Mao Zedong och Chiang Kai-shek skålar för segern över Japan i september 1945.  Text: Johan Fresk FokusKina # 2020 - 4


Folkrepubliken Kinas uppgång
Den politiska, ekonomiska och militära konsolidering som ägt rum i Folkrepubliken Kina under de senaste 30 åren är på väg att återföra den kinesiska civilisationen till den ledande ställning som det kinesiska kejsardömet hade fram till Freden i Nanjing 1842, fördraget som avslutade det för Kina så förödande första opiumkriget 1839–1842. Uppgången av en ny och stark maktspelare leder nästan undantagslöst till internationell friktion eftersom den rådande maktstrukturen måste ombalanseras.

Det är omöjligt att säga hur kraftmätningen mellan Folkrepubliken Kina och Förenta staterna exakt kommer att gestalta sig, men att ridån har gått upp för första akten i detta ödesdrama torde stå klart för de flesta. Under den första tiden efter att de kinesiska reformerna inletts år 1978 rådde enighet om principen för Folkrepublikens måttfulla internationella agerande. Deng Xiaoping hade slagit fast maximen: ”dölja sin styrka och bida sin tid”. Den nuvarande generalsekreteraren Xi Jinping styr den kinesiska statsskutan i en annan riktning och konstaterade redan i sin rapport till den 19:e partikongressen i oktober 2017:

     att stormaktsdiplomati med kinesiska kännetecken syftar till
     att främja en ny typ av internationella relationer och bygga en
     gemenskap med en gemensam framtid för mänskligheten. /…/
     Vi har gjort allsidiga ansträngningar vid fullföljandet av stor-
     maktsdiplomati med kinesiska kännetecken, genom att befrämja
     Kinas diplomatiska dagordning på ett omfattande, och på flera
     nivåer, samt mångfacetterat sätt och skapa en god extern
     omgivning för Kinas utveckling. /…/ Genom detta har vi sett en
     ytterligare ökning av Kinas internationella inflytande, förmåga att
     inspirera och kraft att skapa; och Kina har gett betydande nya 
     bidrag till global fred och utveckling.

Föga förvånande tar ordförande Xi bladet från munnen och konstaterar det självklara, att Kinas diplomati ska ha ett stormaktsperspektiv och syfta till att främja kinesiska intressen. Den som gör sig besväret att läsa hela Xi Jinpings rapport, lite drygt sextio sidor, får faktiskt ledtrådar till mycket av dagens kinesiska agerande både vad gäller Hongkong och Taiwan samt det mer självsäkra internationella agerandet på såväl det ekonomiska, militära som diplomatiska området.

Många av oss som växt upp i en västerländsk demokrati anser att vårt system är överlägset och tenderar ibland att tro att den världsordning som etablerats efter andra världskriget är ”skapelsens krona”. Det kommer därför som en överraskning och chock när vi på allvar blir utmanade av Folkrepubliken Kina med ett socialistiskt, meritokratiskt och auktoritärt system, som nu reser ”allt större krav på att bli hörd och få inflytande och handlingsutrymme” och vars företrädare ibland är både högljudda och självsäkra i sin framtoning. Världen förändras ständigt, och förändring är oundviklig, men hur vi hanterar förändringen är inte hugget i sten. Det är här vi har en möjlighet att påverka och styra vår tids skeenden.

Jag säger inte, att vi inte ska slåss för våra värderingar och opponera oss mot Kinas agerande om vi finner det felaktigt, men varför blir vi förvånade och upprörda när Folkrepubliken Kina agerar på samma sätt som Väst? De anser sig, på samma sätt som vi, sitta inne med lösningen på många av vår tids problem och de är på samma sätt övertygade om att deras tolkningar av historien är lika giltiga som våra. De vill skapa en världsordning och nya globala institutioner grundade på sina värderingar. Välkommen du sköna nya värld! En ny supermakt håller på att födas. Födslovåndorna
har redan börjat.

Risken för krig och konflikt
När Qingdynastin (1644–1911) föll samman och Republiken Kina (1912–1949) föddes störtades det
gamla imperiet in i ett politiskt vakuum på central nivå och mycket av makten kom att glida över till krigsherrar och lokala ledare på provinsnivå. Vissa delar, som Yttre Mongoliet, utropade sig till en självständig stat under sovjetiskt beskydd, andra delar, såsom Tibet och Xinjiang, undandrog sig Pekings kontroll under flera decennier. På grund av den japanska ockupationen av Manchuriet 1931 och sedan det regelrätta anfallet på Kina 1937 lyckades aldrig Republiken Kina konsolidera mer än en del av det gamla Qingimperiets gränser. Det föll alltså på Folkrepubliken Kina att ikläda sig det gamla kejsardömets roll och konsolidera gränserna. All revolutionär retorik och löften om självbestämmande för nationella minoriteter till trots så var Mao Zedong (1893–1976) också en kinesisk nationalist. Han var inte beredd att ge upp en tum av Qingkejsarnas territorium. Det är inte Kinas nuvarande ledare ordförande Xi Jinping heller.

Karta över Taiwansundet- Foto: Wikipedia

Kontrollen över vad som anses utgöra moderlandets gränser och dess territorium är en absolut prioritet för Folkrepubliken Kina. Här kan inga kompromisser göras och här finns också de största riskerna för väpnad konflikt. Detta synsätt skiljer sig inte nämnvärt från många andra suveräna staters. Införlivandet av icke fullt kontrollerade områden i utkanten av det gamla imperiet – ofta bebodda av minoritetsfolk – startade redan innan Folkrepubliken hade utropats 1949. Så tidigt som 1947 hade en kommunistisk sovjet bildats i Inre Mongoliet. 1949 tog kommunistiska styrkor kontrollen över Xinjiang. År 1950 erövrades Hainan från Chiang Kaisheks (1887–1975) Guomindangstyrkor som flytt till Taiwan 1949. År 1950 inleddes också en invasion av Tibet, som införlivades 1951 efter en överenskommelse i 17 punkter, vilka bland annat garanterade autonomi och en fortsatt roll för Dalai lama. Det dröjde sedan till 1997 respektive 1999 innan Hongkong och Macau kunde ”återföras till moderlandet”. 

Det är viktigt att hålla i minnet att för Folkrepubliken Kina är de områden som omtalats ovan oavskiljbara delar av Folkrepublikens territorium. Kina är berett att gå i krig för att försvara dessa territorier. Detsamma gäller ön Taiwan. Folkrepubliken betraktar ön Taiwan som en oförytterlig del av moderlandet. Med tanke på den starka nationalism som finns i dagens Folkrepublik så kan ingen kinesisk ledare kompromissa på denna punkt. Den överlägset största risken för en väpnad konflikt är om Taiwan skulle förklara sig självständigt. Det kan Folkrepubliken aldrig acceptera. Xi Jinping har också uttalat att han inte vill skjuta upp frågans avgörande till nästa generation.

Folkrepublikens officiella politik är fortfarande att det ska gå att förhandla med Taiwan för att kunna komma fram till en fredlig lösning om återförening. Xi Jinping säger också i sin rapport till partikongressen:

     att lösa Taiwanfrågan för att genomföra Kinas fullständiga
     återförening är en delad strävan hos hela det kinesiska folket, och
     är i den kinesiska nationens grundläggande intresse. Vi måste
     upprätthålla principerna om ”fredlig återförening” och ”ett 
     land två system”, arbeta för en fredlig utveckling av förbindel-
     serna över sundet, och föra processen mot en fredlig åter-
     förening av Kina framåt. Ett-Kinaprincipen är det politiska funda-
     mentet för förbindelserna över sundet.

Xi Jinping utfärdar i sin rapport också en tydlig varning till alla, inom det som Folkrepubliken uppfattar som sitt territorium, som kan tänkas torgföra eller komma att omfatta regional separatism eller självständighet:

Vi står fast vid att skydda Kinas suveränitet och territoriella
integritet, och vi kommer aldrig att tillåta den historiska tragedin
av nationell splittring att upprepa sig. All form av splittrande
aktivitet kommer tveklöst att mötas av ett kraftfullt motstånd
från det kinesiska folket. Vi har beslutsamheten, självförtroendet
och förmågan att besegra splittrande försök för ”Taiwans själv-
ständighet” i varje form. Vi kommer aldrig att tillåta någon person,
organisation eller parti, vid någon tidpunkt eller på något sätt
att avskilja någon del av kinesiskt territorium från Kina! 

Republiken Kinas marinkårs emblem- Foto: Wikipedia

Ordföranden i Kinas kommunistiska parti och Folkrepubliken Kinas president, Xi Jinping, 2017. Foto: Wikipedia


Taiwan – från japansk koloni till kinesisk besittning?
För att bättre förstå varför den kinesiska partiledningen är så oroad över utvecklingen i Taiwan kan det vara värdefullt att något mer i detalj studera Taiwans historia och sociala förhållanden och hur dessa avviker från situationen på fastlandet. Ön Taiwan har en intressant och egen historia skild från Fastlandkinas, som delvis kan förklara öns speciella status och identitet. Efter det första kinesisk-japanska kriget 1894–95 avträddes ön Taiwan till Japan genom Fördraget i Shimonoseki 1895. Ön blev förvisso en japansk koloni men var något av en mönsterbesittning som japanerna ville visa upp för andra områden i det tilltänkta japanska Stillahavsimperiet.
Det innebar att Taiwan vid Japans kapitulation 1945 faktiskt hade ett välfungerande utbildningssystem och en välutvecklad industri.

Återförandet till Republiken Kina blev en chock. Nationalist-partiet, Guomindang, installerade en maktfullkomlig guvernör, Chen Yi (1883–1950), som snabbt gjorde sig impopulär genom sitt korrupta styre. Mandarin, rikskinesiska, infördes som officiellt språk, vilket de flesta invånarna inte talade. Många talade en min-dialekt besläktad med Fujian-dialekten på fastlandet. Ekonomin kraschade med grasserande inflation, snabbt växande arbetslöshet och stigande matpriser som följd. Dessutom överfördes resurser från Taiwan till fastlandet där inbördeskriget rasade som värst
och med allt sämre resultat för Chiang Kai-sheks styrkor. 

Chen Yi ledde den korrupta Guomindang-administrationen pp Taiwan som ledde fsraam till protesterna den 28 februari 1947, fotot från cirka 1941. Källa: Wikipedia

Guomindangs styre blev allt mer auktoritärt och förtryckande. Den 28 februari 1947 kom det till en urladdning. En uppretad folkmassa demonstrerade och marscherade mot Chen Yis kontor. Soldaterna öppnade eld och människor sköts ihjäl och skadades. Marschen gick då istället till den  lokala radiostationen, som ockuperades, och sände man ut ett meddelande om att göra motstånd mot Nationalistpartiets maktutövning. Detta hörsammades av många invånare och under en vecka förekom vad som närmast kan liknas vid väpnade sammanstötningar på ön. Händelsen har gått till historien som 228-incidenten efter månaden och dagen den inträffade och har satt djupa spår i öns historia. Chen Yi var omedelbart efter händelsen försiktig och kompromissvillig. Han kallade dock i hemlighet på förstärkningar från fastlandet. Dessa anlände den 8 mars och därefter inleddes en veritabel hämndaktion från Guomindangssida som inte avslutades förrän den 15 maj. Det är ännu höljt i dunkel hur många människor som avrättades men uppskattningar på mellan 18 000 och 28 000 personer har publicerats.

Demonstranter samlade utanför tobaksmonopolets kontor i Taipei den 28 februari 1947.        Foto: Wikipedia

Republiken Kina – Guomindang styr Taiwan
Under våren 1949 stod det klart att Chiang Kai-shek skulle förlora inbördeskriget på fastlandet och en enorm evakuering av upp emot två miljoner människor till Taiwan började förberedas. Dessa militärer och tjänstemän från fastlandet blev de nya styresmännen på ön, och tudelningen av befolkningen mellan benshengren (”infödda”) och waishengren (”utsocknes”, d.v.s. de som flytt från fastlandet) cementerades för lång tid framöver. Vad som närmast kan betraktas som ”en vit terror” inleddes från Guomindangs sida mot de infödda. 

Ideologiskt kom Chiang Kaisheks styre på Taiwan fram till hans död 1975 att kännetecknas av en väl utvecklad politisk kontroll med en omfattande personkult och starka inslag av kinesisk nationalism. Redan i slutet av 40-talet fanns det dock grupper som argumenterade för att en kraftfull opposition mot Guomindangs styre var nödvändig. Den politiska repressionen förenades dock med en snabb ekonomisk tillväxt som inledningsvis möjliggjordes av omfattande amerikanskt stöd. Koreakriget 1950–53 och försvarspakten med USA 1954–79 kom sedan att skydda Taiwan från en regelrätt invasion från Fastlandskina.

Sonen Chiang Ching-kuo efterträdde 1975 sin far som ledare för Guomindang och valdes 1978 till president. Han styrde fram till sin död i januari 1988. Även om styret var fortsatt auktoritärt så skedde ett antal politiska lättnader, särskilt från 1984 och framåt, och många infödda befordrades inom politik och förvaltning. År 1986 tillät regimen bildandet av ett oppositionsparti, DPP (Democratic Progressive Party) som dock på grund av konstitutionella faktorer hade svårt att göra sig gällande. Sommaren 1987 hävdes så äntligen det undantagstillstånd som permanent varit i kraft sedan 1949. Bokslutet för ”den vita terrorn” är oklart men mellan 3 000 och 4 000 avrättades och uppemot 140 000 fängslades. En hel befolkning hade levt i fruktan för regimens säkerhetsapparat. 

Det internationella läget hade successivt försämrats för Taiwan under 70-talet. Kriget i Vietnam och Kinas öppnande innebar att USA:s intresse alltmer kom att fokusera på Folkrepubliken Kina. År 1971, efter en omröstning i FN:s generalförsamling, intog Folkrepubliken
Kina ”Kinas plats” i FN:s säkerhetsråd. Platsen hade tidigare innehafts av Republiken Kina, och år 1979 upprättade USA diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken Kina. Samma år antog dock den amerikanska kongressen en lag som både möjliggjorde försäljning av amerikanska vapen och militär hjälp till Taiwan. Under några årtionden har Taiwan definitivt varit ute i den politiska kylan men idag tycks situationen vara på väg att förändras igen eftersom relationerna mellan Förenta staterna och Folkrepubliken Kina kraftigt har försämrats under senare år, och då är Taiwan en naturlig vinnare.

USA:s president Dwight D. Eisenhower och Chiang Kai-shek vid ett amerikanskt statsbesök i Taipei juni 1960. Foto: Wikipedia

Taiwan blir en demokrati
Den infödda kinesiska befolkningen har alltid utgjort minst 70 procent av Taiwans invånare. Eftersom utbildningsnivån har varit förhållandevis hög under lång tid har det alltid funnits en välutbildad lokal elit som varit förmögen att föra de inföddas talan och som tillvaratagit och utvecklat den lokala kulturen och den egna taiwanesiska identiteten. Detta var en process som inleddes redan under den japanska ockupationen och som sedan förstärktes under Guomindangs auktoritära och förtryckande styre för att sedan veritabelt explodera när Taiwan inledde sin demokratiska utveckling från slutet av 1980-talet och framåt. Dagens opinionsmätningar visar att en tydlig majoritet av öns befolkning ser sig som taiwaneser och inte kineser. Detta resultat är speciellt utmärkande för öns yngre invånare.

Lee Teng-hui var Taiwans president 1988 - 2000. Han blev öns förste folkvalde president 1996. Foto: Wikipedia

Den demokratiska övergången i Taiwan blev förvånansvärt smärtfri. När Chiang Ching-kuo avled tog den i förväg utsedde efterträdaren, Lee Teng-hui (1923–2020) över. Han var den förste infödde taiwanesen som nådde maktpyramidens topp och även om han var medlem av Guomindang så lät de demokratiska reformerna inte vänta på sig. För första gången var det fler ”infödda” än ”utsocknes” i partiets centralkommitté och även den lagstiftande församlingen föryngrades. Under motstånd från partiets konservativa falang började president Lee reformera vallagar, föra en dialog med protesterande studenter samt avskaffa många av de förlegade säkerhetslagar som funnits kvar sedan inbördeskrigets dagar. Detta var en tid av öppenhet och omprövning på många håll och Michail Gorbatjov, Sovjetunionens ledare 1985–1991, och Zhao Ziyang ordförande för Kinas kommunistiska parti 1987–89 är bara två exempel. Viktigare för Taiwan var förmodligen den demokratiska utvecklingen i Sydkorea under 1980-talet. Lee Teng-hui inledde en process av närmande till Folkrepubliken där det i alla fall i officiella dokument hävdades att målet var nationell återförening. Detta välkomnades naturligtvis med stor glädje i Peking. Båda sidor skapade organisationer för att förhandla om ekonomiskt samarbete. Det stod dock snabbt klart att man inte kunde enas om det, enligt ”ett Kina-principen”, var Folkrepubliken Kina eller Republiken Kina som skulle avses. En löst formulerad kompromiss som senare kommit att kallas ”1992 års konsensus” användes för att det ekonomiska samarbetet skulle kunna fortsätta. 1992 års konsensus innebär ungefär att båda sidor erkänner att Folkrepubliken och Taiwan är delar av samma nation, men tolkningen av vad det innebär lämnas åt respektive part – en gummiparagrafernas gummiparagraf med andra ord, omstridd i Taiwan, men absolut nödvändig för Folkrepublikens nationella retorik. Från Xi Jinpings rapport till den 19:e partikongressen: 

     1992 års konsensus förkroppsligar ett Kina-principen och defi-
     nierar den grundläggande beskaffenheten av förbindelserna över 
     sundet; den håller sålunda nyckeln till den fredliga utveck-
     lingen av relationerna på båda sidor av Taiwansundet. Erkänn
     den historiska sanningen i 1992 års konsensus och att de två 
     sidorna båda tillhör ett Kina. Då kan våra två sidor ha en dialog för
     att ta itu med, genom samtal, människors oro på båda sidor,
     och inget politiskt parti eller någon grupp i Taiwan komme 
    att ha några problem att genomföra utbyten med fastlandet.


Demokratin på Taiwan konsolideras
Ordförande Xis uttalande är intressant för det visar att Peking inte riktigt vill se sanningen i vitögat. Utvecklingen på Taiwan och befästandet av demokratin har gjort att tiden på många sätt sprungit förbi 1992 års konsensus. Lee Teng-hui (Guomindang) vann det första demokratiska presidentvalet 1996. År 2000 vann Chen Shui-bian från oppositionspartiet DPP (Democratic Progressive Party) valet och Guomindang förlorade makten på Taiwan för första gången sedan 1945. År 2008 valdes Guomindangs kandidat Ma Ying-jeou och det blev ett fredligt maktskifte. 2016 gjorde DPP comeback och Taiwan valde sin första kvinnliga president Tsai Ing-wen som omvaldes i januari 2020 för ytterligare fyra år. Naturligtvis är detta en starkt förenklad bild av alla de utmaningar som Taiwans demokrati stått inför både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Varje gång Taiwan tar ett steg i demokratisk riktning så mullrar Peking och skramlar med vapnen. Hittills har dock politikerna i Taiwan avstått från att officiellt förklara självständighet; väl medvetna om att de då riskerar att provocera Peking till militär handling. Den demokratiska utvecklingen i Taiwan har gjort befolkningen allt mer medveten och med annorlunda värderingar och förväntningar än i Folkrepubliken. Det finns dock också en stor grupp taiwaneser som vill se ett närmande till Kina och kanske till och med en återförening. Det är en grupp som Peking vill utnyttja.

Taiwans första kvinnliga president Tsai Ing-Wen. Hon omvaldes  i januari 2020 för en andra mandatperiod på fyra år.  Foto: Wikipedia

En militär invasion är något som Folkrepubliken naturligtvis vill undvika i det längsta, men det finns ingen anledning att tvivla på Xi Jinping när han säger: ”Vi kommer aldrig att tillåta någon person, organisation eller parti, vid någon tidpunkt eller på något sätt att avskilja någon del av kinesiskt territorium från Kina!” Det sker idag en systematisk planering och uppbyggnad av främst sjöstridskrafter i Folkrepubliken för en eventuell invasion. Både USA och Kina seglar regelbundet med sina hangarfartyg genom Taiwansundet. Än så länge är styrkebalansen till USA:s fördel, men frågan är vem som blinkar först om Taiwan förklarar sig självständigt?

Kinesiska marinsoldater under övningen RIMPAC 2014. Foto: Wikipedia

Kinas första egenutvecklade hangarfartyg, Shandong, vid tester till sjöss i maj 2020. Foto: US Naval Intelligence (skärmavbildning)