Text Anders Edler  Foto: Christopher Fynn.         FokusKina # 2024 - 4

Under resor över Qinghaitibetanska högplatån och i Tibet har jag sett många murmeldjur. I dessa höglandstrakter lever Himalayamurmeldjuret (Marmota himalayana, tidigare Arctomys himalayanus; 􀘪􀴅􁍮􀕭􁏢􁘕). Den beskrevs vetenskapligt av den brittiske zoologen Brian Houghton Hodgson 1841. 

Arten finns på höjder mellan 3 500 och 5 200 meter över havet i' ”Nordvästra Himalayas busk- och ängsekologiska region”, där temperaturen ligger på 8–12°C. Det är torra, öppna grässlätter ovanför trädgränsen trädgränsen och även öknar. På de lägre   höjderna domineras vegetationen av ständigt grönt dvärgbuskage och dvärgbjörksbestånd som högre upp ersätts av alpängar. Förutom i Kina finns den också i Indien, Nepal och Pakistan.

På norra halvklotet finns fjorton arter av murmeldjurenen i Central- och Östeuropas bergstrakter, en i Östeuropa och Centralasien, sex i Asien och sex i USA och Kanada.

De finns alltså bara i tempererat och kallt klimat och i många fall i stäppområden. De äldsta fossilen av murmeldjur har hittats i USA, 5–23 miljoner år gamla. För nästan två miljoner år sedan kom de till Asien och efter den senaste istiden till Europa. Murmeldjuren (Marmota) är ett släkte inom ekorrfamiljen (Sciuridae) som tillhör däggdjursordningen Gnagare (Rodentia). Arten Himalayamurmeldjur
 indelas i två underarter: Marmota himalayana ssp. himalayana och Marmota himalayana ssp. robusta.

Utseende och byggnad
Murmeldjuren är storvuxna grävandegnagare med relativt klumpig kropp, kort svans och små öron. Just Himalayamurmeldjuret är det största murmeldjuret – stor som en katt – med sin kroppslängd på 48–67 cm och en svanslängd på 12–15 cm. Skallen är förhållandevis stor, 9,6–11,4 cm, men öronen små, 2–3 cm. Bakfötterna, med vardera fem tår, kan bli 10 cm långa. Framfötterna har fyra tår med långa, konkava klor formade för att gräva med. Djuret väger mellan 4 och 9 kg, men underarten M. h. robusta kan väga ännu mer. Den täta, ulliga pälsen är gulbrun och har ofta  brunsvarta fläckar i ansikte och på nos. Buksidans färg varierar mellan blekgul och rödbrun. Svansspetsen är mörkbrun.

Som växtätare har murmeldjuren långa matsmältningskanaler (tarmar) för att kunna bryta ner växternas cellulosa. 

Foto: Eleonora Mairate.

Fortplantning och levnadssätt
De flesta murmeldjuren är mycket sociala och lever i familjegrupper på upp till 30 individer med ett reproducerande par, flera andra vuxna individer och ungar. Kolonistorleken beror på tillgången av föda. Ett socialt beteende hos murmeldjuren är deras hälsning. Om två individer varit åtskilda några timmar söker de kontakt nos-mot-nos när de möts på nytt. 

Himalayamurmeldjur blir i snitt 15 år gamla. De blir könsmogna efter två år. Parningen sker i februari-mars. Efter ungefär en månad, vanligen precis efter slutet av vinterdvalan, föds mellan två och elva ungar beroende på den aktuella populationsstorleken. Om den är hög föds ca fem, och om den är låg i medeltal sju ungar. Honan diar och lever med ungarna under 15 dagar, men fortsätter att skydda dem  under flera veckor. De stannar sedan kvar hos sin familj och lämnar den först vid två års ålder. De kan antingen gräva ett helt nytt bo   eller söka sig till en annan familj. Hannar försöker då driva bort den produktiva hannen i den nya familjen, ”alfahannen”, och döda alla ungarna. 

I Ukraina är murmeldjur så vanliga att de avbildas i stadsvapen som t.ex. i Kupjansk nära Charkiv. Bild från Kupjansks hemsida.

Murmeldjuren gräver gångar under jord och har ett väl utvecklat
känselsinne för detta. Gångarna kan vara långa och bilda komplexa
tunnelsystem. Det finns både permanenta gångar med särskilda bohålor och tillfälliga för flykt. De kan vara från 10 upp till 70 m långa. Himalayamurmeldjurets bon ligger djupare än andra murmeldjursarters. Deras normala bon finns på 2–3,5 m djup medan bona för vinterdvalan kan ligga på 10 meters djup. Boet har tre till fyra huvud- och åtta till nio biingångar och dessutom några flykthål, som används om fiendedjur kommer in i boet. Den största ingången är lång – ibland 10 m – och leder fram till en nästan två meter bred håla. Dess väggar kläds med torkat gräs som fungerar som isolering under vinterdvalan. Gräset används också för att blandat med sten proppa igen boets ingångar som skydd mot kyla och fiender. Boet hålls mycket rent, och exkrementerna lämnas på bestämda platser i korta blindgångar utanför bohålan. Nätter och dagar med dåligt väder tillbringas i boet.

Murmeldjuren är aktivast under morgnar och sena eftermiddagar.  Tidigt på dagen sticker de äldre djuren fram huvudet ur bohålans  gång, och om inget rovdjur syns kommer djuren ut och börjar beta. Så småningom ansluter ungarna. Längre fram på förmiddagen avtar aktiviteten och återupptas först framåt eftermiddagen, men varar då flera timmar. Reviret bevakas ständigt. Ibland står då djuren upp på bakbenen. Om en fara – t.ex. ett rovdjur – dyker upp larmar djuret som uppräckt faran de övriga genom gällt visslande med korta lågfrekventa ljudsignaler som påminner om fågelkvitter. Om faran blir överhängande flyr djuren ner i sina bohålor. Varje murmeldjursfamilj har sitt eget revir, som markeras med sekret från körtlar på huvudet. Reviren är mellan 1 500 och 2 000 m2 stora.

Vinterdvalan börjar när maten på hösten blir näringsfattig och varar ca 7,5 månader från början av oktober till början av maj. Med flera veckors mellanrum vaknar murmeldjuren upp tillfälligt för att tömma tarm och urinblåsa. Under dvalan ligger de hoprullade som klot och andas två gånger per minut. Hjärtat slår bara 20 gånger per minut (istället för 200 gånger under vaken tid). Energiförbrukningen är 90 procent lägre än vid vaket tillstånd. Liksom de flesta andra djur med vintersömn är murmeldjuren vid dvalans början feta, men mycket avmagrade när de vaknar upp på våren. 

Himalayamurmeldjuren är växtätare (herbivorer), och födan består främst av gräs, löv och örter men de äter också frukter, frön och insekter. De undviker gammal växtlighet då den innehåller alkaloider (kvävehaltiga organiska ämnen) som ger en bitter smak. Framför allt väljer de växter som har höga halter av proteiner, fettsyror och mineraler (grundämnen, nödvändiga för levande organismer), och när det gäller löv föredras omogna blad. I mogna löv finns mer svårnerbrytbar cellulosa och mindre mängd energi än i omogna, som dessutom är lättare att tugga.

Hot och skydd
Himalayamurmeldjuret jagades tidigare för sitt kött och sin päls, och fettet användes inom traditionell tibetansk medicin för behandling   av njursjukdomar. Idag betecknar Internationella naturvårdsunionen
(IUCN) Himalayamurmeldjuret som globalt livskraftigt.  Populationerna är stora. Utbredningsområdet är till stor del det samma som snöleopardens, och därför skyddat och ganska opåverkat av människan. 

Djurets viktigaste fiender är snöleopard (vars föda till 20 procent  består av murmeldjur), tibetansk varg, björn, räv, örn, hök, falk och gam.

Himalayamurmeldjuret är en av huvudvärdarna för pestbakterien   Yersinia pestis. Den sprids mellan däggdjur av pestloppor (Xenopsylla cheopis och Oropsylla silantiewi), som sedan kan överföra den till människor. Pest är inte ovanlig bland Himalayamurmeldjuren, men ett allmänt utbrott bland befolkningen är inte troligt i de glesbefolkade trakterna på Qinghaitibetanska högplatån. Däremot kan det vara en risk för de lokala boskapsherdarna.

Hälsande murmeldjur. Foto: B. Chandrasekharan.          

                                  ---------------------

Anders Edler, Lund.
Fil.lic. i ekologisk och systematisk Zoologi. Tidigare ordförande i föreningen centralt och i Skåneavdelningen. Lett ett mycket stort antal resor till alla delar av Kina och till Vietnam och Kambodja.