Huvudpersonen i denna historia är inte bara turist utan reste också "i tjänsten" som affärsman. Marco Polo kom från Venedig, en stad på omkring 75 000 invånare och därmed en av de mer respektabla metropolerna i kristenheten. Jämte Casanova är han historiens mest kände venetianare. Båda har anklagats för att vara svindlare.

Marco Polos underbara resa till Kina ägde rum någon tid efter Herrens År 1270. Den kan fullt ut jämföras med Gagarins rymdfärd eller månlandningen 1969. Om historien är sann, vill säga, ty det finns betydande frågetecken. För resebyråer, glasskedjor och datingsajter må Marco Polos färd vara utmärkt reklam. Men för historikern kan den alls inte tas för given. Vår kunskap vilar på en enda bok med märklig tillkomsthistoria och tveksamt källvärde, "Le livre des merveilles" eller "Beskrivning av världen".

Vi har få säkra upplysningar om fakta i målet. Marco Polo själv är ofullständigt känd. Dante, som levde ungefär samtidigt och var en krönikör av mått, nämner honom aldrig - visste han ens om Marcos existens? Detta dunkel innebär att vi måste akta oss för kategoriska påståenden, i vare sig den ena eller andra riktningen. I slutändan är allt kanske en fråga om tro.

Titelsida till kapitel 123 och 124 av boken Le livre des merveilles även kallad Il Millione som beskriver Marco Polos påstådda resor. Publicerades ursprungligen redan 1298-1299, d.v.s. under Marco Polos livstid. Omtryckt med ändringar vid ett flertal tillfällen. Källa: wikipedia


Mötet med östra Asien
Ingen bestrider att ett antal västerlänningar var i Fjärran Östern på 1200-talet. Deras resor sammanhänger med århundradets stora händelse, uppkomsten av mongolriket. Det var världshistoriens mest vidsträckta landimperium och räckte från Korea till Polens östgräns. Vår bild av mongolerna präglas av skräck och motvilja. Vi associerar till erövraren Djingis khan, som fick grundmurat rykte för sin grymhet. Men så tänkte inte dåtidens kristna Europa. Efter bara några år stod det klart att mongolerna gett upp eventuella planer på att erövra västvärlden. De hade vänt sitt intresse mot staterna i den mer välmående Mellanöstern, och det sågs som goda nyheter. Europas arvfiende var islam - korstågen pågick delvis ännu - och nu marscherade mongolerna mot Bagdad. Detta skapade välvilja i Väst. Min fiendes fiende är min vän. Dessutom var det bara bra att en enda makt kontrollerade de riskabla vägarna till Fjärran Östern. Fjärrhandeln med kryddor och siden var viktig och det vi idag kallar Sidenvägen var en livlina mellan kontinenterna.

Påve Innocentius IV i Rom ställde sig bakom iden att man borde försöka sända ett par ambassadörer till Mongoliets huvudstad - var den nu låg - och skriva avtal om att inringa islam. År 1245 reste två franciskanermunkar, Giovanni da Pian del Carpine och Benedictus av Polen, ut på det extremt farliga uppdraget. På något sätt lyckades de ta sig ända till Mongoliet, och de fick ett artigt mottagande. Men det var allt. 1253 var det dags för näste franciskanske ambassadör. Han hette Guillaume (Vilhelm)av Rubruck och likt föregångarna sändes han ut på vinst och förlust. Vilhelm nådde Karakorum, som huvudstaden hette, och omvände sex mongoler. Några fler resultat uppnådde han inte. Broder Giovanni skrev boken "Ystoria Mongalorum" och även Vilhelm producerade en reseskildring, men ytterst få läste verken. Informationsspridning fungerade dåligt på 1200-talet. Att munkarna besökte storkhanens imperium står utom allt tvivel. Däremot satte de inte sin fot i Kina.

Mittens rike höll vid denna tid på att slukas av den aggressive grannen i norr. 1234 hade mongolerna störtat Jindynastin i norra Kina och under 1270-talet intog de landet söder om Yangzi. För kineserna vidtog ett sekel av utländsk ockupation. 

De första europeernas ankomst till Kina är inte belagd i källorna, för så vitt den inte inträffade redan år 166. Då besöktes kejsarhovet i Luoyang av vad som kan ha varit en delegation från Väst. Långväga resenärer anlände inte ofta, och de som eventuellt reste har inte skrivit något om sina upplevelser. I Marco Polos bok har vi uppgiften att hans far och bror reste dit. I så fall var de kanske de första europeerna under högmedeltiden. Niccolò och Maffeo, som de hette, var inte tiggarmunkar utan affärsmän. De hade besökt
Venedigs viktiga handelspartner Konstantinopel 1253 och stannat där i sex år. Efter att ett främlingsfientligt parti kommit till makten hade de fått ge sig av och fortsatt långt österut, eventuellt ända till Khanbaliq, dagens Peking. Där hade de mött den nye mongolhärskaren, Khubilai. Vi har en uppteckning i en kinesisk dagbok från 1260/61 om blonda och blåögda män på besök västerifrån. De uppges vara från ett "land där solen inte går ner". En del forskare har gissat på att det syftar på utsända från den ryska handelsrepubliken Novgorod - men det kan möjligtvis handla om de venetianska bröderna. Att dessa kom från Venedig är typiskt, för det var en stad som ville handla med allt och alla och som hade sällsynt näsa för god kommers. 

För att fortsätta med Marcos berättelse stod bröderna på europeisk mark igen först år 1269. De möttes aven dålig och en god nyhet: Niccolò hade blivit änkling men hustrun hade varit gravid vid deras avresa och fött en son. Denne hade döpts till Marco efter Venedigs skyddshelgon S:t Markus. De båda bröderna sade sig ha fått ståtliga fullmakter av den mongoliske härskaren (eller av en mongolisk härskare) och redan 1271 reste de österut igen. På sin andra långresa tog de med sig den I7-årige Marco. Mäster Niccolò och Maffeo anlände till Kina 1275 och skulle stanna borta ända till 1292 - men efter avfärden nämns de knappt i sonens reseskildring. Det är bara det första egendomliga draget i hans bok. Fler kommer strax.

Fadern och brodern Niccolò och Maffeo Polo lämnar Venedig tillsammans med Marco år 1271. Illustrerat manuskript från 1410-1412 av okänd mästare, Franska nationalbiblioteket. Källa:wikipedia

Vart reste de?
Att färdas till Kina på 1200-talet måste ha varit en ofattbar utmaning. Det gick inte att hoppas på akut sjukvård ifall man råkade ut för en farsot någonstans i Centralasien. Naturen fick ha sin gång. Man kunde också drabbas av frostskador uppe på hisnande höga bergskedjor eller vara tvungen att tungt lastad passera territorier som kontrollerades av beväpnade folk med liten tolerans gentemot främlingar. Latinska parlörer saknades  tyvärr - främlingar borde helst kunna lokalspråken. Allra värst var att man måste färdas genom ödemarker utan möjlighet till mässa och bikt och därmed riskerade själens salighet. Asienresenärer ägnade sig alltså åt ultimata äventyr. Bröderna Polo hade kunnat stanna hemma och sälja sina tyger i Florens eller Neapel, men det passade dem uppenbarligen inte. De ville testa sina gränser. Men hur långt reste de med Marco?  Var hamnade de egentligen?

"I Persien eller Konstantinopel", svarar en bok som kom ut 1995 och väckte stort uppseende. Den var skriven aven brittisk bibliotekarie och sinolog, Frances Wood. Utifrån en analys av Marco Polos reseskildring drog hon slutsatsen att han aldrig varit i Kina. På 1200-talet kunde man hävda att man varit nästan varsomhelst i världen utan att någon kunde kontrollera uppgifterna. Det var lätt att föra fram "alternativa fakta". Vi måste syna berättelsen i sömmarna och då framträder en lista över saker som väcker skepsis.

Karta med antaganden om den rutt till och från Kina 
som Marco Polo uppgett i sin reseberättelse.
Källa: wikipedia

Först och främst har många påpekat det märkliga i att Marco Polo inte alls finns omnämnd i kinesiskt källmaterial, fast han uppehållit sig så länge i landet. Var resenärer från Fjärran Väst verkligen så ointressanta? Italienarna måste rimligen ha skapat sensation vid ankomsten. Kinas historia överflödar av skriftliga källor källor och är mycket väldokumenterad. Trots allt påstått beskydd från mongolernas härskare så nämns Marco Polo ändå inte i ett enda officiellt dokument. Han påstår till och med att han var landshövding i den dåtida storstaden Yangzhou i några år. Det gör tystnaden kring honom ännu mer märklig. För det andra ljuger Marco Polo bevisligen i sin skildring: på ett ställe talar han om hur han levererade vapen till mongolerna i deras slutkamp om Kina och hjälpte dem att vinna slaget om Xiangyang, en stad i nuvarande provinsen Hubei. Det är bara det att striderna ägde rum 1268-73, några år innan hans påstådda ankomst till Kina.

För det tredje säger sig Marco Polo ha stannat 17 år i landet han besökte. Ändå verkar det som att det mesta av intresse i Kina har gått honom förbi: han nämner inget om kinesiska muren, de annorlunda skrivtecknen, tedrickande, ätpinnar, akupunktur och kompass - eller snörda kvinnofötter. Har han observerat företeelserna men tycker att de är ointressanta för en europeisk läsekrets? Eller har han inte ens lagt märke till dem? Hur
har han tillbringat sina nästan två decennier på resmålet? Slutligen kan man notera att påfallande många kinesiska ortsnamn av Marco Polo återges i persisk form, vilket verkar omotiverat. Kanske reste han i verkligheten till Persien och fick alla sina uppgifter därifrån - på grundval aven lokal sagesman eller berättelser ur en guidebok?

Marco Polo i tatariska kläder. Teckning av Giovanni Grevembrock,
1600-1700-tal. Källa: wikipedia

Skildringen är överhuvudtaget egendomlig. Den saknar inlevelse och låter inte som en redogörelse av en person som upplevt något exceptionellt med egna ögon. Marco Polo framhåller sig själv hela tiden och tar till så mycket armarna räcker. Hans favoritord är "miljon", och efteråt skulle han få öknamnet Il Milione. De flesta europeer skakade nog på huvudet när de lade ifrån sig boken. Betydligt gynnsammare recensioner fick en annan asienskildring, av den engelske riddaren sir John Mandeville som berättade att han varit 30 år i Kina. Men idag vet vi att allt som står i "Mandevilles" bok är klippt ur andra verk. Författaren själv har säkert aldrig existerat. Det visar hur lite vi kan tro på dåtida reselitteratur, som ofta mer är ett slags roliga försök i genren fantasy.

Hur tillkom "Livre des merveilles"?
Misstänksamheten blir inte mindre när vi får veta hur Marco Polos reseskildring kom till. Hemkommen till Venedig råkade han i fångenskap under ett krig med den konkurrerande
handelsstaden Genua. Under sin tid som krigsfånge (troligen 1298-99) hamnade han i samma cell som en viss Rustichello från den allierade staden Pisa. Denne var en flyhänt skribent, medan Marco Polo själv inte på samma sätt var det skrivna ordets man. I sysslolösheten började venetianaren berätta fantastiska historier om sig själv och rollfördelningen var snart klar: Marco dikterade och Rustichello präntade ner hans minnen. Iden föddes att ge ut och sälja en bok som skulle slå Europa med häpnad. Men på vilket språk skulle man skriva? Efter diskussioner kom de fram till att boken inte kunde vara på Venedig- eller Pisadialekt. Italienska existerade inte ännu och latin verkade aningen stelt. Slutligen enades de båda om att skriva boken på franska, riddarromanernas språk. Rustichello ansåg sig behärska detta tungomål. Det var en sanning med modifikation och resultatet blev något i stil med texter från dagens Google Translate. 

Vem ska i slutändan ges äran av att vara huvudförfattare till boken? Det är svårt att säga. Vi vet inte om Rustichello var en god lyssnare. Troligen var han det inte. Ibland säger texten "min bok" och ibland talar den om "vår bok". Upphovsmannarätten är alltså inte helt klar. Detta kan både vara till fördel och nackdel för Marco Polo. Kanske beror många överdrifter och förvanskningar på skrivaren från Pisa? Kanske är det också dennes språksvårigheter som gör att berättelsen låter så oengagerad? 

Ett mycket allvarligt problem är att det ursprungliga manuset tycks ha förkommit. Ett par nyfikna hade hunnit skriva av det, mer eller mindre, innan det försvann. Dock vet vi inte vilken penna som var mest noggrann. Det är inga småsaker som skiljer versionerna åt.
Delvis beror det på att man skrev i dåligt belysta utrymmen och att skribenterna inte hade glasögon. Texten levde sitt eget liv.

Till Marco Polos försvar
Kan man överhuvudtaget tro på något om den påstådda färden österut undrar vi nu. Här är det dags att ändå lite grann försöka återupprätta Marco Polo, åtminstone pröva att hitta möjliga bortförklaringar till egendomligheterna i hans skildring.

Vi börjar med den totala tystnaden om Marco Polo i östasiatiska källor. När det gäller staden Yangzhou är hans påstående om att han var landshövding antagligen bara skryt, men han kan ha varit i Kina för det. Kanske finns han omnämnd i kinesiska källor, fast under något alias. Av erfarenhet vet vi att västerlänningar knappast kallades vid sina rätta namn av mongoler och kineser - de kunde ju inte uttala dem. Så kanske går Marco Polo under någon annan beteckning. Problemet är att vi ännu inte listat ut vilken.

Fadern och brodern Niccolò och Maffeo Polo vid Kubilai Khans hov,
Khanen ger dem en paisa, en tablett som ger dem fri lejd i det mongoliska imperiet, inklusive Kina. Illustrerat manuskript från 1410-1412 av okänd mästare, Franska nationalbiblioteket. Källa: wikipedia


En annan fråga är varför han i allmänhet använder persiska ortsnamn fast det handlar om Kina. Det kan naturligtvis tänkas att Marco Polo tyckte att de låg bättre till för västerländska öron. Och kanske var det just de som användes i internationella i  affärskretsar på 1200-talet. Han beskriver storstäder såväl som enstaka sevärdheter, exempelvis Lugou-bron sydväst om Peking som senare blivit uppkallad efter honom. En incident vid denna bro skulle 1937 utlösa andra världskriget i Östasien.

Men det verkligt egendomliga - varför har han missat så många saker i sin beskrivning? Även där finns det naturliga förklaringar. Kinesiska muren var så förfallen på 1200-talet att få kanske lade märke till den. Den stora återuppbyggnaden började först under Mingdynastin runt 1400. Vi får också komma ihåg att Marco Polo inte påstår att han kan kinesiska, däremot mongoliska. Han umgicks nämligen bara med herrefolket vart han än kom i Kina, och mongoler drack knappast te eller åt med pinnar. De åt med händerna och drack mjölk. Deras kvinnor var självständiga och hade inte bundna fötter som de underkuvade kinesiskorna. Marco säger sig ha rest hem sjövägen men kanske såg han aldrig någon kompass? Han upplever Kina helt och hållet ur ockupanternas synvinkel och bryr sig föga om att iaktta hur folket egentligen lever. Fast om han var där i I7 år kan man kanske ändå tycka att han borde lärt något om folkkulturen. Hans tillvaro var tydligen mycket skyddad.

Berättelsen om att han var förtroendeman åt storkhanen själv, Khubilai khan, måste inte vara osann. Vi vet att de mongoliska härskarna tog sina rådgivare bland centralasiater och andra, vem som helst bara de inte var kineser. De gynnade medvetet utsocknes som kallades för semuren, "folk med fårgade ögon". Marco Polo var alltså del aven privilegierad elit ifall han verkligen var i Kina. Man kan säga att det var oerhört god timing för hans besök. Samtidigt undrar man vad det blev av hans far och farbror. Borde de inte ha fått ännu högre positioner?

Undersökningen slutar som den började, med frågetecken. Marcos memoarer, eller vad man ska kalla dem, mottogs med skepsis i Europa. Men just det som medeltidens läsare tvivlade på förefaller i efterhand som det mer rimliga i berättelsen. Det gäller de återkommande beskrivningarna av de enorma dimensionerna på allt i östern: de oerhört stora städerna, den fabulösa rikedomen, de outtömliga resurserna. Ända fram till 1800 skulle Kina förbli världens största ekonomi och det var inte förrän på 1800-talet som levnadsstandarden i Europa gick förbi den kinesiska. Visserligen var välståndet ojämnt fördelat, men klyftorna var ännu mer skriande i det feodala västerlandet. Så här hade Marco Polo rätt. I kristenheten ville man inte gärna ta till sig att det fanns högutvecklade
stater österut: inte bara Kina utan också Egypten och andra muslimska riken. Detta liknar nästan dagens situation, där många ännu inte riktigt smält den ekonomiska revolution som gjort vissa asiatiska stater mer välmående än flera av EU:s medlemsländer.

Epilog
Efter hemkomsten nämns Marco Polo sporadiskt i Venedigs källor och vi vet att han avled 1324, fast det är osäkert om det var i januari eller juni. Vi har hittat hans bouppteckning - att kvarlåtenskapen innehåller exotiska ting från öster är inget sensationellt. Många venetianska köpmän var engagerade i fjärrhandel och ägde sådant. Vid sin död frigav Marco Polo en slav vid namn Peter, en mongol som arbetat för honom. Hur han blivit Marco Polos tjänare vet ingen. Kanske var han tatar från Krim där venetianarna hade stora handelsintressen. Men ifall han redan följde med hem från Asien 1292 kan det styrka teorin att venetianaren varit i Kina eller åtminstone Mongoliet.

Vid tiden för Marco Polos död hade alltfler europeer börjat resa till Östasien. Det tillsattes till och med en italiensk ärkebiskop av Peking. Lite längre fram började Marco Polos berömmelse att växa på allvar. Columbus hade med sig hans skildring och stödde sig på den när han hävdade att han nått Japan (fast han var på Cuba). Den som framförallt har bidragit till att göra Marco Polo känd för eftervärlden är landsmannen Giambattista Ramusio (1485-1557).

Europas längtan efter en fjärran bundsförvant öppnade fönstret för Marco Polos resa, oavsett om den slutade i Konstantinopel eller borta i Kina. Men längtan efter mongolerna blev resultatlös. Avståndet var för stort mellan de båda världarna, och snart splittrades mongolväldet olika mindre beståndsdelar. I368 reste sig kineserna och drev ut inkräktarna, som sedan dess i huvudsak bott i Mongoliet med omnejd. 

Kommer man dit idag hamnar man på en ändlös stäpp där obarmhärtiga vindar gör det svårt att ens stå rak. Kan man inte rida häst eller kasta lasso har man inget där att göra. Några vägar finns inte och de enda man ser är glest utspridda tält. Det är ofattbart att man står mitt i centrum av det som en gång var världens mäktigaste rike. Men i huvudstaden i Inre Mongoliet, Huhehot, kan man köpa skor av märket Gucci och gå på Starbuck's Coffee. Alla kreditkort gäller. "Globalisering", suckar vi. Javisst, och vem startade processen? Jo, kanske Marco Polo - om han verkligen var i Östasien .

Marco Polo-bron i Peking, Kina. Källa: Reuben Teo/shutterstock

Ingemar Ottosson

Ingemar Ottosson är docent i historia och undervisar bl.a. på Asiencentret vid Lunds universitet. Han är ordförande i föreningen FokusKina och har skrivit boken
Möten i monsunen (Dialogos Förlag 2019) om Sveriges förbindelser med Kina genom tiderna. Han har också skrivit den populärvetenskapliga boken Japans historia. Han är en flitig medarbetare i FokusKina.