Text Johan Fresk FokusKina # 2019 - 1

Xinjiang 1759-1911
Qinggeneralerna krossade på kejsar Qianlongs (1736-1796) order det västmongoliska dzungariska imperiet år 1759i det som idag utgör den norra delen av Xinjiang. Dzungarerna hade kontrollerat den södra delen av dagens Xinjiang, Tarimbäckenet, som då huvudsakligen beboddes av en muslimsk befolkning, dagens uigurer. År 1759infogades även denna del i Qingimperiet. Det stod snabbt klart att den verkliga utmaningen för Qingadministrationen skulle bli att styra detta enorma område med de begränsade resurser som stod till buds. Qingarmen bestod av cirka 25 000 man och antalet invånare i Xinjiang var vid mitten av 17oo-talet cirka 600 000 personer.

Qingdynastin (1644-1911) kontrollerade området med militärt tvång, ekonomiska incitament, inflyttning av hankineser samt samarbete med den lokala muslimska eliten i söder. Militärgarnisonen i ni blev administrativt centrum för hela området. Fram till 1884, när Xinjiang till slut blev fullvärdig kinesisk provins, var det endast Ili i nordväst och de östliga oaserna Hami, Turpan samt Ürümqi som hade en kinesisk civiladministration. Städerna i Tarimbäckenet styrdes av lokala muslimska makthavare, beg, som var direkt ansvariga inför den kinesiska militära administrationen i Ili. Det var till exempel en medveten strategi att inte tillåta invandring av bönder från det inre av Kina till södra Xinjiang.

Qingadministrationen var förhållandevis framgångsrik och utnyttjade sina begränsade resurser på ett effektivt och flexibelt sätt. De låga skattenivåerna i kombination med en allt större administration ställde krav på en ekonomisk utveckling, vilken bara kunde uppnås genom en ökad jordbruksproduktion. Detta löstes bland annat genom etablering av militära kolonier där de kinesiska soldaterna odlade områden i anslutning till sina garnisoner. Härmed fick man en fast arme av "bosättarsoldater" i det mycket glest befolkade norra och östra Xinjiang. Trots soldater, bosättare, straffångar och förvisade intellektuella från öster så var Xinjiang inte starkt knutet till övriga Kina.

En allvarlig kris uppstod i Xinjiang i början på 1860talet då den kinesiska centralmakten, till följd av Taipingupproret (1850-1864) och uppror av kinesiska muslimer bland annat i provinserna Gansu och Qinghai (1862-1863), var kraftigt försvagad. 1864 gjorde muslimerna i Xinjiang uppror och Peking förlorade kontrollen över området. I det maktvakuum som följde dök Yaqub Beg upp, en krigsherre från Khokand i dagens Uzbekistan. Han lyckades grunda ett emirat med Kashgar som centrum, vilket ganska snart kom att omfatta hela Tarimbäckenet. 1872 hade Yaqub Beg utsträckt kontrollen till städerna Ürümqi och Korla. År 1871besatte ryssarna Iliregionen och det såg ut som Xinjiang skulle glida Kina ur händerna.

I en framgångsrik återerövring lyckades dock general Zuo Zongtang slå ned de muslimska upproren och när Yaqub Beg dog år 1877 kunde Tarimbäckenet återtas utan strid. Kinesiska förhandlare pressade också ryssarna att lämna Iliområdet vilket de gjorde 1879. När Kina återerövrat Xinjiang diskuterades vad man skulle göra med området och det fanns byråkrater som tyckte att man skulle överge detta "ofruktbara och ödsliga land".

Norra Xinjiang var glest befolkat och den kinesiska nyodlingspolitiken misslyckades vilket medförde att uigurer för första gången bosatte sig i östra och norra Xinjiang på områden som övergivits av kinesiska bönder. Det finns dock skäl att konstatera att Xinjiang under de 150 år som Qingdynastin styrt provinsen trots allt knutits närmare Kina.

Xinjiang 1911-1949
Störtandet av kejsardömet 191I-1912 innebar att den lokale styresmannen i Ürümqi, Yang Zengxin, tog makten i tysthet. Ställd inför fait accompli så godkändes Yang som guvernör av makthavarna i Peking. Yang (1912-1928) styrde Xinjiang som ett privat kungarike. Han erkände officiellt Pekings överhöghet men i realiteten var den kinesiska centralmakten obefintlig i Xinjiang under Yangs tid som guvernör. Klicken runt Yang utgjordes av en grupp kinesiska muslimer, som han kände från sina kommenderingar i Gansu och Ningxia. De grupper som försökte göra uppror oskadliggjorde Yang genom att först knyta dem till sig och sedan eliminera dem en efter en.

Yangs viktigaste mål var att värna sin personliga makt och det försökte han uppnå genom att isolera provinsen från politiskt och intellektuellt inflytande utifrån. Han var speciellt oroad av kommunistiskt inflytande från Sovjetunionen och av turkisk nationalism. I Tarimbäckenet sökte Yang stöd från konservativa religiösa ledare och den traditionella muslimska överklassen som var motståndare till socialism och nya former av utbildning. Som ett led i detta lät Yang censurera pressen och stoppa införseln av radikala uiguriska och kinesiska publikationer från såväl Kina som västra Centralasien. Yang kunde dock inte isolera Xinjiang ekonomiskt och här var situationen besvärlig eftersom bidragen från Peking helt hade upphört och handeln med de övriga kinesiska provinserna hade reducerats till en rännil. Handeln med Sovjetunionen kollapsade under revolutionsåren och återhämtade sig först långsamt, men efter ett avtal mellan Republiken Kina och Sovjetunionen, som hade tillkommit med Yangs medverkan, expanderade handeln med Sovjetunionen snabbt under 20-talet. Xinjiang fann avsättning för sin bomull och sina köttprodukter och kunde importera tyger, bränsle och industriprodukter från Sovjetunionen. 1928 var Xinjiangs handel med Sovjetunionen tio gånger större än handeln med resten av Kina.

Yangs andreman Jin Shuren (1928-1933) tog makten i en kupp 1928. Jin hade inte Yangs förmåga att balansera de olika politiska fraktionerna och folkgrupperna. Han tryckte också pengar utan täckning vilket ledde till en galopperande inflation. Det ensidiga gynnandet av hankineser i kombination med förbud för hajj (muslimsk vallfärd till Mekka) och en skatt på slakten av nomadernas djur ledde till att hela provinsen snart var i uppror. I april 1933 när kinesiska muslimer tillsammans med uiguriska rebeller hotade Ürümqi avsattes Jin i en kupp och ersattes av Sheng Shicai.

Uigurisk nationalism
Xinjiang förklarade sig inte självständigt när Qingdynastin föll 1911. Det fanns inget enat muslimskt ledarskap på plats och inte heller en känsla för att Tarimbäckenet skulle bli en uigurisk nation i modem men1ing. Attityder och begrepp förändrades snabbt efter 1911, inte minst tack vare den reformrörelse inom utbildningen som startades av uiguriska intellektuella i början av 19oo-talet. Här lades den intellektuella grunden till det som senare skulle komma att bli grunden i den uiguriska nationalismen. Den traditionella islamiska läroplanen ersattes med studier av bland annat det egna språket, geografi, historia, vetenskap och matematik. Dessa utbildningsreformer syftade till att stärka såväl den enskilde individen som den lokala turkiska nationen.

Efter Oktoberrevolutionen 1917 grundades etniskt definierade republiker i Sovjetunionen. Dessa idéer spred sig från sovjetiska Centralasien till uigurerna i Xinjiang. 1921 hölls en kongress, med deltagare från Xinjiang, i Tasjkent. I flera resolutioner kallade kongressen sig Organisationen för revolutionära uigurer. Detta anses vara den första moderna användningen av ordet uigur för att beteckna den bofasta, turkiska och muslimska befolkningen i Xinjiang.

Jins gynnande av hankineser, misslyckade ekonomiska politik och ett försök i Hami att avsätta den lokale muslimske styresmannen ledde vintern 1932-33 till uppror i provinsens alla delar. I komplicerade turer stabiliserade guvernören Sheng Shicai situationen 1934 med hjälp av sovjetiska trupper och vissa uiguriska grupper först i norra Xinjiang och sedan i söder.

I Kashgarområdet utropades i november 1933 den första östturkestanska republiken som bland sina tongivande makthavare främst hade ledande jadider och framstående köpmän. Republiken hämtade främst inspiration från jadidismens modernistiska, reformistiska och utvecklingspositiva program. I juli 1934 besegrades republiken av Shengs provinsstyrkor och sovjetiska irreguljära förband men den har fortfarande stor symbolisk betydelse för den uiguriska nationalismen.

Sovjetunionen var intresserat av Xinjiang av ekonomiska skäl då Xinjiang sedan slutet av 18oo-talet varit en viktig leverantör av bomull, ull, hudar, boskap och andra råvaror till Ryssland och Sovjetunionen och på samma gång varit en marknad för ryska och sovjetiska industriprodukter. Ett annat skäl var att Sovjetunionen fruktade det japanska inflytandet. Japan hade redan invaderat Manchuriet och delar av Inre Mongoliet. Det var tillräckligt för att Sovjetunionen inte ville ha någon oberoende turkisk republik som granne. Därför stödde Moskva det nominella kinesiska styret, under guvernör Sheng, i Xinjiang. Från 1934-1941 var Xinjiang i praktiken en sovjetisk satellitstat och Sheng gav Sovjet tillstånd att utvinna norra Xinjiangs mineraltillgångar.

Sheng tog in sovjetiska rådgivare i sin regering och omorganiserade hela administrationen efter sovjetisk förebild, så även nationalitetspolitiken. Han erkände 14 olika nationaliteter i Xinjiang och uigur blev nu för första gången officiellt benämningen på den turkspråktalande bofasta befolkningen i Xinjiang och i Kina. Dessa beteckningar för nationaliteterna i Xinjiang övertogs med små ändringar av Kinas kommunistiska parti 1949.

Efter Nazitysklands invasion av Sovjetunionen 1941 uteblev stödet till Xinjiang och Sheng vände sig till Guomindang, nationalistpartiet, som hade makten i Republiken Kina. Nationalistpartiet hade en omodern nationalitetspolitik och menade att alla egentligen var hankineser. En felaktig ekonomisk politik ledde till att efterfrågan på viktiga jordbruksprodukter och mineraler föll bort, samtidigt som tillgången på viktiga industriprodukter i Xinjiang inte kunde fyllas av övriga Kina. En kraftigt ökad inflation och stora problem för turkisktalande köpmän att bedriva handel i Sovjetunionen spädde på missnöjet med Guomindang. Det var speciellt märkbart i norra Xinjiang. När Sheng tvingades bort som guvernör 1944 hade Ürümqi redan förlorat kontrollen över nordöstra Xinjiang och upproret spred sig i oktober till den lilla staden Yining (Ghulja) i Ilidalen. Detta blev starten på vad som kom att kallas tre-distrikts-revolutionen efter de tre distrikten Ili, Altaj och Tarbagataj som utgjorde nordöstra Xinjiang och som ledde till utropandet av den andra östturkestanska republiken. De militära framgångarna berodde på sovjetiskt stöd och de militära förband av exil-Xinjiangbor som Sovjetunionen tränat upp.

Storpolitiken spelar nu in och efter att Guomindang sänt en ny guvernör till Ürümqi, Zhang Shidong, kommer order från Sovjetunionen att den Andra östturkestanska republiken ska inleda koalitionsförhandlingar med Guomindang. Ett Vänskaps- och alliansavtal har ingåtts mellan Kina och Sovjetunionen i augusti 1945, där Jiang Jieshi (Chiang Kai-shek) gjort territoriella anspråk. Moskva väljer att erkänna Xinjiang som Kinas inre angelägenhet. Koalitionsförhandlingarna präglades av misstro från båda sidor och det var först sedan det kinesiska kommunistpartiet utropat Folkrepubliken Kina den 1 oktober I949 som man tog kontrollen över både södra och norra Xinjiang.

Xinjiang 1949-1978
I det tidiga femtiotalets Kina stod kommunistpartiet inför många utmaningar när det försökte förbereda landet för övergången till socialism. På de flesta platser i östra Kina hade kommunisterna visst lokalt stöd, men i Xinjiang var situationen fundamentalt annorlunda, och den kinesiska andelen av befolkningen var cirka tio procent. Kommunistpartiet hade dålig kunskap om lokala förhållanden. Omedelbart efter "befrielsen" gick kommunistpartiet försiktigt fram i Xinjiang. Xinjiang styrdes under de första åren av Folkets befrielsearmé. under befäl av general Wang Zhen. En av de första uppgifterna var att träna en kår av lokala uiguriska och kazakiska kadrar och använda dem i den lokala förvaltningen. En rad åtgärder vidtogs under de första åren av kommunistiskt styre i Xinjiang. Xinjiang blev en autonom region inom Kina 1955.

Jordreform
Jordreformrörelsen i Xinjiang hade som syfte att förbereda för kollektiviseringen av jordbruket. Genom kampanjer mot och konfiskation av stora jordägares egendom försökte kommunistpartiet både att rekrytera aktivister och underminera lokala eliter. I Xinjiang, liksom på andra håll i Kina, vann partiet böndernas stöd eftersom många uiguriska bönder till en början faktiskt fick egen jord att bruka. I nomadområdena i norr var situationen mer problematisk och det förekom väpnat motstånd från kazakiska upprorsledare.

Islam
Måltavlan för det tidiga femtiotalets kampanjer var det styrande muslimska skiktet som var lätt att komma åt. En av de viktigaste åtgärderna var att snabbt införa en ny statlig civillagstiftning och ersätta den islamiska sharialagstiftningen för att därmed underminera den islamiske domarens position. Till att börja med tilläts den islamiska utbildningen att fortsätta. Traditionella islamiska ledare och personal vid moskéer och mazarer (helgongravar) fick vara kvar, men nu under kommunistpartiets överinseende.

Bingtuan - Xinjiangs produktions- och byggnadskår
Bingtuan, började som en kår för demobiliserade soldater men ändrade inriktning och blev ett viktigt instrument för att ta emot hankineser som ville bosätta sig i Xinjiang. Även efter att organisationen blivit civil så bibehöll den en militär struktur. De flesta medlemmarna var sysselsatta med att bryta nytt land i norra och östra Xinjiang men Bingtuans stora strategiska betydelse låg i de hankinesiska bosättningar som grundades i Tarimbäckenet som därmed fick en betydande befolkning från östra Kina för första gången i historien.

I Folkrepubliken fick 55 nationaliteter status som etnisk minoritet. Därför bildades etniskt betecknade republiker som t. ex. Tibet och Xinjiang. Det fanns en tanke att alla 56 nationaliteterna skulle stå tillsammans som jämlikar. I teorin var hancivilisationen inte överlägsen. Det praktiska genomförandet av politiken har varierat och under 50- och 80-talen fanns delvis en vaksamhet mot "Han-chauvinism", vilket delvis framgångsrikt, och för de större minoriteterna, ledde till utveckling av litteratur och tryckning av böcker på de lokala språken.

Maoismen i Xinjiang 1957-1978
Efter de första årens försiktighet ledde förändrade ekonomiska och politiska förhållanden till att den kinesiska politiken tog ett stort steg i radikal riktning. För Xinjiangs del var de förändrade kinesisk-sovjetiska förbindelserna av speciellt stor betydelse. I samband med ett antal kampanjer bedrevs en ideologisk och slagordsmässig politik som ledde Kina och Xinjiang från den ena krisen till den andra. Kampanjerna drabbade många muslimska ledare och intellektuella. Situationen förvärrades successivt och under Kulturrevolutionen (1966-76) blev det tidvis hungersnöd i Xinjiang. Under slutet av femtiotalet ökade också den religiösa intoleransen och denna var speciellt riktad mot islam. Assimilation var slagordet för dagen. Allt detta sammantaget ledde till ett stort missnöje i Xinjiang, och i april och maj 1962 flydde tiotusentals uigurer och kazaker över gränsen till Sovjetunionen. Under kulturrevolutionens första år 1966-1968 utkämpades regelrätta strider mellan reguljära arméförband och revolutionära rödgardister. Först under 1968 lyckades man bringa situationen i Xinjiang under kontroll. Sammantaget ledde kulturrevolutionen till att "minoritetsfolk" fick ett ännu mindre inflytande i Xinjiang än de haft tidigare. De flesta uiguriska och kazakiska kadrar anklagades för förräderi och rensades ut, och I975 fanns knappt någon uigurisk representant kvar i Xinjiangs regionala ledning. Denna officiella intolerans och assimilationspolitik varade till slutet av 1970-talet då under Deng Xiaopings reformer muslimerna återfick vissa rättigheter, och en utökad autonomi infördes för minoriteterna.

Xinjiang fram till 2016
Xinjiang har idag drygt 23 miljoner invånare och av dem är ungefär 11 miljoner uigurer och 10 miljoner etniska kineser. Övriga minoriteter är bland andra kazaker, hui (kinesiska muslimer), kirgizer och mongoler.

Den ekonomiska tillväxten har varit spektakulär och under de fyra senaste årtiondena växte Xinjiangs BNP med cirka 9 procent per år. För Xinjiangs del var de initiala förändringarna för ekonomin inte så stora eftersom Bingtuans stora jordbruk inte splittrades upp på samma sätt som folkkommunernas (kollektiva jordbruk i övriga Kina) och råvarusektorn - främst olja och gas - var inte lika lämplig för småföretag att verka inom. Xinjiang fick dock sin beskärda del av tillväxten genom en successiv marknadsanpassning av jordbruks- och råvarupriser och att Xinjiang surfade på kustprovinsernas tillväxt. Under perioden från 1978-1991 hade reglerna för handel successivt liberaliserats och fler företag fått tillstånd att bedriva utrikeshandel.
Sovjetunionens sammanbrott 1991 och de fem nya centralasiatiska republikernas självständighet var den katalysator som behövdes för att få fart på gränshandeln.

En effekt av den ekonomiska tillväxten var att uiguriska handelsmän kunde ta steget upp i den lilla medelklassen av yrkesutbildade, politiska kadrar och intellektuella. Dessa deltog i det nya kinesiska konsumtionssamhälle som växte fram i Xinjiang. De hade färre barn, var mindre religiösa och värdesatte utbildning och hade råd att betala avgifter för universitet och högskolor. Även om de på många sätt alltmer kom att likna den kinesiska medelklassen behöll de sin uiguriska identitet. Den nya medelklassen markerade sin identitet genom att lyssna på uigurisk musik, värna om det uiguriska språket och intressera sig för lokal historia.

Politisk kontroll
Deng Xiaopings reformer liberaliserade inte bara ekonomin. Under 80-talet accepterades på nytt minoriteterna och minoritetsfolkens krav på erkännande. Censuren lättade och under ett tiotal år upplevde uigurerna ledda av den nya medelklassen något av en kulturell renässans där språk och historia återvanns, och en litteratur som varit förbjuden eller otillgänglig gavs ut på nytt. Det förekom en omfattande utgivning av tidskrifter och även islam upplevde en liten förbättring. Problemen med en motsägelsefull kinesisk politik som å ena sidan uppmuntrar språk, kultur och autonomi för de nationella minoriteterna och å andra sidan fordrar assimilation fortsätter att skapa en oklar bild av den kinesiska ledningens avsikter i nationalitetsfrågan.

Det finns ett hot från uiguriskt våld men risken överdrivs och framför allt har mycket drakoniska åtgärder vidtagits som motmedel. Situationen spetsades till när den nye guvernören Chen Quanguo med erfarenheter från Tibet tillträdde i augusti 2016. Tiotusentals nya poliser rekryterades från 2017 och ett rutnät för säkerhet infördes med polisboxar kanske bara hundra meter från varandra, tio hushåll som gemensamt är ansvariga för varandra, avancerad elektronisk övervakning med ansiktsigenkänning, mobiltelefonavkännare, fingeravtryck, röstigenkänning och gångigenkänning som samkörs med register över resor och religiös utövning och allting poängsätts. Slöjor, långa skägg, fasta under Ramadan, "islamiska" babynamn, religiös utbildning, besök vid sufihelgedomar o.s.v. inskränks eller förbjuds. Detta betecknas som ett botemedel mot "extremism" - en definition som successivt tycks utökas.

På ett annat område är inriktningen mycket tydligare och det gäller det aktiva arbetet att integrera Xinjiang med övriga Kina. Inte någon gång under historien har Xinjiang varit så nära knutet till och ekonomiskt integrerat med övriga Kina. Byggandet av vägar, järnvägar och flygplatser har haft hög prioritet under ett antal femårsplaner och främst utbyggnaden av järnvägen från Ürümqi till Kashgar upplevs som ett hot av uigurerna. Detta har kombinerats med ett rivningsraseri i åtskilliga städer som många gånger drabbat de uiguriska delarna av städerna värst. Andelen hankineser i Xinjiang har aldrig varit så hög som den är idag. Det kan därför te sig märkligt att Peking på allvar skulle uppleva sin position som hotad i Xinjiang. Men det finns en stor rädsla för det som betecknas som uigurisk "terrorism, extremism och separatism" och den rädslan blev först tydlig när de nya centralasiatiska republikerna blev självständiga 1991 i samband med Sovjetunionens fall.