inte genomförts i någon större omfattning. 

Inre Mongoliet, betonggerer vid restaurang. Foto: Joakim Enwall

I själva verket har dock användningen av mongoliska gått ned alltsedan 1980-talet och det är svårt att bedöma hur stor del av de som är folkbokförda som mongoler i Inre Mongoliet som behärskar mongoliska i tal och skrift. Några undersökningarav detta har inte tillåtits, och min egen uppskattning är att det knappast överstiger 50 procent för talspråket och 25 för skriftspråket, om det gäller användning på en mer avancerad nivå än några vardagsfraser. Detta innebär dock att det finns åtminstone 1–2 miljoner människor i Inre Mongoliet som har ett intresse av att bevara det mongoliska språket. Ett par dagar före skolstarten hösten 2020 införde myndigheterna nya riktlinjer för skolor motsvarande låg- och mellanstadieskolor i Sverige, genom det så kallade ”programmet för tvåspråkighet”. Detta är ett koncept som har använts i Folkrepubliken Kina alltsedan början av 2000-talet. Trots namnet är programmet inriktat på samma mål som det så kallade ”övergångssystemet” som tillämpades i minoritetsområden under Kulturrevolutionen, nämligen att i begränsad omfattning använda minoriteternas modersmål i början av utbildningen för att gradvis fasa ut det och slutligen helt övergå till kinesiska i de högre årskurserna. Därigenom ser man till att de som genomgått sådan utbildning inte får någon kompetens i att använda modersmålet inom exempelvis yrkeslivet.

Exempel på den mongoliska skrift som används i Inre Mongoliet. Foto: Wikipedia 

De nya riktlinjerna ledde till omfattande protester i flera delar av Inre Mongoliet och detta var en ny företeelse i regionen, där den mongoliska befolkningen i hög grad har anpassat sig till myndigheternas krav. Just därför ses kanske också nedskärningen av undervisning på mongoliska i de lägre årskurserna som ett ännu större svek från myndigheternas sida, då det innebär ett sista slag mot mongolernas rätt att använda och utveckla sitt eget språk. I lagen om regional autonomi är angivet att: ”Myndigheterna för självstyre för nationella autonoma områden skall garantera de etniska gruppernas frihet i dessa områden att använda och utveckla sina egna tal- och skriftspråk och deras frihet att bevara eller reformera sina egna traditioner och sedvänjor.” Tusentals protesterande greps och detta ledde också till protester av mongoler bosatta utanför Inre Mongoliet, bland annat i Stockholm vid flera tillfällen under hösten.

Även om situationen i Inre Mongoliet inte är lika spänd och lika karaktäriserad av regelrätt apartheid som i Xinjiang och i Tibet är det likväl oroväckande att även de områden som tidigare har varit relativt förskonade nu blir utsatta för omfattande repression.

                                   -------------            

Författarpresentation: Joakim Enwall är professor i kinesiska vid Institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet. Han är en flitig medarbetare i FokusKina där han bidragit med artiklar om bland annat minoritetsfrågor.