Text Bertil Lintner, FokusKina 2020 - 3

Hur världen kommer att se ut efter Coronakrisen är något som diskuteras intensivt här i Asien, men det enda som kan sägas med säkerhet är att Kina redan nu gör allt för att stärka sina positioner i regionen. Och det är något som grannländerna ser med både stor förväntan och växande oro. Mindre, sårbara länder som Nepal, Laos och Kambodja vänder sig till Kina för att få stöd mot mäktigare grannar som de upplever som potentiella hot. För Nepal gäller det Indien, för Laos Thailand och för Kambodja både Thailand och Vietnam. Andra, starkare länder ser däremot i växande utsträckning det nya Kina som en oroväckande utmaning, även ett hot.

Den senaste måltavlan för Kinas utrikespolitiska spel i Sydaisen är det lilla kungariket Bhutan, som alltid stått Indien nära. Bhutan är det enda grannland med vilket Kina inte har diplomatiska relationer, men förbindelserna upprätthålls genom en rad samtal om gränsfrågor. Kina har också under senare år inlett en charmoffensiv mot Bhutan med fotbollslag, cirkusartister och akrobater, allt för att förbättra relationerna med landet och, misstänker många, irritera dess traditionella bundsförvant Indien. Med Nepal redan på sin sida vill Kina självfallet även stärka sina positioner på den andra, södra sidan Himalaya, bergskedjan som löper mellan de två asiatiska stormakterna.

Kinesiska styrkedemonstrationer
Medan Indien och resten av världen är fullt upptagna med Coronakrisen och vad den kan få för ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser har Kina under det första halvåret 2020 demonstrerat sin styrka på flera andra områden: en konflikt i juni med just Indien som lett till tjugo dödsoffer på den indiska sidan och ett okänt antal på den kinesiska, en ny säkerhetslag i Hong Kong som innebär början till slutet på den autonomi det tidigare brittiska territoriet åtnjutit sedan det återförenades med Kina 1997, jaktplan som flyger in mot Taiwan som Kina anser vara en av dess provinser och sammanstörningar med filippinska, vietnamesiska och malaysiska fartyg i det omstridda Sydkinesiska havet. Därtill kommer kritiska röster i Australien, ett land som tidigare drog sig för att kritisera den viktiga handelspartnern Kina. Nu talas öppet i ledande politiska kretsar i Canberra om kinesiskt spioneri och försök att påverka australiska politiker med pengar och andra gåvor.

Karta över Kinas närområde. Källa: Pinterest.com

Öppen konflikt mot Kina i regionen
Någon samordnad politik gentemot Kina existerar inte i regionen. Men i slutet av juni utfärdade the Association of Southeast Asian Nations (ASEAN) — ett block som omfattar tio nationer i Sydostasien — ett uttalande där man för första gången öppet kritiserade Kinas spel i Sydkinesiska havet. Kina, Taiwan, Filippinerna, Vietnam, Brunei och Malaysia har alla anspråk på hela eller delar av det strategiskt viktiga farvattnet. Kinas position har alltid varit att dispyter skall lösas med bilaterala förhandlingar, inte i gruppmöten. Kina har också förkastat en dom fattad av den Permanents skiljedomstolen i Haag 2016. Filippinerna hade tagit ärendet till Haag med motiveringen att Kinas intrång i Sydkinesiska havet strider mot internationell lag, i det här fallet the United Nations Convention of the Law of the Sea (UNCLOS). Domstolen fastställde även att Kina inte kan anses ha några ”historiska skäl” för att kräva varenda ö och kobbe i det havet. Nu stödjer ASEAN, som sällan fattar några enhetliga beslut, domstolens tolkning: det är UNCLOS som gäller, inte Kinas ensidiga anspråk.

Karta över Bhutan. Källa: Wikipedia

Motsättningar mellan Indien och Kina
Vid den linje — inte gräns eftersom den aldrig har fastställts — som skiljer Indien från Kina i västra Himalaya har konflikten lett till en uppskruvad retorik på bägge sidor där indierna demonstrerar på gatorna och nationalistiska känslor visar sig både i regeringskretsar och på sociala medier. The Global Times, ett av det kinesiska kommunistpartiets organ, påminner indierna om kriget 1962, då Indien led ett svidande nederlag i ett kortvarigt krig med Kina i både västra och östra Himalaya. Men det är inte något gammalt ”gränsgroll” det rör sig om, om gränsen skall gå på den ena eller andra karga klippan i området. Konfrontationen måste ses i ett större perspektiv: Kina testar för att se reaktionerna i Indien såväl som i mindre grannländer. De senare har hållit tyst eller, som röster i Nepal och Pakistan, visat sympati för den kinesiska ståndpunkten. Och det var väl det Kina jade räknat med.

Ordföranden för Kinas kommunistiska parti och Kinas president Xi Jinping (1953-), Moskva, Ryssland, 2013. Källa: Kaliva/Shutterstock

Xi Jinpings roll i det nya Kina
För att förstå Kinas agerande — och varför Beijing åtminstone vid en första anblick tycks skapa fler fiender än vänner — är det nödvändigt att analysera den kinesiske presidenten Xi Jinpings roll i det nya Kina. Sedan de kinesiska kommunisterna tog makten i Beijing 1949 har landet haft tre starka ledare: Mao Zedong som befriade landet från feodalt förtryck och enade det under kommunistiskt styre, Deng Xiaoping som lade grunden till dess omvandling till en ekonomisk jätte och Xi Jinping som vill göra Kina till världens ledande stormakt. Och stormakter bryr sig sällan om hur mindre länder upplever dem. Det rör sig aldrig om likvärdiga förhållanden, stormakter vill ha lydnad, helst underkastelse. Det var fallet med det gamla brittiska imperiet och det dominans på världsnivå som USA upprättade efter Andra världskrigets slut.   
Men för att Kina skall bli världens ledande stormakt som Xi vill skall bli verklighet måste landet också inbördes ha en stark nationell sammanhållning. Och där har uppfattningarna om vad Kina är varierat sedan det gamla kejsardömet störtades i den första revolutionen 1911-12. De nya republikanerna ärvde ett imperium, inte ett land. Det hade inga fasta gränser och ju längre bort från hovet i Beijing kam kom, desto svagare var kontrollen och närvaron från centralt håll. En del republikaner menade att man skulle koncentrera sig på de områden som dominerades av hankineser. Ytterområden som Tibet, Xinjiang, Mongoliet och Manchuriet var mindre viktiga. Republiken Kinas grundare, Sun Yat-sen, motsatte sig detta. Han ville att Kina skulle vara en modern republik med fasta gränser, eller som sinologen Maria Adele Carrai uttryckte det: ”maken förflyttades från ett heligt och moraliskt himmelrike och Kina identifierades som en nation bland alla andra och i ett jämställt förhållande till dessa.” Sun Yat-sen menade att den kinesiska nationen bestod av hankineser, manchurier, mongoler, tibetaner och uighurer (i Xinjiang). Innan dess hade ingen talat om en ”kinesisk nation”, bara Mittens Rike som styrdes av en kejsare.

Karta över territoriella krav i Sydkinesiska sjön. Den röda linjen anger Kinas maritima anspråk i området. Källa: Wikipedia

Författningen 1931
Strider mellan olika krigsherrar slöt dock sönder den nya nationen och sedan reste sig kommunisterna och villa förvandla Kina till en folkrepublik liknande den i Sovjetunionen. Men till en början var kommunisternas politik gentemot de icke-hankinesiska folken mycket liberal. Partiet skrev 1931 i vad det kallade en ”författning” som skulle lägga grunden till den kommande folkrepubliken att det erkänner ”alla nationella minoriteters rätt till självbestämmande och de kan bilda självständiga stater för varje nationell minoritet. Alla mongoler, tibetaner, miao, yao, koreaner och andra som bor på kinesiskt territorium skall ha rätt till självbestämmande, det vill säga de kan antingen sluta sig till Unionen av kinesiska sovjeter eller bilda egna stater.”   

Det var en politik som snart glömdes bort efter att Mao hade utropat Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949. Nu skulle landet enas och det var inte tal om någon utbrytning ur den nya staten. Tibet invaderades 1950 och det kinesiska folkets befrielsearmé slog ner vad som fanns kvar av republikanskt motstånd i andra delar av landet. Chiang Kai-shek och hans nationalister i Kuomintang (Guomindang på pinyin) flydde till Taiwan, det enda som återstod av den nu störtade Republiken Kina.

Strävan efter en ny all-kinesisk identitet och ett nationellt språk
Men Kina fortsatte att erkänna femtiofem nationella minoriteter och åtminstone officiellt autonoma regioner och prefekturer bildades för att tillvarata deras intressen och bevara deras egna språk, seder och kultur. Den amerikanske sinologen James Millward påpekade i en krönika i The New York Times den 1 oktober 2019 att Xi har övergivit den politiken. Istället fostrar man en all-kinesisk identitet som kallas zhonghua. Det hankinesiska språket, som tidigare hette hanyu (hanspråket) kallas nu guoyu, eller ”det nationella språket”. Undervisning i minoritetsspråk förtrycks och nu skall alla medborgare vara rätt och slätt ”kineser”. I juli 2019 publicerade den kinesiska centralregeringen ett dokument på engelska som kallades ”Historical Matters Concerning Xinjiang”. 

Författarna hävdar att området ”sedan länge varit en oskiljaktig del av Kina” — i verkligheten kom det under någon form av kinesiskt styre först på 1800-talet och själva namnet ”Xinjiang” betyder ”det nya gränslandet” — att uighurerna inte är ett turkiskt folk och islam, den dominerande religionen i området, inte är inhemsk. Idag sitter tiotusentals uighurer i omskolningsläger, där de får lära sig de nya direktiven. De används också för tvångsarbete och enligt rapporter från uighurerna och deras sympatisörer har muslimer som inte velat infinna sig i den nya ordningen torterats, tvingats äta fläskkött och dricka alkohol. Huruvida dessa brutala åtgärder kommer att bidra till att skapa det nya zhonghua återstår att se. Men enligt flerstämmiga rapporter växer motståndet i Xinjiang medan Beijing fortsätter att brottas med svåra problem i Tibet. Den andlige ledaren Dalai Lama, som sedan 1959 befinner sig i exil i Indien och utländska besökare i Tibet vittnar om att folket ser upp till honom, inte regeringen i Beijing. 

Kinesiska marinsoldater i Zhanjiang, Guangdong, 2006. Källa: Wikipedia

Befäst makt för Xi Jinping och ökad utrikespolitisk aktivitet
Därför har Xis ”nya Kina” också blivit mer auktoritärt och han skiljer sig där från en föregångare som Jiang Zemin vars slogan var att ”öppna och reformera”. Dennes efterträdare som president och kommunistpartiets generalsekreterare, Hu Jintao, var något mer konservativ och återhållsam vad det rörde reformer, men de stora förändringarna kom när Xi tog över som generalsekreterare 2012 och president året därpå. 2018 ändrades grundlagen för att göra det möjligt för Xi att bli president för mer än två mandatperioder. Han är också partiets högste ledare och ordförande för det centrala militärrådet, poster som dock inte har någon tidsbegränsning. Men inte sedan Maos dagar har en ledare haft så stor makt som Xi och under honom har övervakningen skärpts, internet bevakats och censurerats mer än någonsin — och Kina har blivit mer aktivt på det utrikespolitiska planet.

Karta över Kinas BRI (Belt- and Road Initiative) även kallat Ett bälte - en väg eller Den nya Sidenvägen. Planerna omfattar satsningar på infrastruktur i Asien, Europa och Asien. Källa: Shutterstock

Taiwans separata identitet och Hong Kongs förlorade automomi 
Allt detta har väckt internationell kritik och frågan om Republiken Kina har behandlats på ett sätt som inte väckt omvärldens sympati. Den lilla Republiken Kina tog upp Kinas plats i FN, inklusive säkerhetsrådet, fram till 1971, då det ersattes av Folkrepubliken. Under många år var ön en diktatur under Kuomintang, men på åttiotalet inleddes en politisk process som sett Taiwan förvandlas till en exemplarisk demokrati. Samtidigt har den tidigare oppositionen, the Democratic Progressive Party (DPP), som i princip ser Taiwan som ett självständigt land, inte en kinesisk provins, vuxit sig starkt och sitter nu vid makten i Taipei. Att Taiwan har en separat identitet understryks av det faktum att ön sedan 1895 styrts från fastlandet under bara fyra år. Taiwan stod under japanskt styre från 1895 till 1945 då det återförenades med Kina men separerades igen när kommunisterna tog över fastlandet 1949. 

Många taiwaneser säger i diskussioner att det inte finns någon större anledning för Taiwan att ”återförenas” med fastlandet än det vore för Irland att åter bli del av det Förenade Kungariket. Kina gör allt för att isolera Taiwan internationellt och idag är det bara fjorton nationer som erkänner Republiken Kina, mest önationer i Stilla havet och Karibien, ett par länder i Centralamerika och Paraguay i Sydamerika. I Europa är de bara Vatikanen som upprätthåller sådana officiella relationer. Många andra länder, däribland Sverige, har dock handelskontor och liknande i Taipei som i praktiken fungerar som diplomatiska beskickningar. Och efter demokratiseringen av Taiwan och det förtjänstfulla sätt på vilket regeringen där skött Coronakrisen — kombinerat med aversion mot Kinas hot om att invadera ön — har lett till ökad sympati för Taiwan. I synnerhet har relationerna men den gamla kolonialmakten Japan stärkts. Japanska politiker talar nu öppet om ”säkerhetssamarbete” med Taiwan för att kontra Kinas växande inflytande i regionen. Även det japanska utrikesministeriet har i sin senaste årsbok uppgraderat Taiwan från ”en partner” till ”en ytterst viktig partner.”   

Hong Kongs autonomi garanterades i ett avtal som Kina slöt med Storbritannien 1984, men redan i juni 2017 sade den kinesiska utrikesministeriet i ett uttalande att det är ”ett historiskt dokument” som inte längre är giltigt. Detta och Kinas förkastande av UNCLOS dom om det Sydkinesiska havet visar med all tydlighet att Beijing inte respekterar internationella avtal, och det gör landet till en svår samarbetspartner. När UNCLOS slöts i Jamaica 1982 var Kina en av de länder som undertecknade avtalet. 

Kinas framtid som nation
Hur Xi tar itu med alla de problemen kommer att bestämma Kinas framtid som nation — och dess förhållande till omvärlden och därmed möjligheterna att genomföra Xis favoritprojekt, the Belt and Road Initiative (BRI). Det multimiljardprojektet går ut på att Kina skall engagera sig i infrastrukturprojekt över hela världen. Järnvägar, vägar och hamnar skall uppgraderas och byggas för att underlätta världshandeln. Men det råder ingen tvekan om vem som blir den som gynnas mest av BRI:s många projekt. Kina ger inte bistånd utan lån och krediter som kommer att knyta andra länder närmare Kina och göra landet till den stormakt Xi vill skapa. Om länderna inte kan betala tillbaka lånen har Kina rätt att ta över projekten, vilket skett men hamnen i Hambantota i Srim Lanka. Det har lett till begreppet ”debt-trap”, eller skuldfällor, där länder förlorar sin suveränitet.

Den av Kina finansierade hamnen i Hambantota i Sri Lanka. Källa: Wikipedia

Komplicerat förhållande till Sydostasien
Sydostasiens förhållande till Kina är mer komplicerat än på något annat håll i världen. Under århundradenas lopp har kineser utvandrat till Sydostasien, antingen därför att fattigdom i hemlandet tvingade dem till det eller de forna kolonialmakterna importerade dem som billig arbetskraft. I Malaysia är en fjärdedel av landets 32 miljoner invånare av kinesiskt ursprung. Av Singapores 3,5 miljoner invånare är 75% kineser. I både Malaysia och Singapore har de bevarat sina kinesiska dialekter, de har kinesiska namn och kulturen är kinesisk. De flesta är av sydkinesiskt ursprung och talar dialekter som kantonesiska, hokkien (fujianesiska), hakka, hainanesiska och teochew (chiuchow). De skiljer sig från rikskinesiskan men man använder samma kinesiska skrivtecken (eftersom de är baserade på piktogram och inte fonetiska bokstäver).           

Thailand har en stor andel folk av kinesiskt ursprung, men det är integrerade, har thailändska namn och talar thailändska (ibland vid sidan av deras egen kinesiska dialekt). Det är därför svårt att uppskatta antalet medborgare av kinesiskt ursprung, men 11-14% av 70 miljoner är den siffra som brukar nämnas. I Bangkok och andra större städer dominerar teochew medan det finns stora yunnanesiska inslag främst i norr.

Indonesien har bedrivit en ännu hårdare assimileringspolitik, så det är möjligt att säga hur stor den kinesiska minoriteten är där. Vietnam har också en kinesisk minoritet koncentrerad i Hochiminhstadens tvillingstad Cholon. Men många av dem blev båtflyktingar efter den kommunistiska segern i södern 1975. I Myanmar fanns stora kinesiska minoriteter i den gamla huvudstaden Yangon och andra städer, men många förlorade sina medborgarskap när en ny lag infördes 1982. Republiken Kina på Taiwan tog emot tusentals sino-burmeser som de förlorade sina burmesiska medborgarskap. Men fortfarande finns det en betydande kinesisk minoritet i Myanmar, och då mest i städerna. I nordöstligaste Myanmar ligger Kokang, som hamnade på den brittiska sidan av gränsen när den demarkerades i slutet på 1800-talet. De talar samma dialekt som i Yunnan på andra sidan gränsen vilket gör Myanmar till det enda landet i Sydostasien men en helt inhemsk — till skillnad från invandrad — kinesisk minoritet.

De flesta kinesiska invandrarna i Sydostasien var fattiga när de kom, men har sedan dess varit företagsamma och kommit att dominera en stor del av affärsvärlden i de ”nya” länderna. Det har i sin tur lett till spänningar och rena, anti-kinesiska upplopp. Yangon i Myanmar skakades av blodiga, anti-kinesiska kravaller i juni 1967. Uppretade folkmassor stormade in i kinesiska affärer och hem, vilket ledde till spända relationer mellan Kina och Myanmar. Malaysias dåvarande huvudstad Kuala Lumpur drabbades av liknande upplopp i maj 1969, vilket ledde till en ny regeringspolitik där de etniska malajerna gynnades inom affärsvärlden, undervisningen och förvaltningen. I bägge länderna — Myanmar and Malaysia — såväl som i Thailand stödde Kina på den tiden kommunistiska upprorsarméer. Anti-kinesiska upplopp bröt också ut i Jakarta under den ekonomiska krisen i Indonesien 1998. Där liksom tidigare i Myanmar och Malaysia var det etniskt kinesiska affärsmän och deras familjer som blev måltavlor för folks missnöje.

Deng Xiaopings omvandling kontra Xi Jinpings politik
Synen på Kina ändrades radikalt när landet under Deng började exportera konsumtionsvaror istället för revolution. Kina sågs nu som en lovande handelspartner. I Thailand, där många personer av kinesiskt ursprung i åratal försökt dölja detta, var man nu stolt över att vara ”kines”. Familjebesök och kulturellt utbyte blev allt vanligare. Xi sätter nu denna omvandling på spel genom att föra Kina in i det tredje stadiet: stormakten som skall dominera hela regionen. I Myanmar, ett fattigt land som kinesiska företag plundrat på naturtillgångar, börjar anti-kinesiska stämningar breda ut sig bland allmänheten. Singapore, som ser sig som utlandskinesernas företrädare, bevakar misstänksamt Kinas intrång i den Indiska oceanen. Kinesiska u-båtar har dykt upp där för att bevaka Kinas handelsleder, men det ser man inte med blida ögon på i regionen.

Mot all denna bakgrund är Xis BRI ett stort vågspel där det kan bära eller brista. Till Kinas fördel är den allt svagare ställning USA — och då speciellt under den nuvarande presidenten Donald Trump — nu har i regionen. Men det kan i sin tur sporra Japan till att spela en ännu större roll i regional handels- och säkerhetspolitik.

Japan har till exempel lanserat sitt eget alternativ till BRI. Med en anspelning på den ofta dåliga standarden på många kinesiska projekt erbjuder Japan infrastrukturprojekt där tonvikten ligger på kvalitet istället för kvantitet. Japan har också inlett ett militärt samarbete med Indien, Kinas största rival i regionen. Tillsammans med USA har Japan och Indien utfört flottmanövrar i Indiska oceanen. Även Singapore och Australien har till och från varit partners i vad som kallas ”Malabarövningarna”, där deltagarna rör sig inte bara Indiska oceanen utan även Sydkinesiska havet. Man säger inte öppet att det är för att stävja Kinas växande inflytande i regionen, men det är i alla fall uppenbart.

Verkningar av en avstannad globaliering
I Coronakrisens kölvatten kan man räkna med att den globalisering som ägt rum under de senaste årtiondena kommer att stanna av. I många länder — och inte bara i Asien — frodas redan en ekonomisk nationalism. Man litar hellre på egna krafter än att vara beroende av omvärlden. Kinas framtida relationer med länderna i Syd- och Sydostasien kan därför sägas vara mer oförutsägbara än tidigare. Och vi vet inte i vilken utsträckning Coronakrisen — och ett pågående handelskrig med USA — har påverkat Kinas egen ekonomi. Men det står redan klart at och den vanligtvis imponerande till växten avstannat. Och blir det värre och Kina drabbas av en inre kris kan allt hända. Även om Kina under Xis starka styre kan fart på den egna produktionen är inte utlandsmarknaderna längre desamma. BRI kan välta — och Xis visioner on en ny kinesisk nationalstat som dessutom är världens ledande stormakt slutar med katastrof. Det är därför oro snarare än visshet som dominerar debatten om Kina i Syd- och Sydostasien.

Traditionell kinesisk port (paifang) i Manga Dua-distriktet i Jakarta. Här ligger Indonesiens största Chinatown. Källa: Wikipedia

Chinatown i Bangkok. Huvudgatan Yaowarat, augusti 2017. Källa: Artapartment/Shutterstock     

Författarpresentation:        

Bertil Lintner är författare och journalist bosatt i Thailand sedan 1980.Han har skrivit tjugo böcker om asiatisk politik, kriminalitet, kultur och regional säkerhet. De flesta är på engelska men bland de på svenska finns Burmas historia, Thailands historia och Det nya kalla kriget. Hans arbete kan ses på www.asiapacificms.com