LET THE BULLETS FLY(Rang zidan fei), 2010.Regi: Jiang Wen

Med en imponerande rollista och actionpackad och underhållande historia, blev Let the Bullets Fly en stor publiksuccé i Kina. Filmen, som utspelar sig på 1920-talet, är en sorts satir över kinesisk politisk kultur, som med sin skruvade humor och historiska handling ändå lyckades ducka censuren, detta i stor kontrast till regissörens tidigare internationellt hyllade men mycket kontroversiella Devils on the Doorstep från 2000. Den senare var betydligt mindre subtil i sin satir, visades aldrig på biografer i Kina och fick Jiang avstängd från filmandet i flera år. Kombinationen av historiska miljöer med en barock och bombastisk visuell stil, samt blandningen av actionpackad underhållning och subtila politiska kommentarer och satir kom att bli ett vinnande koncept för Jiang. Det blev alltså modellen för Jiangs fortsatta filmande om 1910-talet, med flera liknande och ofta populära filmer som dock inte kan sägas blev riktigt lika lyckade som Let The Bullets Fly.

AFTERSHOCK (Tangshan dadizhen), 2010. Regi: Feng Xiaogang

Feng Xiaogangs mastiga storfilm om inte bara en utan två (!) jordbävningar, om än alltför melodramatisk, måste ändå betraktas som en milstolpe i en utvecklingstrend som var tydlig under 10-talet, nämligen framväxten av den nya inhemska kinesiska blockbustern. Filmen blev en enorm publiksuccé och blev dittills den kinesiska inhemska film med störst publikintäkter någonsin. Filmen spänner sig över 30 år, från jordbävningen i Tangshan och Mao Zedongs död 1976 till jordbävningen i Sichuan 2008. Och även om både manus och regi hade kunnat tonas ner en aning (vi kan räkna det sammanlagda lidandet till en adoption, en obotlig sjukdom, två amputeringar, samt som sagt, två jordbävningar) är Aftershock ändå en film av en kvalitet som nog kan säga saknats i denna typ av kinesiska storfilmer tidigare. Inte minst specialeffekterna i skildringen av jordbävningen i Tangshan, där omkring 240 000 människor dog och som var den dödligaste jordbävningen under hela 1900-talet, uppnådde en ny nivå i denna film, vars historia – vilken skildrar två tvillingar som separeras i samband med jordbävningen – också emellanåt berör.

AMERICAN DREAMS IN CHINA (Zhongguo hehuo ren), 2013. Regi: Peter Chan

Med en nostalgisk blick tillbaka till 1980-talet skildrar Peter Chans underhållande film tre unga kinesiska mäns öde då de startar det som ska komma att bli ett av Kinas mest framgångsrika utbildningsföretag. I centrum står karaktärernas och Kinas relation till USA, och filmen ryker av både entreprenörsanda och det nya kinesiska självförtroendet som vi nu blivit mer och mer vana vid efter att 10-talet nått sitt slut.

------------------------------------------------------------------

A TOUCH OF SIN (Tianzhuding), 2013. Regi: Jia Zhangke

Jia Zhangke är Kinas mest hyllade filmregissör och behöver ingen vidare introduktion varken för FokusKinas läsare eller cineaster i allmänhet. A Touch of Sin kanske inte är hans allra bästa film, men definitivt en av de mest kontroversiella. Den kan dessutom mycket väl vara hans kanske mest fartfyllda, actionpackade och lättillgängliga film, vilket är goda nyheter för den som inte lockas av regissörens långsamma skildringar av tillvaron i kinesiska småstäder. Filmen är dock trogen Jiangs ständigt återkommande tema att skildra marginaliserade och utsatta individer i det samtida kinesiska samhället. Filmen består av fyra löst sammanhängande historier i olika delar av Kina, vars gemensamma nämnare är att vanliga men socialt utsatta människor beslutar sig eller tvingas ta till våld mot andra eller sig själva när samhället sviker. Filmen, som baserades på verkliga uppmärksammade händelser i Kina, ger en mycket mörk bild av livet för de mest utsatta grupperna i landet. Filmen som också är mycket våldsam inger inte mycket hopp och är inget att se för den som vill piggas upp. Dock kan en liten ljusglimt möjligen vara att få se regissören själv dyka upp i rutan som en kinesisk affärsman på en bordell. Filmen nominerades för Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 2013.

BLACK COAL, THIN ICE (Bairi yanhuo), 2014. Regi: Yinan Diao

Kinesisk film har länge varit polariserad mellan kommersiella filmer å ena sidan och smalare konstfilm å andra sidan. Man har sällan sett exempel på filmer som både kan lyckas vara spännande och attrahera en bredare publik och samtidigt berätta en historia som är mer än bara ren underhållning, som vi kan se exempel på i USA hos regissörer som Wes Anderson, Martin Scorsese eller Quentin Tarantino (möjligen med undantaget den ovan nämnda Jiang Wen). Ofta har valet fallit mellan tunga konstfilmer à la Jia Zhangke å ena sidan och romantiska komedier eller blockbusters å andra sidan. Black Coal Thin Ice kan betraktas som årtiondets kanske mest lyckade exempel på att förena nytta med nöje i formen av en rafflande och (bokstavligen) iskall noir i nordkinesisk miljö. Filmen blev en framgång inte minst internationellt och vann bland annat Guldbjörnen i Berlin 2014.

KAILI BLUES (Lu bian yecan), 2015. Regi: Bi Gan

Kaili Blues var en av de mest uppmärksammade och imponerande debuterna under 10-talet. Filmen liknar egentligen ingen annan i kinesisk filmtradition. Filmens fokus på landsbygden och distanserade kamera för tankarna till Hou Hsiao-hsiens skildringar av landsbygden på Taiwan. Men filmens surrealistiska och poetiska berättarteknik, där vad som verkar vara framtid, samtid och förflutet vävs samman i en drömlik skildring, liknar nog ingen annan kinesiskspråkig filmskapares. Snarare får filmen tittaren att tänka på mästare som David Lynch eller Fellini, fast på vischan i Guizhou! Med sin kompromisslösa art-houseprägling faller nog Kaili Blues alla i smaken. Filmen är inte heller perfekt, då den brådmogne regissören emellanåt går lite väl långt, i vad som verkar vara ett försök att experimentera med och utforska det filmiska mediet till sin spets. Men inte ens den mest konservative av filmtittare kan nog förneka att Kaili Blues är en av de mest intressanta filmerna från 10-talet, och filmen gör utan tvekan Bi Gan till en av de mest lovande samtida kinesiska regissörerna. 

I AM NOT MADAME BOVARY Wo bushi Pan Jinlian), 2016. Regi: Feng Xiaogang 

10-talet kan nog på många sätt betraktas som Feng Xiaogangs decennium. Samtidigt som han lyckades fortsätta leverera publikfriande blockbusters som ovan nämnda Aftershock lyckades han dessutom utveckla sitt eget filmskapande med flera välgjorda filmer som lyckades med konststycket att ta sig igenom censuren och attrahera en bredare publik. Detta samtidigt som han berörde ämnen eller perioder som varit politiskt känsliga, såsom svält (Back to 1942) eller det sino-vietnamesiska kriget under slutet av 70-talet (Youth). I I Am Not Madame Bovary (Wo bushi Pan Jinlian) tar han Kinas märkligt komplicerade juridiska system och den stela politiska byråkratin i sikte, där en utsatt kvinna försöker skilja sig från sin make bland annat i syfte att rentvå sig från anklagelser om otrohet, vilket den kinesiska originaltiteln egentligen åsyftar. (Originaltiteln är bokstavligen ”Jag är inte Pan Jinlian”, karaktären som bland annat förekommer i den klassiska romanen ”Den Gyllene Vasen” vars sexuella lössläppthet har aningen andra konnotationer än den lite förbryllande översättningen ”Madame Bovary”.)

ANGELS WEAR WHITE (Jia nianhua), 2017 Regi: Vivian Qu

En receptionist på ett hotell i en turistort blir vittne till vad som verkar vara ett övergrepp på två minderåriga flickor. Då mannen som utför det misstänkta övergreppet är en uppsatt person i den politiska byråkratin visar det sig dock vara mer komplicerat än vad man hade kunnat hoppas på att utreda fallet. Filmen, vars tema är kvinnors situation och djupt rotade könsroller och stereotyper i det kinesiska samhället, släpptes passande nog samma år som #metoo-rörelsen ju ekade världen över, men verkar dock inte ha nått något större genomslag i Kina. Den är dock mer än bara en film som skildrar kvinnornas situation – den är också imponerande i sin egen rätt, vars suggestiva och emellanåt kraftfulla filmspråk gör Vivian Qu, som debuterade som regissör med Trap Street (2013), till en Kinas mest intressanta filmskapare just nu.

DEAD SOULS (Wangling), 2018. Regi: Wang Bing

Denna skildring av lidandet som kampanjerna mot ”högerelement” under slutet av 1950-talet medförde är mer än bara en dokumentär – den är också ett oumbärligt tidsdokument och en historieskrivning vilken kan betraktas som Kinas motsvarighet till Shoah, Claude Lanzmans uppmärksammade film om förintelsen. Filmen intervjuar överlevare från ”omskolningslägret” i Jiabiangou i Gansuprovinsen, där tusentals fångar levde i flera år under omänskliga förhållanden, och där bland annat kannibalism förekom. Det tog filmaren Wang Bing över 10 år att göra filmen som är unik i sitt slag. Liksom i Lantzmans film använder sig Wang Bing endast av intervjuer med överlevare med mycket lite klippning. Samtalen är långa och filmen (som är i tre delar) tar också närmare 9 timmar, så det kräver tid och tålamod för att se hela. Berättelserna är dock så pass gripande och ofta hårresande att man ändå sitter klistrad för att ta del av dem. Filmen hade premiär i Cannes 2018 och kan mycket väl betraktas som den viktigaste från 10-talet.

AN ELEPHANT SITTING STILL (Daxiang qi er zuo), 2018. Regi: Hu Bo

An Elephant sitting still tog den kinesiska filmvärlden med storm när den kom ut 2018, både på grund av filmens ambitionsnivå och på grund av den unge regissören Hu Bus (som bara blev 28 år gammal) tragiska självmord kort efter att filmen färdigställts. Filmen, som är nästan 4 timmar lång, skildrar med obarmhärtig detaljrikedom människornas hopplöshet och öde i ett samhälle där de flesta verkar vänt ryggen åt allt vad rättvisa, medmänsklighet och altruism heter. Den utspelar sig i en nordkinesisk industristad och kretsar i huvudsak kring två gymnasieelever, en desillusionerad gangster och en äldre man i deras mer eller mindre hopplösa tillvaro under en och samma dag. Filmens långsamma rytm, med sina långa, utdragna scener med närbilder där varje ansiktsuttryck fångas i kameran, vaggar sakta men säkert in tittaren i filmskaparens mörka men samtidigt vackra vision, där kanske framförallt de unga människorna tycks sakna någon som helst riktning och tro på framtiden. Filmens centrala motiv är återkommande berättelse om en elefant i staden Manzhouli, som bara sitter på sin plats utan att bry sig om någonting i sin omgivning. Flera av filmens karaktärer drömmer om att ta sig till Manzhouli, vilket blir filmens enda glimt av hopp i en annars mycket dystopisk skildring av samtidens Kina. Filmen, som också hyllats internationellt, skulle många nog betrakta som årtiondets bästa kinesiska film.

THE WANDERING EARTH (Liulang diqiu), 2019. Regi: Guo Fan

Efter att under lång tid haft en sorts mindervärdeskomplex för att inte kunna göra lika övertygande blockbusters som Hollywood, har Kinas storfilmer som vi sett ökat i kvalitet och så småningom lyckats vinna över den inhemska publiken, inte minst tack vare filmer som Operation Mekong, Operation Red Sea och Wolf Warrior 2. Dock var länge en viktig milstolpe kvar, nämligen inom genren science fiction, där kraven på produktion och specialeffekter givetvis är extra höga. Skulle Kina klara att göra lika trovärdig och spektakulär science fiction som ärkerivalen USA? Höga ambitioner kom efter Liu Cixins internationella litterära succé med science fiction-trilogin The Three Body Problem. Rättigheterna för filmversionen såldes, men då filmen låg länge under produktion och rykten om att den hade för dålig kvalitet för att släppas spreds, började många tvivla. Istället kom The Wandering Earth, också den baserad på ett kortare verk av Liu, och gjorde succé på kinesiska biografer förra året, och blev Kinas tredje största publiksuccé någonsin. Den blev även en framgång internationellt och är också en sevärd science fiction-film som mycket väl lever upp till många amerikanska motsvarigheter, även om den knappast kan beskyllas för någon överdriven djupsinnighet.

Erik Mo Welin är doktorand vid Institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet. Han forskar bland annat om kinesisk science fiction-litteratur. Erik har en masterexamen i Asiens språk och kulturer från Stockholms universitet