Text Joakim Enwall, Foto Wikipedia  FokusKina # 2021 - 4

”Kalla mig Cilla” var det första vi nyblivna gymnasister på Skanstulls gymnasium fick höra från Cecilia Lindqvist i slutet av augusti1981. Vi satt i det specialinredda klassrummet. Väggarna var prydda av kalligrafier och kinesiska propagandaaffischer och rummet doftade av tuschstenar och grönt te. I hyllan längst bak stod bokverk som hon sedan skulle komma att bekanta oss med: Oswald Siréns Kinas trädgårdar, Bernhard Karlgrens Grammata serica recensa och Joseph Needhams monumentala Science and Civilisation in China.

Redan den andra veckan ville jag – som den oförbätterlige nörd jag redan då var – visa Cilla att jag redan tidigare hade lärt mig lite kinesiska, och med hjälp av ett förstoringsglas skrev jag av en berättelse som var tryckt på ett frimärke i miniatyrtecken. Jag visade min avskrift för henne och frågade vad det betydde, och hon lovade återkomma. När jag kom till lektionen följande dag hade hon skrivit om min text med sina egna tydliga och karaktäristiska kinesiska tecken och dessutom bifogat en översättning till svenska av berättelsen om en man som tappar sitt svärd i en strid flod när en färjkarl tar honom över floden i båt och då gör mannen en markering på båten med sin kniv på den plats där svärdet tappades för att sedan kunna återfinna det. Detta har sedermera blivit det kinesiska talesättet ”ke zhou qiu jian” (gravera i båten för att rädda svärdet). En motsvarighet till vår anekdot om en man som letar efter borttappade nycklar under en gatlykta för att belysningen är bäst just där. Jag tänkte inte så mycket på detta då, men jag har med åren insett vilket omfattande arbete hon lade ner på en enskild elev.

Cilla utgick i sin undervisning från de kinesiska tecknen. Varje gång hon introducerade ett nytt tecken skrev hon också de äldsta formerna av tecknet på svarta tavlan och ritade upp utvecklingshistorien och satte in det i ett kulturhistoriskt sammanhang. Tecknen blev grunden för såväl språket som kulturhistorien, och vi fick en försmak av den bok där hon senare sammanfattade sina insikter, Tecknens rike, som utkom 1989, men som hon hade arbetat på i närmare femton år innan den publicerades. Hon berättade också mycket om sin tid som student i Kina åren 1961–62 och om hur hon halkat in på kinesiskan eftersom hon inte lyckats finna någon kurs i nygrekiska på Stockholms högskola och därför börjat studera kinesiska för Bernhard Karlgren – den svenska sinologins fader. Tiden i Kina i början av 1960-talet beskrev Cilla och hennes dåvarande make Sven Lindqvist i boken Kina inifrån, som gavs ut på Bonniers 1963, och som även översattes till kinesiska, om än endast för så kallat ”internt bruk” inom partiet.

Under de följande fyrtio åren har jag många gånger sett hennes engagemang för tidigare elever, vilket verkligen inte tog slut när vi gick ut gymnasiet, utan i många fall fortsatte livet ut. Hon har varit hedersgäst på många bröllop, inklusive mina egna. Hennes intresse för eleverna har tagit sig uttryck i både glada tillrop, som i konstruktiva kommentarer i framgång, och stöd med råd och dåd i motgång. För sina elever var hon en viktig mentor och ofta även en livslång vän, och hon kunde få var och en att känna sig sedd och uppskattad. Med sina rika erfarenheter från Kina under Stora svältens tid och senare från Indien och Sydamerika kunde hon sätta in Kinas utveckling i ett globalt perspektiv och förmedla detta till sina elever. Under resorna i Sydamerika, där hennes och Svens treårige son Aron följde med, skrev Cilla sin första egna bok, Resa med Aron, om upplevelserna med att resa med ett litet barn och sina tankar om barnuppfostran. Denna bok, som kom ut 1969, rönte stor uppmärksamhet i Sverige, i synnerhet bland unga föräldrar som mina egna. Hon blev för många av sina tidigare elever en viktig samtalspartner om såväl Kina som personliga frågor. Hon kom med aldrig sinande konstruktiv kritik av idéer och manuskript.
Hon vilade dock inte på lagrarna efter Augustpriset för Tecknens rike år 1989 utan fortsatte med andra projekt, vilket först resulterade iden mycket personliga och kunskapsrika boken om den kinesiska brädcittran qin, den kinesiska bildade överklassens favoritinstrument. I samband med detta arbete kom hon också på att hon hade gjort inspelningar på rullband av qin-musik innan hon lämnade Forskningsinstitutet för Qin, och som hon sedan haft undanstoppade i ett halvt sekel. Tack vare hjälp från specialister kunde musiken digitaliseras och ges ut på CD, en unik inspelning från en tid då Cillas Tandberg-bandspelare i Peking sannolikt var den mest avancerade i staden. Åren 2009 och 2010 anordnade hon gästspelsturnéer i Sverige och de nordiska länderna. I dessa deltog qin-spelaren Deng Hong, dotter till Cillas lärare på Forskningsinstitutet för Qin, samt flöjtisten Chen Shasha som spelade på den kinesiska bambuflöjten xiao. Cilla var presentatör och hon introducerade instrumenten och den kulturhistoriska kontexten, samt bakgrunden till de olika melodierna. Tillsammans besökte de ett trettiotal städer, och de lokala arrangörerna blev ofta tvungna att i sista stund byta till större lokaler på grund av det stora publiktrycket.
År 2015 utkom hennes dessvärre sista bok, En annan värld, med hennes unika fotografier och inte minst berättelser från Kina under åren 1961–62, ett Kina som kan vara svårt att föreställa sig om man besöker landet idag.

Foto; Privat

Hennes böcker har också översatts till kinesiska och nått stora framgångar. Tecknens rike publicerades på kinesiska våren 1999 i översättning av Cillas gamle vän professor Li Zhiyi, den oförtröttlige översättaren av bland annat Astrid Lindgren och August Strindberg till kinesiska. I början fanns en viss tveksamhet till en bok om kinesiska tecken skriven av en utlänning, men tack vare den entusiastiske och kulturhistoriskt väl bevandrade förlagsredaktören Wang Jiaming på Bildtidningsförlaget i Shandong, och stöd från Sveriges ambassad i form av betalning för tryckoriginal till illustrationerna, kunde den komma ut. Den blev snabbt oerhört populär. Tecknens rike publicerades i Taiwan år 2006, och även där belönades Cillas insatser för kinesisk kultur och boken toppade under en tid försäljningslistorna. År 2016 utkom i Folkrepubliken en specialversion för barn av Tecknens rike, bearbetad av Wang Jiaming. Denna publicerades samtidigt med den kinesiska utgåvan av En annan värld, och Cilla besökte Peking för sista gången för att introducera dessa två böcker och för att motta priset ”The Special Book Award of China”(Zhongguo tushu teshu gongxian jiang) i Folkets stora hall. 

I samband med detta besök i Kina diskuterades också en utgåva av hennes samlade verk på kinesiska, men hon ville gärna även inkludera den bok som hon då börjat arbeta på, om den kinesiska pappersklippkonsten, men som hon olyckligtvis inte lyckades slutföra på grund av sviktande hälsa under de  sista åren. Vi är många som hoppas att denna hennes planerade bok kommer att slutföras av någon annan vid senare tillfälle.

1990 tilldelades hon av regeringen professors namn, men det var inte utan att hon förvånades, när hon fick telefonsamtalet från kulturministern, över att regeringen fått för sig att hon var den första som insett att de kinesiska härstammade från bilder. Detta faktum hade sedan tusentals år varit känt i Kina, men hennes insats var i själva verket att på ett såväl språkligt tilltalande som vetenskapligt korrekt sätt beskriva tecknens historia för en bredare allmänhet. Inte minst i Kina betraktas detta som hennes allra viktigaste bidrag till förståelsen av den kinesiska kulturen, och boken har rönt enorma försäljningsframgångar i såväl Folkrepubliken som i Taiwan och den har toppat många bästsäljarlistor.

Under åren 1994–2004 var Cilla ordförandeför Svensk-kinesiska föreningen, nuvarandeFokusKina, och hennes främsta insats underdessa år var att efter flera års uppehåll åter-starta föreningens tidskrift. Docent FredrikFällman, som under några år av Cillas ord-förandeskap var sekreterare, skriver i ett e-brev till mig:
”[…] tidskriften Kinarapport skulle börja ges ut igen efter några års uppehåll, första dubbelnumret 1–2/1998 kom på våren 1998.Hon jobbade väldigt mycket med detta och lyckades också få extra ekonomiskt stöd från medlemmarna för att finansiera satsningen på en snyggt designad, ambitiös och relevant tidskrift. Sen fick vi så småningom genom Cillas arbete också tidskriftsbidrag från Kulturrådet. Årsboken bytte också till samma format som tidskriften när den åter började komma ut, och blev som ett extra tjockt nr 4 varje år.

Foto: Margareta Berglie

Hennes inledningsord i nr 1–2/1998 säger en del om hennes inställning: ’I en tid av genomgripande ekonomiska, sociala och politiska förändringar är det viktigare än någonsin att försöka hålla sig informerad om vad som är på gång … [men] allt gäller inte de stora politiska frågorna. Hur påverkas kinesernas dagliga liv av de stora förändringarna? Vad händer med deras bostäder, jobb och hur har barnen det i skolan? Vad lyssnar de på för musik, vad ser de för filmer?’ Det här är ett viktigt perspektiv och en bild hur Cilla var.

Politiskt engagerad och medveten, men också djupt intresserad av vanliga människors liv och villkor och hur det speglade och även påverkade samhällsutvecklingen.”
Jag minns själv hur jag under min tid som kulturattaché på Sveriges ambassad i Peking fick i uppdrag av Cilla att cykla ned till Vänskapsbutiken vid Jianguomen för att kontakta hennes stämpelmakare och beställa en ny stämpel som skulle pryda omslaget på tidskriften. Allt skulle skötas på ett korrekt och traditionellt sätt.

Hon hade en skarp blick kombinerad med ett professionellt förhållningssätt och personlig övertygelse som tydligt tog sig uttryck i offentliga sammanhang. Hennes tidigare så hoppfulla bild av Kinas utveckling förbyttes under senare år mot en högre grad av besvikelse över hur samhället förändrades inom många områden. Den djupa kärleken till det kinesiska språket och den kinesiska kulturen förblev likväl drivkraften för hennes outtröttliga gärning.

Hon var faktiskt lite av en outsider i det svenska sinologiska etablissemanget, men togs till nåder när hennes framgångar, såväl i Sverige som i Kina, blev för stora att ignorera. Cilla var en verklig kinakännare, men hon hade också en gedigen grund i den västerländska kulturen, såväl den antika som den moderna, och var därför förmögen att analysera det unika och fascinerande i den kinesiska kulturen mot en djup klangbotten.

Foto: Ulla Montan

I sina skrifter vägde hon varje ord på guldvåg och gjorde aldrig avkall på ambitionen att förmedla ett ofta komplext innehåll på ett välklingande och lättbegripligt språk.
Perfektionismen kunde dock ibland bli ett hinder, som skapade både monotoni och stress. I slutet av 1960-talet, när Cilla undervisade i svenska och historia på Skanstulls gymnasium, innan hon började undervisa i kinesiska 1971, var bakgrundsmaterialet till lektionerna om den franska revolutionen så noga förberett att inget utrymme fanns kvar till förbättringar. Då blev det också, enligt vad hon själv berättade för mig, inte längre intressant att fortsätta undervisa om detta ämne.

Cilla gästade mig flera gånger under mina år på ambassaden i Peking och jag minns särskilt avskedsfesten för den nu sorgligt nog avsomnad efter en måltid med välkryddade grillspett av lamm, storfatskyckling och bedövande sött och väldoftande rosenvin från Kashgar.
Mina tankar går till en varm och solig augustikväll i Cillas bambuträdgård i Älvsjö. Immande dricksglas med gin och hemkokt fläderblomssaft, en nyslagen anchoïade med krispiga grönsaker och samtal om allt från italiensk renässansmusik till de senaste arkeologiska fynden i Kina som kastar nytt ljus över ursprunget till de kinesiska tecknens intrikata former.

Joakim Enwall
Cillas elev i kinesiska 1981–84, professor i kinesiska vid Uppsala universitet