Timmarna går, hjulen dunkar mot spåret och från tågfönstret kan man se ut över åkrar med hirs, durra, majs, soja och ginseng. En gång tillhörde allt detta manchufolket. Idag är de bara en folkspillra. Förresten säger ingen Manchuriet längre. Dongbei heter det – ”Nordöstern”.

Men området har en lång historia och vill man vara grundlig så finns det mycket att förtälja om riken och folk som Koguryŏ, Bohai, Jurchen, mongolimperiet och manchudynastin Qing, Kinas sista kejsarsläkt. De har för länge sedan passerat revy. Vi ska fokusera på 1900-talets första hälft, som var en särskilt dramatisk tid inte bara i dessa trakter utan i hela Mittens rike.

Shenyang
Vår första anhalt blir storstaden Shenyang, som på manchuspråk heter Mukden. För 30 år sedan var det ett nedslitet och förorenat centrum för tung industri, men idag har staden gått igenom en ansiktslyftning. Flanerar man vid Wandatorget, så kan man för ett ögonblick tro att man kommit till Shanghai. Staden här- bärgerar bland annat den katolska Nanguankatedralen. På dess anslagstavla hittar vi ”socialismens kärnvärden”, motiverade med bibelcitat.

Men Mukden har en lång historia. Från 1600-talet var det huvudstad i hela regionen, och ett palats uppfördes åt familjen som strax skulle flytta till Förbjudna Staden i Peking. Manchuriet var vid denna tid glesbefolkat och skyddades från kinesiskt intrång av en skiljelinje, den så kallade Videpalissaden. Även om härskardynastin Qing lagt under sig Kina ville den ha kvar ett ursprungligt hemland. Manchuriet åt manchuerna!

Denna ordning skulle inte bestå. När ett drygt århundrade gått började kineser få tillträde till området. I början var invandringen huvudsakligen illegal. För hårt pressade kinesiska bönder innebar Manchuriet en fristad med gott om plats och mycket frihet. Det blev upptakten till chuang guandong, ”rushen över östra barriären”. Denna kolonisationsvåg ändrade snabbt på demografin. Man uppskattar att en miljon människor bodde i Manchuriet omkring 1750, men hundra år senare hade befolkningen femdubblats. Den intensiva kinesiska invandringen förändrade samtidigt land- skapets karaktär – från att ha varit vildmark blev det uppodlat. En historiker frestas jämföra med den svenska lappmarkskolonisationen på 1800-talet. Följderna blev ungefär desamma och urbefolkningen trängdes undan.

När kejsardömet rasade ihop 1912 hade Manchuriet redan 15 miljoner invånare och var avgjort mer kinesiskt än manchuriskt. Det kallades nu vanligen för Dongsansheng, De Tre Östra Provinserna. Släkten Qing hade blivit arbetslös och kunde inte styra från Shenyang eftersom dess huvudman, exkejsar Pu Yi, bara var ett litet barn. Istället inträdde kaos. Krigsherrar började kivas om makten och oavsett vad president och premiärminister hette i Peking så kontrollerade de inte landet.

I Shenyang etablerade sig då en militär- guvernör vid namn Zhang Zuolin (1875–1928). Han hade aldrig gått i skola och mest tillbringat ungdomen med att jaga hare på de manchuriska vidderna. I brist på annan sysselsättning blev han stråtrövare, och där kunde berättelsen om honom ha varit slut, om han inte satt upp ett litet väpnat förband som upprätthöll ordningen under röran i samband med Qings fall 1912. Han blev de facto diktator och såg till att hålla sig väl med Kinas statschef Yuan Shikai, som delegerade förvaltningen i nordöst till honom. Bland hans militära rådgivare fanns major Carl Taube från Sverige. Zhang var en hårdför ledare och tvekade aldrig att röja undan personer som hotade hans maktställning. Han hade fiender överallt: japanerna, ryssarna, Sun Yat-sens nationalister och ofta även central- regeringen i Peking. 1928 sprängdes han och hans tåg i luften av japanska extremister.

Porträtt av guvernör Zhang Zuolin (1875-1928). Bildkälla: Wikipedia

Mitt i Shenyang står en staty av sonen Zhang Xueliang (1901–2001). Han efterträdde Zuolin och har ett helt annat rykte i dagens Kina. När man först tittar på hans meritlista undrar man varför. Xueliang var diktator i faderns stil, missbrukade opium och levde i lyx i ett högkvarter med vräkig europeisk inredning. Det kallas för Daqingbyggnaden och kan beses även idag. Bland annat kan man titta in i ”Tigerrummet”, där Xueliang personligen avrättade två opålitliga underhuggare i januari 1929.

Men ”den unge marskalken”, som han kallades i Sverige, ställdes inför en stor kris. I september 1931 inträffade Mukdenincidenten när japanska militärstyrkor invaderade Manchuriet. En mystisk explosion strax norr om Shenyang blev förevändning. Xueliang valde att hellre fly än illa fäkta och hans reträtt söderut sparade säkert många liv. Men snart blev han talesman för dem som ville prioritera motståndet mot Japan, till skillnad från Kinas starke man, Chiang Kai-shek, som menade att kampen mot kommunisterna var viktigare. Xueliang lät då kidnappa Chiang nära staden Xi’an i december 1936, och släppte honom först sedan han gått med på ett avtal. Efteråt blev han själv gripen och 1949, när Maos kommunister tog makten i Kina, forslades Xueliang till Taiwan. Han satt kvar i husarrest och släpptes inte förrän efter Chiangs död 1975. I dagens Kina ses han med välvilja, men han återvände aldrig till fastlandet utan dog på Hawaii 2001.

Zhang Zuolins tåg efter sprängattentatet mot honom vid Huanggutin 4 juni 1928. Bildkälla: wikipedia

Den nye guvernören Zhang Xueliang och ledaren för guomindang, Chiang Kai-shek, i november 1930. Bildkälla: wikipedia

Jesus heliga hjärtas katedral i Shenyang, Liaoning, 2012. Bildkälla: wikipedia

Karta över järnvägsnätet i Manchuriet 1945. Bildkälla: wikipedia

Harbin
Från Shenyang reser vi till Harbin, huvudstad i Kinas nordligaste provins, Heilongjiang. Harbin är vida känt för sitt bistra klimat och sin isfestival men har inte samma kinesiska prägel som gamla Mukden. Tvärtom påminns man överallt om Ryssland när man går runt i centrum. Där finns en Sofiakatedral med lökkupoler, och vill man inmundiga en varm soppa så serveras soljanka på torget i närheten. Under det imperialistiska 1800-talet förlorade Kina hela nordligaste Manchuriet till ryssarna – Vladivostok ligger på manchurisk mark. Marken söder därom förblev kinesisk, men hamnade ändå i någon sorts rysk intressesfär. Ryssarna byggde den bredspåriga Östkinesiska järnvägen, kompatibel med deras eget järnvägsnät. De passade även på att anlägga Harbin, eller som de sade, Charbin. Året var 1897. Detta var ännu tsartiden och många hus i staden byggdes i värdig europeisk arkitektur. Den utländska kolonin var välbärgad och överklassryssarna talade gärna franska. Harbin blev känt som ”Österns Paris” och på Zhongyang-avenyn vandrade alla som ville synas.

Vi tar in på Hotel Moderne, stadens äldsta hotell. Det grundades 1906 av juden Josif Kaspé, men blev helt klart först 1913. Det gällde länge som stadens enda härbärge för västerlänningar. Här kunde man äta med kniv och gaffel och dricka kaffe ur kanna under kristallkronor när seklet var ungt. Här kunde man även bruka en väggtelefon och ringa hem till Sankt Petersburg. I den fashionabla matsalen häller personalen än idag upp kvass i glasen. Givetvis fanns centralvärme och ibland ordnades skönhets- tävlingar. Efter revolutionen 1917 samlades idel så kallade ”vitryssar”, antikommunistiska flyktingar, i staden.

Många kändisar har vistats på hotellet. 1932 checkade journalisten Edgar Snow in. Tre år tidigare hade den vänstersinnade Song Qingling, syster till Chiang Kai-sheks hustru, bott i rum 315. En annan radikal kraft, författaren Guo Moruo, gjorde också uppehåll på Moderne. Hotellets största stund inföll i mars 1936 när basen Fjodor Sjaljapin, kanske sin tids störste operasångare, valde att övernatta i lyxsviten.

Men hotellet förknippas också med en tragedi. Den 24 augusti 1933 blev Kaspés egen son Simon kidnappad. Han var pianist och utexaminerad från konservatoriet i Paris. Gänget som förde bort honom stod under befäl av Konstantin Rodzajevskij, ledare för RFP (Ryska Fascistpartiet), som var starkt antisemitiskt. Simon kom aldrig tillrätta utan mördades av sina kidnappare. Efter detta tappade fadern och många andra judar lusten att stanna i Harbin.

Den fina affärsgatan Kitayskaya, dagens Zhongyang-avenyn, i Harbin före 1945. Här flanerade japaner och ryssar samt en och annan kines. Bildkälla: wikipedia

Changchun
Efter Harbin åker vi tillbaka söderut och tåget rullar in på stationen i Changchun. Vi är i provinsen Jilin på 43:e breddgraden, ungefär i höjd med Korsika och Wisconsin. Changchun är en viktig järnvägsknut, och skulle nästan kunna betecknas som Manchuriets svar på Hallsberg eller Alvesta. Historiskt är Changchun känt som residens för den olycksalige kejsaren av det japanska lydriket Manchukuo. Då kallades det för Xinjing (”Nya Huvudstaden”).

Vi har redan mött Pu Yi (1906–67) som var av ätten Aisin Gioro. Mellan 1934 och 1945 residerade han i denna stad, som idag snarare är känd för vintersport (bland annat för en skidtävling som är uppkallad efter Vasaloppet i Sverige). Vi besöker ”Den Påstådda Staten Man- chukuos Kejsarpalats” (Weiman Huanggong) som ligger på Norra Guangfugatan. Museet är känt som kuliss i Bernardo Bertoluccis film ”Den siste kejsaren” från 1987.

Vi möts av en rad ståtliga byggnader med trädgårdar och swimmingpool – samt en hästkapplöpningsbana. Byggnaderna är västerländska invändigt men utåt liknar de tempel i en tung asiatisk stil. I Qinminbyggnaden utförde kejsaren sina regeringsplikter, men i Jixi-byggnaden ägnade han sig åt förströelse – läsa böcker, lyssna på trattgrammofon och träffa konkubiner. Hans lagvigda maka, kejsarinnan Wanrong, var ett opiumvrak och syntes inte offentligt. Favoritkonkubin var den 17-åriga Tan Yulin, som kejsaren träffade 1938, men som till hans stora sorg avled 1942. Hans allra sista konkubin levde in på 2000-talet.

Pu Yi var kulturintresserad och fick intrycket att han tillmättes stor vikt, på grund av de dyrbara presenter han mottog från de verkliga makthavarna, den japanska Kantōarmén. Bland annat förärades han hela den buddhistiska skriftkanonen i lyxutgåva. Men i själva verket var hans inflytande nära noll. Palatsområdet vaktades av ett japanskt gendarmeri. Till och med Pu Yis frisör var japan. Alla kejsarens ministrar hade statssekreterare som beredde regeringsärendena, och dessa andramän kom från grannlandet i öster. Det viktigaste rummet i palatset tillhörde den japanske förbindelseofficeren Yoshioka. När Pu Yi insåg detta blev han alltmer motvillig att bege sig till regeringsbyggnaden. Även i svenska diplomatrapporter återfanns rykten om att kejsaren av Manchukuo vantrivdes enormt. Hos befolkningen var han mycket impopulär.

I palatset visas kejsarens garderob. Man ser en frack och en mängd ytterst eleganta militära uniformer, en del i blått, andra i vinrött, alltid med stora gyllene epåletter. Där finns slängkappor och fältklädslar. Den mest exotiska dräkten bar han 1934 i tronrummet, när han utropades till kejsare (han hade varit riksföreståndare i två år innan). Samma dag tvingades man införa utegångsförbud i Changchun. Men det till- kännagavs att den nya tidseran skulle kallas för Kangde – ”dygd i överflöd”. I officiella dokument kallades han därefter för ”Kangdekejsaren”. För att besökaren inte ska glömma realiteterna förevisas aktstycket Riman Yidingshu i samma rum. I detta protokoll från 1932 lägger Manchukuo som vänskapsbevis hela landets försvar i händerna på Japan.

Puyi (1906–1967) var kejsare av Kina 1908–1911 och Marionettkejsare av Manchuriet 1932–1945. Bildkälla: wikipedia

Jixi-byggnaden var Puyis officiella residens i Changchun, Jilin. Bildkälla: wikipedia

Qinmin-byggnaden var Puyis officiella kontor, Changchun, Jilin. Bildkälla: wikipedia

Pu Yis vardag var fylld med förfädersoffer och andra tunga ceremoniella plikter. ”Man-chukuo” betyder manchufolkets land, men på 1930-talet var knappt 5 procent av befolkningen av samma nationalitet som sin kejsare. Myndigheterna ville dölja detta pinsamma faktum och i folkräkningarna hette en kolumn därför hanmanren (kineser-och-manchuer).

Palatset var egentligen ganska trångbott, för det härbärgerade också inrikesministeriet. Ett större palats var planlagt, men krigsutvecklingen lade hinder i vägen för en utbyggnad. Kejsaren hade eget skyddsrum och mot slutet av Manchukuos existens fick han möjligen använda det ibland.

Upplösningen av dramat kom tämligen abrupt när Sovjetunionen förklarade krig den 8 augusti 1945 och en ny front öppnades, samtidigt som Japan självt blev mål för den andra atombomben (mot Nagasaki). Manchukuo föll ihop som ett korthus och Changchun evakuerades skyndsamt. Kejsaren fångades i flykten och internerades i Sovjet. Senare överfördes han till kinesisk fångenskap, och tillbringade sina åtta sista år efter frigivningen 1959 i Peking.

Karta som visar Manchuriets traditionella gränser. Bildkälla: wikipedia

Dalian
En destination återstår och för en utländsk turist är det kanske den mest attraktiva – på grund av stadens vackra läge vid havet. Dalian förvaltades i början på 1900-talet inte av Kina och var aldrig en del av Manchukuo. Staden hette på den tiden Dairen och styrdes av Japan i enlighet med freden i Portsmouth efter det rysk-japanska kriget 1905. Orten hade dessförinnan haft ett annat namn: Dalnij, som betyder ”fjärran” på ryska. Den hade 1897 arrenderats, som det så vackert hette, av Ryssland. Arrendet var av samma slag som det brittiska i Hongkong, det vill säga kolonialstyre. Ryssarna hann bland annat bygga Nikolajevskaja. Så kallade de det runda centraltorget, som försöker efterlikna Place de l’Étoile i Paris.

Men 1904 utbröt storkrig mellan Ryssland och Japan. Intensiva strider pågick i närheten av staden, Kinas nordligaste isfria hamn. På nyårsafton föll fästningen Lüshun (Port Arthur) i japanska händer efter lång belägring. Japan vann också kriget som helhet – men det utkämpades alltså på kinesisk mark. Staden, som nu döptes till Dairen, var grundbulten i det japanska väldet på Asiens fastland.

Den blev i hög grad representativ. Vid torget uppfördes byggnader i viktoriansk stil. Där fanns gamla stadshuset, Yokohama Specie Bank, huvudpostkontoret och inte minst Yamato Hotel. Snart restes en staty över general Ōshima Yoshimasa, områdets förste generalguvernör. I närheten fanns också en anglikansk kyrka. Staden fick internationell prägel och blev magnet för många utländska företag. 1921 kom till exempel svenska handelshuset Gadelius hit och så småningom även SKF, om vilket Ingemar Dahlstrand har berättat i en tidigare artikel. Länge var staden ett lugnt hörn i ett oroligt Östasien.

I Dairen fanns högkvarteret för Kantōarmén, som hade till uppgift att bevaka Japans intressen i Manchuriet. Det var denna armé som skapade staten Manchukuo 1932. I staden fanns även direktionen för Sydmanchuriska järnvägsbolaget – kontoret tillhör idag de kinesiska statsbanorna. Järnvägen hade 1905 överlåtits av Kina och låg i en zon som var japanskt territorium. Denna zon hade egen valuta och fungerade som en stat i staten. En av bolagets direktörer, Matsuoka Yōsuke, blev utrikesminister i Tokyo 1940 och stod efter kriget åtalad som en av de ledande krigsförbrytarna.

Yamato Hotel lever kvar men har bytt skylt till ”Dalian Binguan”. Förr var det ett lyxhotell, idag har det tre stjärnor och väntar på renovering. Rummen är påvert utrustade, korridorerna är breda och mörka. Man föreställer sig hotellen i Moskva under Stalins tid på detta vis. Och väggarna inne i byggnaden formligen viskar. De har hört många hemliga samtal – mellan politiker, militärer och spioner, alla som brukade samlas på Yamato Hotel. I lobbyn sitter dagens turister, japanska affärsmän som gör affärer med lokala företag. Ska man bo lyxigt får man bege sig till Hotell Shangri-La. Det ligger på Renmin-gatan, där det ännu 1945 fanns ett svenskt honorärkonsulat.

Samma år ockuperades staden av ryssarna, som inte begav sig hem förrän 1955. Än idag finns en sovjetisk soldatkyrkogård som påminner om tiden. Två år efter Stalins död återlämnades Dalian (som det idag heter) till Maos Kina.

Nere vid havet ligger det obeskrivligt gröna Xinghaitorget med en folklig strandpark. Där tar vi avsked av staden. Vi passerar IKEA och lyfter sedan från Zhoushuizi Airport.

Epilog
Inbördeskriget mellan Chiangs nationalister och Maos kommunister avgjordes i Manchuriet. På hösten 1948 segrade de röda under general Lin Biao utanför Mukden och efter detta slag hämtade sig de republikanska styrkorna aldrig mer. Bara ett år senare var fast- landet förlorat för dem. Och här gör vi ett språng till nuet.

Idag ser människorna i det nordöstra hörnet av Kina framåt med tillförsikt. De har övervunnit den kris som på 1990-talet fick många att misströsta om Manchuriet, Kinas Black Country, förött av stora olönsamma statsföretag och lamslaget av arbetslöshet. Kanske saknar de ändå tiden när Kinas öde bestämdes av vad som hände i nordöst. Eller så sörjer de över att de inte bor i Centralasien, där den Nya Siden-vägen ska gå fram. Men de har fått fred och uppnått ett ”någorlunda välmående samhälle” (xiaokang shehui). Och det är faktiskt inte det sämsta.

Ingemar Ottosson
är docent i historia och undervisar bl.a. på Asiencentret vid Lunds universitet. Han var ordförande i föreningen FokusKina 2021–2023 och har bl.a. skrivit boken boken Möten i monsunen (Dialogos Förlag 2019) om Sveriges förbindelser med Kina genom tiderna och den populärvetenskapliga boken Japans historia. Han är en flitig medarbetare i FokusKina.