Kan man fortfarande resa till Kina?
Text och foto: Inger Ruggiu FokusKina # 2024-4
När jag berättade för mina vänner att jag skulle resa till Kina fick jag för det mesta svaret – Åhh, vad spännande, det har jag alltid velat göra! Men inte just nu – har inte tid, har inte råd, tänk om det blir krig, osv, osv.
Det var 15 år sedan jag var i Kina och jag hade nästan börjat tro att jag aldrig skulle komma dit igen, ingen kunde/ville följa med och man reser ju inte till Kina helt ensam… Men så fick jag plötsligt frågan om jag ville följa med på en rundresa med en grupp på 14 personer, och mitt svar var bara – Äntligen!
Himmelens tempel, Peking
Foto: Inger Ruggiu
Resan var en rundresa på 19 dagar, började i Peking och slutade i Shanghai med stopp i ytterligare fem städer, stora och små! Tiden fram till avresan var full av tankar och funderingar om hur det skulle bli – ganska många år hade ju gått sedan förra gången och mycket har hänt, både hemma och i Kina… Kan man fortfarande resa till Kina? Men nu skulle jag snart få veta…
Resan började lite nervöst med långa bilköer på vägen till Arlanda, resten av gruppen hade redan checkat in och stod och väntade. Det var en jättelång kö i incheckningen, men allt gick bra och vi landade i Peking nästa morgon, till och med lite före tabellen.
Flygplatsen i Peking har blivit större sedan sist och det var långa sträckor att gå innan man kom fram, man behövde t.o.m. ta ett ”tåg”. Och säkerhetstänket gjorde sig påmint, genom hela resan, med övervakningskameror och säkerhetskontroller som skulle passeras vid ingången till sevärdheter – och till och med innan man lämnade flygplatsen och släpptes lös i Peking!
Men lössläppta blev vi och vår färdledare och lokalguide väntade strax utanför. Och i Peking finns det mycket man ”måste” se, så programmet startade på en gång med besök i Himmelens tempel, så vackert med sitt blåa tak. Det började stänka lite, men det blev aldrig något riktigt regn och inget som hindrade oss. En god lunch följde och sedan fortsatte vi till vårt fina hotell där vi fick vila ett par timmar innan det var dags för välkomstmiddag och slutligen en god natts sömn.
Efter en riklig hotellfrukost gick färden söderut till Himmelska fridens torg, Tiananmen Square, platsen för de stora demonstrationerna år 1989. Sedan in genom porten under Maos porträtt till Förbjudna staden, världens största kejsarpalats. Nu började man märka att resan skulle innebära mer promenerande än tidigare år. Turistbussar får inte längre stanna och släppa av turisterna var som helst, utan det blev till att promenera lite mer. Och Förbjudna staden är ju inte precis liten, utan det kändes i fötterna, åtminstone för mig som normalt är lite av en soffpotatis. Dock hade jag som tur var inhandlat ett par sneakers för långa promenader. Den här gången gick vi omkring lite mer i ”bostadsdelen” än vid mina tidigare besök – och här är det en annan känsla än på de stora, lite ödsliga, platser vi är vana att se på bilder av Förbjudna staden – små byggnader och mycket grönt, stora träd, jämngamla med palatset som stod färdigt år 1420. Jag sände en tanke till mitt Stockholm där man nu hugger ner gamla friska träd utan en tanke på morgondagen, trots att vi nu mer än någonsin behöver dem.
Tusenårigt träd i Förbjudna staden, Peking
Foto: Inger Ruggiu
Efter lunch och lite tid för återhämtning av trötta fötter promenerade vi i Shichahai, området runt de små sjöarna norr om Förbjudna staden, ett av Pekings gamla hutongområden med smala gränder och låga hus med innergårdar i traditionell stil. Här var det ena stunden stilla och lugnt med vacker utsikt över vattnet – för att bara några minuter senare bjuda på fullt ös, folk som trängdes och hög musik som strömmade ut från små ställen. En god middag på en trevlig restaurang avslutade kvällen, och vägen ut därifrån gick i en lång gång under en belysning som visade sig vara en jättestor drake.
Nästa dag begav vi oss till Qianmenporten som från 1400-talet var en befäst port i Pekings södra stadsmur. Området är renoverat i gammal stil och här finns butiker som säljer allt möjligt, från krimskrams till fina silkestyger. Kvällens middag bestod av Pekinganka med tillbehör, och därefter hade alla i gruppen valt att se en föreställning av Jingju – av oss västerlänningar vanligen kallad Pekingopera i brist på en mer passande beskrivning av konstarten. Hur som helst var alla entusiastiska över föreställningen med sin blandning av sång, akrobatik och mim.
Dagen därpå besökte vi Lamatemplet Yonghegong från 1694, ett buddhisttempel inom den mest inflytelserika grenen av den tibetanska buddhismen Gelug, ”Gula hattarna”. Tempelbyggnaderna är ju, inte helt oväntat, väldigt vackra, men här sprang jag även på ett par mer oväntade överraskningar som gjorde mig glad. Något enstaka kinesiskt tempelträd är väl inte helt oväntat vid ett tempel, men eftersom jag är väldigt förtjust i dessa – som dessutomsägs vara ett av världens äldsta träd – blev jag helt överlycklig när jag plötsligt stod framför en hel allé av stora, vackra, välmående ginkgoträd. Och att jag därefter fick syn på ett par ovanligt tjusiga soptunnor i porslin som skiljde sig avsevärt från de fula tingestar som vi är vana vid att se hemma i våra parker gjorde ju inte saker sämre.
På eftermiddagen fortsatte vi till 798 Art District, ett före detta fabrikskomplex för militär utrustning från 1950-talet, som under 1990-talet omvandlades till ett centrum för konstnärsateljéer och gallerier.
Med vårt program inne i Peking avslutat gick färden mot den Kinesiska muren! Den här gången vid Jinshanling och Simatai – lite längre bort från staden och med lite mindre trängsel. Linbanan tog oss till en basstation och sedan var det bara att trampa på, upp, upp, lite ner och upp igen!
Kinesiska muren vid Jinshanling
Foto: Inger Ruggiu
Vi hade fint väder, solen sken och utsikten över muren som slingrade sig över bergen var som vanligt fantastisk. Vi slog oss ner i en trappa med våra lunchboxar och njöt… I Gubei Watertown låg vårt hotell som var riktigt läckert. På kvällen fick vi vandra upp till muren och beundra utsikten därifrån, men vandringen var lite för energisk för mig och ett par till, och eftersom utsikten var tillräckligt fantastiskt där vi redan var, nöjde vi oss med allt vi sett dittills och umgicks istället med några gulliga katter som såg välvilligt på oss trots att vi var konstiga utlänningar.
Tidig morgon igen, tillbaka med bussen till Peking och tågstationen Fengtai, där vi tog höghastighetståget till Shanxi-provinsen och Pingyao, en stad mest berömd för sin stadsmur från 1370. Den imponerande muren är runt sex kilometer i omkrets, har 3 000 bröstvärn och 72 utsiktsbastioner med torn. Efter vårt besök där checkade vi in på vårt hotell i den gamla stadskärnan, och för min del slog det allt vi sett dittills.
Hotellet i Pingyao
Foto: Inger Ruggiu
Det vackra huset var upplyst av kinesiska lyktor och som en dröm – eller som om man befann sig mitt i inspelningen av Den röda lyktan, filmen från 1991 av Zhang Yimou – rekommenderas starkt för den som inte har sett den… Hela området var lika vackert, med lyktor runt om. Problemen uppstod inte förrän man försökte hitta tillbaka och förirrade sig i de små gångarna runt omkring, inte lätt att hitta rätt. Mitt rum på hotellet var också av traditionellt snitt och sängen var en kang, en uppvärmbar säng av tegel eller liknande som används både som sängplats och samvaro för hela familjen under den kalla årstiden. Spännande, en sådan har jag inte sovit i tidigare. Problemet var förstås att den var hård, så klart, eftersom den var av sten. Även vanliga sängar i Kina är ofta lite hårda – men den här var på en helt annan nivå, och nästa dag var man ganska mörbultad.
I Pingyao besökte vi även en bank från tidigt 1800-tal och sedan tog vi expresståget till Xi'an där vi fick se ytterligare en av Kinas kvarvarande stadsmurar. Vårt hotell låg i närheten av det gamla klocktornet, som också var förtrollande vackert upplyst i mörkret. Dagen efter var det dags för den imponerande terrakottaarmén som man ställde upp för att skydda Qin-kejsarens grav. Kejsaren var Shi Huang Di, den som enade Kina och även låg bakom den kinesiska muren.
Terrakottakrigare med hästar, Xi'an
Foto: Inger Ruggiu
Dynastierna som följde efter Qin var Han, Sui och Tang som vi fick höra mer om på Shaanxi History Museum. Där var det mörkt, jättevarmt och fullt med besökare med hög volym, så efteråt var det skönt att ta en promenad på Stadsmuren. De som hade lust kunde också ta en cykeltur däruppe. Vi andra beundrade utsikten och vilade fötterna. Däremot fick man inte sitta på/luta sig mot muren, då kom det genast personal och viftade ner den skyldige. Det var säkert i all välvilja, man ville nog bara förhindra att någon turist trillade ner från muren (och skapade en internationell incident?).
Kvällen gick i Tangdynastins tecken, en dumplingmiddag och en Tangdynastishow, lika vacker som de tidigare jag har sett. Men tyvärr hade man byggt om lokalen och där det tidigare stod bord längst fram där man kunde välja att äta, medan det lite längre bak fanns enbart sittplatser som i en bio, hade det ändrats till enbart ett plan där alla serverades mat medan man såg på föreställningen. Problemet med detta var att om man inte satt allra längst fram var det lite för många huvuden och fotograferande armar i vägen, lite synd eftersom föreställningen absolut är sevärd.
Ytterligare en tidig morgon följde med flyg till Guilin. Därefter buss till Longsheng – Drakens ryggrad – och den lilla byn Pingan, somn ligger insprängd bland de risterrasser som dominerar området. Vårt hotell låg uppe på berget dit bussen inte kunde köra, så det blev en snabb marsch med bagage uppför, uppför, uppför! Men bergsborna var tydligen vana vid utländska soffpotatisar och plötsligt dök hjälpen upp – lokala invånare med en stor korg på ryggen.
Bagagebärare i Pingan, Guanxi
Foto: Inger Ruggiu
De erbjöd sig att bära upp bagaget – möjligen även turisterna – till hotellet. Men som tur är var det inte riktigt så illa att det senare behövdes. Men vi var några som slog oss ihop och fick en taxi som körde oss ända upp, och det var en lättnad! Våra bärare var en äldre man och en långt ifrån ung kvinna – det kändes inte så lockande att be dem bära vårt rätt tunga bagage, men förmodligen var de vana vid att röra sig upp och ner för berget och säkert också beroende av inkomsten. Men visst sved det i samvetet. Uppe på berget – med väldigt vacker utsikt – bestod vägen ofta av ojämna trappor utan ledstång eller annat att hålla sig i när marken försvann – med andra ord inte direkt promenadvänlig… Så när gruppen skulle gå ut och promenera bland risfälten (perfekt tidpunkt eftersom de skulle skördas dagen därpå) beslöt jag att istället att ta en vilodag på hotellrummet – som till och med hade en balkong med vacker utsikt – vilken lyx!
Utsikt från hotellet i Pingan, Guanxi
Foto: Inger Ruggiu
När det sedan var dags att ta sig nerför berget stod korgbärarna där och väntade på väskor att bära. Men den här gången blev det en kompromiss – bara en promenad ett kort stycke ner till en större bil som mötte oss där vägen tillät och som därifrån tog alla resenärer och väskor ner till en buss, följt av ytterligare byte till en större buss, innan vi kom fram till Guilin igen. Efter en stund började ett och annat sockertoppsberg dyka upp vid horisonten, och snart var vi framme vid den över 180 miljoner år gamla, magnifika Rörflöjtsgrottan med imponerande stalagmiter och stalaktiter upplysta i olika färger. Imponerande! Sedan följde besök på ett teforskningsinstitut där vi fick se växande tebuskar, höra om teodling, se torkning av teet och även smaka och inhandla olika sorters te. Och för första gången faktiskt se en teblomma!
Följande dag var vikt för en kryssning på Lifloden till staden Yangshuo. Så otroligt vackert med Lifloden som flöt stilla bland de spektakulära sockertoppsbergen! Översta däck på båten bjöd på en fantastisk utsikt över landskapet. Tyvärr fanns bara ståplatser, men utsikten kompenserade vilka trötta fötter som helst!
På kvällen valde alla i gruppen att se Impression Sanjie Liu av Zhang Yimou, en fantastisk föreställning där 600 personer utomhus med floden och sockertoppsbergen som bakgrund uppträder med sång och dans.
På båten hade vi fått en buffélunch, men nästa dag fick vi kämpa för brödfödan! Vi fick först följa med till en matmarknad och sedan lära oss att laga vår egen lunch. Det var fyra rätter, Gong bao ji ding (kyckling), dumplings med fläskkött och grönsaker, stekta nudlar med grönsaker och äggplanta med chili och vitlök. Vår lärare var både duktig och trevlig – och maten vi fick laga och sedan äta var jättegod! Och, jodå, vi fick med oss hem också!
Vår egen lagade lunch, Yangshou
Foto: Inger Ruggiu
Därefter var det dags för ytterligare en flodfärd – den här gången på bambuflottar helt nära vattnet. Det kallades bamboo rafting och det lät ju lite halvfarligt. Men det visade sig tvärt om vara lugnt och stilla, vackert och väldigt avkopplande. Efteråt fick de som ville göra en cykeltur i området, vi andra kopplade av i närheten.
Bamboo rafting på Yulong-floden, Yangshou
Foto: Inger Ruggiu
En tidig buss tog oss nästa morgon till Guilin och flyget till Shanghai, därifrån buss till den lilla vattenstaden Xitang. Vattenstäderna är små samhällen med traditionell bebyggelse som kantar hundratals kanaler och vattendrag som skär genom området. Vi promenerade i den underbara miljön i en lugnare takt än Tom Cruise när han sprang runt här i filmen Mission Impossible lll.
Nästa morgon var det dags för ett ordentligt scenbyte – från lilla Xitang till jättestaden Shanghai. En tyfon hade härjat söderut, och nu var den på väg till Shanghai med dis och regn – och vårt eftermiddagsprogram bland skyskraporna i Pudong och utsikten över staden kändes plötsligt lite osäker. Men skam den som ger sig, vi begav oss till Pudong, den ”moderna” delen av Shanghai på andra sidan floden Huangpu. Vi promenerade runt och såg de höga skyskraporna nerifrån och åkte sedan med en av världens snabbaste hissar upp i den, med sina 632 meter, allra högsta byggnaden – Shanghai Tower. Och där hisnade vi framför den vidunderliga utsikten. Lite dis låg över området, men det gick ändå bra att se utsikten med de fullastade pråmarna på floden, de vackra gamla byggnaderna på andra sidan floden och de supermoderna rakt under oss.
Nästa dag hade vädret hunnit ikapp oss och regnet vräkte ner. Men vi begav oss trots det till the Bund med de vackra koloniala byggnaderna och fick höra mer om dessa. Därefter återvände vi till hotellet för att försöka torka så gott det gick, och sedan, istället för promenad, blev det en busstur genom den franska koncessionen, ett av de utländska områden som under konolialperioden kontrollerades av länder som Storbritannien, Frankrike, USA och Japan.
Vår sista dag i Shanghai var programfri och hela gruppen valde att shoppa! Vi tog tunnelbanan till Pudong där man nyligen återöppnat en jättestor marknad, där man kunde hitta det mesta till bra priser – även om det slutliga priset förstås beror mycket på hur bra man själv är på att pruta. Vår avskedsmiddag var på en stor och vacker restaurang, men en minst sagt öronbedövande ljudnivå gjorde det svårt att prata. Så, för att få lite plats vi också, stämde vår grupp upp med ”Hej tomtegubbar”, högt och ljudligt! Det gjorde väl inte så mycket för ljudnivån, men vi fick många glada leenden och det såg ut som alla runtomkring tyckte det var kul! Efter middagen var det dags för en avskedsskål med sagolik utsikt från en terrassbar vid the Bund. Det regnade inte mer än några stänk då och då och utsikten med de upplysta byggnaderna på the Bund och Pudong på andra sidan floden var helt magisk!
Utsikt över Pudong, Shanghai
Foto: Inger Ruggiu
Nästa dag var hemresedag, tidig morgon igen. Flyg Shanghai – Peking – Stockholm. Vi hade nu varit borta 19 dagar, så visst skulle det bli skönt att komma hem – men man, åtminstone jag, har aldrig lyckats lämna Kina utan att även känna saknad och längtan tillbaka. Ja, vissa saker har ändrats, vissa kanske inte till fördel för oss – men Kina är fortfarande ett fantastiskt land att upptäcka och återupptäcka.
Min fråga före resan hade varit: Kan man överhuvudtaget resa till Kina nu? Nu vet jag svaret på det. Ja, men visumansökningen hade många sidor att fylla i, det var otaliga säkerhetskontroller
och övervakning på saker som har gjort det lite jobbigare att vara turist och ibland tänker man kanske att ”det var bättre förr”: svårt att ta en taxi – nu är det tunnelbanan som gäller – inga piccolon fanns på hotellet så man får själv ta upp sina väskor till rummet. Men det finns ju hiss och väskorna har hjul… Vissa saker har gått framåt – folk är fortfarande trevliga och hjälpsamma, maten god och det känns som om storstäderna har blivit grönare med träd och parker, vägarna i storstäderna avdelas inte med betongklumpar som hemma hos oss, utan med blomlådor, alla taxibilar och många (fler än hemma) är elbilar. Ja, okay, det där med taxi är absolut jobbigare, det var så skönt att bara kunna hoppa in i en taxi och inte behöva hitta hem på egen hand… Men faktum kvarstår – Det är klart att man fortfarande kan resa till Kina! '
.............
Inger Ruggiu har arbetat inom resebranschen sedan 1973, började på Finnair i New York. Har sedan 1990-talet arbetat med resor till Kina som säljare och reseproducent men också med marknadsföring, katalogproduktion och hemsidor. Lett gruppresor till Kina, gjort arbets- och studieresor och rest på egen hand. Vice ordförande i föreningen, redaktör för hemsidan, aktiv i gruppen för medlemsresor och Stockholmsavdelningen.