Vi föreställer oss i allmänhet en kinesisk partikongress som en sorts uppbyggelsemöte, där ombuden huvudsakligen samlas för att bekräfta vad ledningen redan bestämt. Det ligger en hel del i detta. Ändå förekommer viss debatt eftersom ledamöterna har motionsrätt och partiet långtifrån är inbördes ense i alla frågor. Bilderna som kablas ut över världen visar av naturliga skäl helst applåderande kongressdeltagare. Det är ett obligatoriskt bevis på sammanhållningen inom landets statsbärande parti.

Ett antal frågor infinner sig: Vilka uppgifter sköter en kinesisk partikongress enligt stadgarna? Vilken är kongressens politiska roll i realiteten? Hur har partikongresserna utvecklats historiskt? Och vad kan vi vänta oss av den kongress som infaller i år.

Kongressen i teori och praktik
Enligt stadgarna är partikongressen (Zhongguo Gongchandang Quanguo Daibiao Dahui) den högsta beslutande instansen i Kinas kommunistiska parti (KKP). Detta är inget uppseendeväckande. Även till exempel de svenska socialdemokraterna har motsvarande regel. Däremot är det skillnad på antalet valda ombud: hos SAP väljs 350 personer och hos KKP över 2 000. Detta beror förstås på att Mittens rike har en mångdubbelt
större folkmängd än Sverige.

Kongressen inkallas med fem års intervall och förväntas utse partiets funktionärer, framförallt välja en ny centralkommitté. Denna består av över 200 ledamöter och utgör en tungrodd partistyrelse – det är den som ska fungera som högsta organ mellan kongresserna. Men den sammanträder inte ofta. Centralkommittén väljer i sin tur partiets inre kärna, politbyrån, samt medlemmar i Centrala militärkommissionen, som kontrollerar folkrepublikens väpnade styrkor. Den överordnade makten i Kina ligger hos politbyråns ständiga utskott, en handfull personer som sköter det dagliga regerandet, och där vi återfinner både premiärministern, presidenten och KKP:s ledare (generalsekreteraren). De två senare funktionerna är som bekant sedan ungefär ett decennium samlade hos Xi Jinping.

Det kan vara intressant att notera vissa viktiga skillnader mot politisk praxis hos oss. En sådan är att proceduren för val av ombud till kongressen inte är tydligt reglerad. Vem som utses till att föra talan vid partistämman är därmed ganska ogenomskinligt. Högre
instanser kan ha inflytande på lägre. Partiorganisationen följer dessutom en modell som importerades från Lenins och Stalins Ryssland. Den bärande principen kallas för ”demokratisk centralism” (minzhu jizhongzhi) och innebär öppenhet för ett visst mått av intern diskussion; men sedan beslut fattats får partiets linje inte ifrågasättas. 

Att KKP:s partikongress är viktig står utom allt tvivel. Det kinesiska kommunistpartiet är med sina nästan 97 miljoner medlemmar världens största politiska parti. Som jämförelse kan nämnas att bara hälften så många betalar medlemsavgift till Joe Bidens demokrater. KKP har också formellt en ledande roll i Kina. Detta är inskrivet i författningen – västerländska statsskick, till exempel det svenska, medger inga sådana företräden för något visst parti. Men Kinas politiska system har en helt annan bakgrund än Sveriges: Folkrepubliken är resultatet av en väpnad revolution. Konsekvensen är hursomhelst att det regerande partiet i Peking inte kan försättas i opposition genom folkliga val. 

Den nationella partikongressen utgör en sorts krona på verket. Den har föregåtts av en rad regionala partikongresser som redan hållits under första halvåret 2022. Tanken är att det som sker på riksplanet ska vara avslutningen på det som diskuterats lokalt i Shanghai, Chengdu, Guangzhou och så vidare. I realiteten ger de regionala kongresserna dock inte mycket ledtrådar till vad som sedan utspelas i Peking. Även detta visar på ett parti som styrs uppifrån. En märklig detalj är att den exakta tidpunkten för kongressen inte brukar avslöjas förrän kort innan den börjar. 

Partikongresser genom historien
Kinas kommunistparti har grovt räknat gått igenom tre olika stadier i sin existens: den första tiden när det var en rörelse som oftast var i väpnad opposition mot regeringen, och sedan decennierna under Maos diktatur. Det tredje skedet (från 1978) kännetecknas av systemskiftet – liberalisering och öppning mot omvärlden – under Deng Xiaoping och hans efterträdare. Det innebär att det är en himmelsvid skillnad mellan dagens partikongresser och flera av dem som hölls tidigare.

Den allra första kongressen, om man ens kan använda det uttrycket, hölls av en handfull efterlysta personer i franska koncessionen i Shanghai. De fick i all hast omgruppera till en säkrare plats: Södra Sjön i Jiaxing väster om staden. Här grundades Kinas kommunistiska parti. Den andra partikongressen bevistades av högst 12 delegater. 

Den femte partikongressen 1927 i Wuhan. Källa: wikipedia

De tidiga partistämmorna hölls tätt, nästan årligen, och i regel i Shanghai (ibland i Guangzhou eller Wuhan). De var inga stora händelser och besöktes bara av ett mindre antal ombud. Om de ens finns nämnda i internationell press är tveksamt. Den sjätte kongressen (1928) är unik eftersom den ägde rum utomlands – i Moskva, där Stalin just hade blivit obestridd härskare. Sedan skulle det dröja 17 år innan partiet samlades igen. Det var dramatiska år när partiet tvingades ut på Långa Marschen för att komma ur Chiang Kai-sheks inringning. Därefter fick kommunister och nationalister slåss mot den japanska invasionen. Den sjunde kongressen inkallades bara några månader innan andra världskrigets slut och ägde rum i Yan’an, partiets nya tillhåll. Vid det laget hade Mao Zedong befäst sin makt över partiet och fungerade nu som dess självklare ledare. 

Mao håller tal vid den första sessionen av den 8:e partikongressen i Peking i september 1956.Foto: wikipedia 

Sedan följde ett nytt långt uppehåll. Partikongressen inkallades inte förrän 1956, när kommunisterna innehaft makten i flera år. Det var den första någonsin i Peking. Efter en session ajournerades mötet för att avslutas först 1958. Då proklamerades Stora Språnget, ett radikalt försök till samhällsomvandling och det ena av Maos båda väldiga sociala experiment. Nästa kampanj var kulturrevolutionen. 

Mest ökänd är den nionde kongressen, som hölls i april 1969, mitt under denna omvälvning. Lin Biao förgudade Mao och predikade tesen om den permanenta  klasskampen. Delegaterna ägnade sig mest åt att skandera slogans, och vissa namngivna personer, främst Liu Shaoqi och Deng Xiaoping, utpekades som illvilliga verktyg för borgarklassen. Kongressen rönte senare det unika ödet att stämplas som ”inkorrekt”, och idag talar man tyst om den. Den tionde kongressen (1973) försökte återuppbygga partiet efter Lin Biaos fall, och den elfte kongressen (1977) förklarade kulturrevolutionen avslutad. 

Mao håller tal vid den 9:e partikongressen i Peking i april 1969. Foto: wikipedia 

Sedan dess har partikongresser inkallats regelbundet vart femte år. Jämfört med mötena under 1960- och 1970-talen är nutidens kongresser ganska stillsamma och tråkiga tillställningar. De befolkas inte längre främst av bönder och arbetare utan snarare av experter och teknokrater. I allmänhet har de nöjt sig med att ge fortsatt grönt ljus för den pågående politiken. alltså uppbyggnaden av ”socialistisk marknadsekonomi” under fortsatt partistyre.

Ett förändrat kommunistparti i en föränderlig värld
Nummerordningen har nu hunnit fram till 20. Tjugonde partikongressen är ett legendariskt begrepp i kommunismens historia och syftar på det möte i Moskva 1956, där Chrusjtjov avslöjade Stalins brott och inledde ett töväder inom östblocket. Den tjugonde kinesiska kongressen kommer säkerligen inte att gå till historien för sådana saker. I Peking 2022 handlar det snarare om att befästa Xi Jinpings plattform och reglera hans maktställning under de kommande åren. Detta kommer att ske på ett ganska exceptionellt sätt. 

För att förstå den omvälvning som är på gång måste vi se hur kommunistpartiet har fungerat under senare årtionden. Under 1980-talet leddes det de facto av Deng Xiaoping, och hans främsta prioritet var att hindra en återkomst av maoismen. Deng hade själv
fått utstå svåra lidanden under kulturevolutionen och han ville förebygga uppkomsten av ett nytt despotiskt ledarskap i partiet. Det utbildades en praxis som hyllade gemensamt beslutsfattande och fastslog att höga funktionärer, inklusive partiledaren, bara skulle 
kunna sitta i två femårsperioder innan en ny tog över. Dessutom infördes ett ålderstak på 68 år när höga befattningshavare borde gå i pension. Det var en reaktion på situationen under Maos senare år, då nästan alla höga ledare hade varit till åren komna. (Själv innehade Deng inte många formella ämbeten och klarade sig därför undan pensionsstrecket.) Deng Xiaopings system har tillämpats ända fram tills nu, och man får säga att de påtvingade maktskiftena har varit till fördel för partiet, som kontinuerligt har förnyats och föryngrats i flera avseenden. Perioden 1990–2010 kan beskrivas som ganska liberal, en tid när det förekom många förutsägelser om att statsskicket i Folkrepubliken Kina med tiden skulle bli alltmer likt västvärldens. 

Xi Jinping, som ordförande i Centrala militärkommissionen, hälsar på officerare vid den 19:e partikongressen 2017. Foto: Xinhua

En vändpunkt nåddes emellertid när Kinas vicepresident Xi Jinping 2012 valdes till generalsekreterare i partiet. Xi visade sig snart vara en handlingskraftig person med egna idéer om hur landet skulle regeras. Han lade stor vikt vid frågor om inre stabilitet och nationell säkerhet. Det innebar hårdare tag i Xinjiang och Hongkong samt ett förnyande av de gamla anspråken på öarna i Sydkinesiska sjön. Xis politik markerade också viss distans till den internationalisering som Kina dittills vunnit åtskilligt på. Till en början var Xi Jinping främst känd för en intensiv antikorruptionskampanj som gick ut över hans medtävlare i partiet. Den ledde bland annat till att den lokale partichefen Bo Xilai miste all sin makt. Stärkt disciplin skulle få ordning på det med åren alltmer otyglade kommunistpartiet. Den officiella historiesynen började också skifta subtilt: Xi (som själv lidit under kulturrevolutionen) uttalade sig oväntat positivt om Maos era, och verkade delvis vilja återknyta till ideal från tiden före Deng Xiaoping. 

Vi måste komma ihåg att förändringar i KKP:s kurs sällan bara beror på interna faktorer utan också är ett växelspel med händelser i Kinas omvärld. Under Xis båda mandatperioder har det skett en serie dramatiska förändringar som skapat ett osäkert världsläge. Neonationalism i Europa har lett till Brexit och hotar slita sönder EU. Amerikansk politik har kännetecknats av allt värre polarisering, och 2016 valdes populisten Donald Trump till president. Under hans tid pågick ett handelskrig mot Peking. Fyrpartsdiskussioner mellan USA, Australien, Indien och Japan om fördjupat försvarssamarbete har förstärkt en känsla i Kina av att vara omringad. Samtidigt har det relativa lugnet i Asien störts av Nordkoreas nukleära upprustning som ingen tycks kunna hejda. Sedan februari 2022 pågår ett krig i Ukraina. Jämsides med alla dessa problem har världen också fått kämpa med en omfattande pandemi, covid 19, som först konstaterades i Wuhan i Kina 2020. 

Den tjugonde partikongressens agenda
Det osäkra världsläget är den dunkla fond mot vilken partiet lanserar idén om förlängt maktinnehav för Xi Jinping. Därmed skulle han få en tredje mandatperiod och undantas från regeln om pension vid 68 (Xi har nyss fyllt 69). På sina håll i Peking har det hänvisats till hur Franklin Roosevelt under det mörka året 1940 korades för en unik tredje period som amerikansk president. Nu talar vi emellertid om val av partiledare, vilket är en intern fråga och inte kräver någon folkomröstning. 

Det kan förväntas att partikongressen kommer att tillstyrka förlängt mandat och därmed öppet överge hittillsvarande kutym. En del spekulerar även om att Xi kan få en ny titel som partiordförande (denna post har varit avskaffad sedan 1982). Frågan hur den breda  opinionen i Kina ställer sig till detta är inte lätt att besvara. Å ena sidan finns det ett stigande missnöje med ledarskapets drastiska åtgärder mot covidsmittan. De har på olika sätt försvårat vardagslivet för medborgarna och skapat ekonomiskt avbräck. Å andra sidan är Xis politik i flera avseenden populär. Hans strävan att utjämna inkomstskillnaderna i landet och genomföra ett skifte från exportledd ekonomi till satsning på inhemsk konsumtion har utbrett stöd. Hans vilja att hävda Kinas status som den nya supermakten seglar också i medvind på hemmaplan. Bland yngre kineser finns en markerat nationalistisk opinion, som snarast tycker att den officiella politiken gentemot USA är för kompromissinriktad. Men hur allmänheten, och framförallt de lägre nivåerna inom kommunistpartiet, innerst inne ställer sig till förlängt maktinnehav för Xi är det ingen som vet. 

Xi Jinping möter pressen vid den 19:e partikongressen. Foto: Xinhua

I samband med att Xi omväljs finns det tecken som tyder på att hans ideologiska budskap kommer att få status som ”Xi Jinpings tänkande” och läggas till partiets redan befintliga kodex av rättesnören. Budskapet har redan skissats i något som lite omständligt kallas för "Xi Jinpings tankar om socialism med kinesiska kännetecken för en ny era”, och som redan existerar som begrepp i partivokabulären. 

Förlängningen av Xi Jinpings mandat innebär annars inte någon generell förändring av partistadgans regel om tidsbegränsade maktinnehav. För andra ledare gäller fortsatt att de måste avgå efter tio år. Bland annat har premiärminister Li Keqiang redan tillkännagett att han tänker lämna sin post. Det är förvisso inte kommunistpartiet som formellt utser premiärminister, men eftersommskillnaden mellan parti- och statsorgan inte alltid är tydlig i Kina är partiets val i praktiken avgörande. Möjliga kandidater till posten som regeringschef är Wang Yang, ordförande för nationalkommittén i kinesiska folkets politiska konsultativa konferens, Hu Chunhua, nuvarande vice premiärminister och före detta partisekreterare i Guangdong eller Li Qiang, partisekreterare i Shanghai. Innehavare av det sistnämnda ämbetet brukar av tradition hamna i den högsta ledningen – även Xi Jinping har varit partisekreterare i Shanghai. Det är dock möjligt att Li Qiang anses för kontroversiell. Han har fått utstå kritik för de dramatiska  nedstängningarna av storstaden under pandemin. Utom på premiärministerposten kommer detatt ske en rad andra personalbyten: en lång rad funktionärer står i tur att pensioneras. Intressant nog är dagens kinesiska ledarskap – inklusive Xi – ganska ungdomligt om man jämför med USA, där president Biden fyller 80 år och representanthusets talman Nancy Pelosi redan är 82. 

Kina efter partikongressen
Höjdpunkten vid en partikongress nås när partiledaren går upp i talarstolen och presenterar den avgående centralkommitténs arbetsrapport. Här kommer Xi Jinping även att lägga fram huvudlinjerna för Kinas politik framdeles. Det kommer att handla om välfärdsmål såsom höjd levnadsstandard för befolkningen, men även om miljömål för landet, som på lång sikt strävar efter att bli koldioxidneutralt och redan nu satsar stort på solenergi. Utrikespolitiskt kommer Xi säkerligen att vara tydlig i frågor om landets nationella suveränitet samtidigt som han markerar fortsatt stöd för den globala frihandeln. I det pågående europeiska kriget har Kinas kommunistparti inte officiellt uttryckt någon åsikt, med följd att Kina idag – vid sidan av Turkiet – är den enda större makt som kan föra dialog med både Ryssland och Ukraina. Om detta innebär att Xi Jinping på partikongressen tänker erbjuda kinesisk medling i konflikten är dock för tidigt att säga. 

Folkets stora hall i Peking. Foto: wikipedia 

Vart går Kina under en omvald partisekreterare (eventuellt ordförande) Xi Jinping? Mycket beror på om han lyckas vidmakthålla stödet från kollegorna i KKP:s översta maktskikt. Något organiserat motstånd mot partisekreteraren föreligger inte idag, men enskilda kritiker har gjort sig hörda. Trots allt gäller ännu kollektivt ledarskap, och lägre nivåer i partiet kan ganska effektivt obstruera beslut som de inte är bekväma med. Vad många har noterat är att Xi hittills inte utpekat någon tänkbar kronprins – eller kronprinsessa – för framtiden. Det är säkert medvetet, men kan skapa besvärliga successionsproblem ifall Xi av någon anledning lämnar scenen. Avslutningsvis får man ändå konstatera att Kina i nuläget framstår som en ganska förutsägbar aktör i en turbulent och osäker värld.

Ingemar Ottosson

Ingemar Ottosson är docent i historia och undervisar bl.a. på Asiencentret vid Lunds universitet. Han är ordförande i föreningen FokusKina och har skrivit boken Möten i monsunen (Dialogos Förlag 2019) om Sveriges förbindelser med Kina genom tiderna. Han har också skrivit den populärvetenskapliga boken Japans historia. Han är en flitig medarbetare i FokusKina.