Nantong, centrum för 

DEN MAGISKA BLÅA FÄRGEN

De sista indigofärgarna: 

Wu Yuanxin 吴元新 och hans dotter Wu Lingshu  吴灵姝

Tänkaren Xunzi under de stridande staternas period kommenterade färgningsprocessen så här: ”Indigo-blått utvinns från indigoplantan men det är blåare än plantan i sig.” Detta uttryck används idag för att beteckna en lärjunge som överträffar sin mästare.                                

Text och foto Kerstin Andersson FokusKina # 2020 - 2

I mitten av 1990-talet började jag leda Hemslöjdsresors textilresor till Kina. En av resans höjdpunkter var i Nantong där vi besökte Kinas textilmuseum och blåfärgaren Wu Yuanxin. Museet är lite som ett textilt Skansen med en inomhusdel som visar textilframställningens historia, med koncentration på Nantong-området, och en utomhusdel där man har byggt upp en mindre kopia av staden som den såg ut i gammal tid. När vi kom dit var alla butiker och tillverkningsställen igång och vi fick prova på att spinna på traditionell kinesisk spinnrock, väva på en av museets vävstolar och att färga tyg.

Vid vårt första besök där infann sig plötsligt ett TV-team som ville intervjua mig om vår resa och syftet med den. Jag föreslog istället att en av resenärerna skulle bli intervjuad vilket de gick med på. En frivillig resenär satte sig vid spinnrocken och spann bomullstråd medan vi pratade. Efter några inledande artigheter kom så frågan: ”Hur länge har ni spunnit i ert land?” Resenären svarade något i stil med att vi har spunnit sedan urminnes tider, att göra textilier har ju folk gjort överallt i många tusen år. När jag översatte det svaret så gick det upp för journalisten och mig samtidigt att de var helt fel ute. De trodde att vi inte kunde spinna och väva och att vi var en delegation från vårt land som var i Nantong för att lära sig. Jag ledde sedan dessa resor i nästan 20 år och vande mig så småningom vid att folk frågade om vi inte hade någon textilindustri där vi kom ifrån. TV-teamet packade snabbt ihop sin utrustning och försvann och då förstod jag att den som hade beställt dit dem var blåfärgaren som hade en del av sin verkstad inne i museet. 

Det var indigofärgaren Wu Yuanxin som jag då träffade för första gången. Han gav inte upp efter det första misslyckade försöket. Varje gång jag kom dit med en grupp så kom antingen ett lokalt TV-team eller en journalist från lokaltidningen. Flera gånger fick vi samma kväll på TV se ett reportage om oss och den svenska ”textilexperten An Tingsheng” som alltså skulle vara jag. Wu flyttade efter några år sin verkstad till jordbruksuniversitetets område och lät bygga ett indigomuseum. Journalisterna kom troget och fotograferade och filmade varje gång vi kom dit, ibland både till verkstaden och museet. Wu fick naturligtvis stor nytta av den reklam som detta gav honom. Ingen av oss missunnade honom detta och resenärerna handlade flitigt i hans försäljningsavdelning. Med stor charm och entusiasm visade han oss sin enorma samling av gamla indigofärgade textilier som han förvarar i stora högar med indigofärgade skynken över. Samlingen har han köpt in för många år sedan när ingen var intresserad av sådana textilier och han kunde få dem väldigt billigt. Nu är de värda en förmögenhet och jag undrade ständigt hur det skulle gå om det började brinna i lokalen. Herr Wu är femte generationen blåfärgare och han driver företaget tillsammans med sin fru och övriga familjen som består av hans mamma, som kan väva snabbare än någon annan jag har sett, och numera även dottern Wu Lingshu (som alltså är sjätte generationen) och hennes man. I verkstaden finns ett antal anställda. Familjen odlar inte indigon själva, de köper in den och gör mönster med olika tekniker, färgar och låter sy upp textilprodukter. 

Wu visade och berättade mycket ordrikt på sin breda nantongdialekt och jag översatte lite bättre för varje gång vi var där. En del av vokabulären kan jag fortfarande bara med hans uttal. Han berättade energiskt och med mycket inlevelse om hur man färgade förr i tiden och hur man använde materialen och de färdiga produkterna. Vid besöken i verkstaden fick vi själva prova på alla arbetsmomenten. Det gällde att ha mörka kläder den dagen vi skulle dit, man hade stor risk att få färg på sig.

Lagret med nyfärgade tyger

Det hantverk som familjen Wu ägnar sig åt har gamla anor – i Kina har man sedan 4 000 år tillbaka använt växtmaterial för att färga textilier. Den blåa indigofärgen blev tidigt uppskattad för sin vackra kulör och sin hållbarhet. Textilier som färgats med indigo sägs vara många gånger starkare än ofärgade plagg eftersom färgämnet går in i fibrerna och inte bara ligger på ytan. Detta färgämne sägs också motverka sjukdomar, ge huden elasticitet och lyster samt hålla insekter och ormar på avstånd. Det påstås att de som arbetar med indigofärgeri aldrig blir sjuka och att om de skulle känna att de har en förkylning på väg så dricker de lite av färgbadet och symptomen försvinner.

Indigoväxterna 
Äkta indigo produceras på olika platser i världen ur växter som sinsemellan är olika men som delar egenskapen att man kan utvinna ett blått färgämne, indikan, ur dem. Den som brukar betraktas som viktigare än andra är den som Linné döpte till Indigofera tinctoria, en halvbuske av släktet ärtväxter. Den växte tidigare vild över hela Indien och är även inhemsk i bl. a. Kina och Indonesien. Hos oss i Europa använde man förr vejde, Isatis tinctoria, som innehåller samma färgämne fast i svagare koncentration. Med vejdebladen färgade man i gammal tid den svenska flaggan och även karolinernas uniformer. Den torkade roten av vejde säljs i Kina idag som immunförsvarshöjande medel under namnet Banlangen. (Banlan=vejde, gen=rot.) Denna är en storsäljare i förkylningstider. Även bladen används för medicintillverkning.

Artikelförfattaren i färd med att skrapa pasta av färdigt tyg.

Den indigoproducerande växt som är vanligast i Kina idag, är den som på kinesiska heter Liao lan, på latin Persicaria tinctoria och på svenska färgpilört. Det är denna som växer och används i Nantong-området. Vårt namn indigo kommer av Indien där man först började använda växten till att färga med och där man tidigt började framställa färgämnet i stor skala.

Nantong, som ligger norr om Yangzi-floden i provinsen Jiangsu i mellersta Kina, blev tidigt ett centrum för indigofärgningen. Indigoplantan trivs bra i området. En förutsättning för utvecklingen var spridningen av bomull. Tidigare hade den besuttna klassen klätt sig i siden eller glänsande hampa-tyg medan det vanliga folket fick nöja sig med enklare hampa-kläder. Bomullen kom troligen till Kina från Indien under Han-dynastin (ca 200 f. Kr. - 200 e. Kr.), och efter 1000-talet spreds teknikerna för att odla och väva bomull från de västra ytterområdena till centrala Kina. Nantong-området är väl lämpat för bomullsodling, mest tack vare de mineraler och andra ämnen som kommer från Yangzifloden. Man producerade tidigt stora mängder bomull av god kvalitet och området utvecklades under 1400-talet till en knutpunkt för bomullshanteringen. Bondehemmen deltog i denna som en bisyssla. Produkterna såldes över hela landet och även till Japan.

Bomullen var förhållandevis billig och lätt att handskas med och färgmetoderna utvecklades, blev mindre bundna av tekniken och lättare att anpassa efter tidens mode och preferenser. 

Färgningen av tygerna 
Att färga med indigo på traditionellt sätt är en arbetsam och omständlig procedur. Det har gått till på olika sätt på olika platser i världen och under olika tidsperioder. Principerna har dock alltid varit de samma. Processen är bättre kontrollerad idag men i övrigt går blåfärgningen till på samma sätt som tidigare. 

Pastan läggs på med spatel

För 3 000 år sedan strimlade man bladen i vatten som då fick blå färg, och man måste sedan vara snabb att färga med det. Väntade man för länge så sedimenterades indigon och gick inte att färga med. Då gällde det att passa på att arbeta dag och natt under skördeperioden. Senare kom man på att man måste låta färgen oxidera.

En äldre man i området, Chen Yutian, minns att hans farföräldrar odlade indigoplantor och att man började planteringen under den andra månaden enligt månkalendern. Man tog två skördar om året, under den femte och under den sjunde månaden. Vid skördetiden hjälptes hela familjen åt, man gick upp tidigt och började skördearbetet klockan tre för att hinna skörda allt före soluppgången. Man band ihop bladen i små buntar vilka placerades med rötterna uppåt i vattenfyllda en meter djupa brunnar. När vätskan blev blåfärgad togs plantorna bort och man tillsatte kalk för att få sediment av indigo. När man hade tappat av överflödigt vatten så fanns färgämnet kvar i en klump vilken förvarades i ett lerkärl för eget bruk eller för avsalu. Denna beskrivning stämmer bra överens med historiska källor. En bit vitt tyg som doppas i färgbadet och sedan tas upp i luften kommer att ändra färg från gult till grönt och sedan till blått.

Det svåraste när man gör knytbatik (plangi) är att ta bort trådarna utan att skada tyget

I Kina färgas bomull och ibland hampa eller siden. I Europa färgade man, av naturliga skäl, mest ylle. För att färga ylle med indigo krävs s.k. varmkyp som krävde uppvärmning och lite annan procedur, medan växtfibrer som bomull och hampa färgas i kallkyp i allmänhet i djupa cementbrunnar vilka går flera meter ner i marken och som håller badet i rätt temperatur, 20–24°C, oberoende av lufttemperaturen. Ordet kyp betecknade från början färgkaret men betydelsen har senare glidit över till att gälla själva färgbadet. 

Tryck med träschabloner 
Till att börja med färgade man enfärgat men började också väldigt tidigt att göra mönster på tyget. Ursprungligen målade man på tyg och för att förenkla och standardisera processen gjordes schabloner av trä där man droppade in vax i hålen. När vaxet hade torkat och tyget färgades förblev den vaxbelagda delen ofärgad. Man har hittat exempel på sådan färgning från 400-talet. Man gjorde även träschabloner och duttade in olika färger i de olika hålen. Detta var väldigt tidskrävande och gav inte alltid bra resultat. Schablonerna blev slitna och man kunde inte göra stora motiv. Under 500–600-talen började man istället med tryckblock av trä. Denna metod hade också sina begränsningar. Motivet måste vara symmetriskt och bara en kulör kunde användas. Man tillverkade två tryckblock som var likadana fast spegelvända mot varandra. Dessa trycktes mot varandra med ett vikt tyg emellan. Där tryckblocket tryckte mot tyget kom ingen färg till och den delen förblev ofärgad.

Reservagefärgning
Under 1100-talet kom ett förbud för vanligt folk att använda tryckblock av trä vilket satte igång utvecklingen av andra metoder. Den metod som blev vanligast var reservagefärgningen. Man gör en schablon av papper och behandlar den med träolja för att det skall motstå vätska. Sedan skär man ut mönstret, lägger schablonen på fuktigt tyg och applicerar pasta i schablonens öppningar med hjälp av en spatel. När tyget och pastan har torkat färgar man tyget och de ställen där det finns pasta förblir ofärgade. I Nantong använder man traditionellt sojabönpulver, kalkpulver och vatten till pastan. I andra områden används ibland rispulver.

När tyget torkat skrapas pastan av med en kniv. Det är inte enkelt att få av pastan utan att förstöra tyget. Därefter fixeras färgen med vinäger och tyget tvättas två eller tre gånger

Träblocken placeras på tyget inför färgningen

När det blocktryckta tyget kommer upp ur färgbadet är det spännande att se resultatet

Även efter tvättning kan tyget blöda lite, vilket orsakas av lufttemperaturen vid färgningen och att kalken oxideras. Detta är vanligt när man färgar på naturligt sätt och inte upphettar färgbadet eller tillsätter några kemikalier. För att få av all färg måste man tvätta tyget eller plagget upprepade gånger, och det bästa är att använda det mellan varje tvättning. En helt ny produkt av detta slag är aldrig helt färgäkta. Å andra sidan är färgen väldigt hållbar.

Färdiga tyger på tork

Upphov till nya yrkesgrupper
Färgerinäringen ökade både i betydelse och volym vilket gav upphov till nya yrkesgrupper, bland annat schablontillverkare och de så kallade Yinhua dan (ungefär: stång med tryckta mönster). De senare bar en bärstång med en korg i varje ände. Den ena korgen innehöll mönsterschabloner och verktyg och den andra sojabönpulver och kalkpulver. De vandrade mellan byar och städer och erbjöd sina tjänster med att sätta mönster på tyg. De skötte inte själva färgningen, bara förberedde mönstret. För att behålla sina kunder fick de ständigt förnya beståndet av mönstervarianter. I slutet av 1800-talet lär nästan hundra personer ha varit sysselsatta med detta enbart i Nantong-området. Denna service blev mycket populär. Man fick mönstret gjort av Yinhua dan och färgade sedan själv.

Att färga med indigo är en smutsig och arbetskrävande syssla och med tiden utvecklades en separat yrkesgrupp som färgade blått. Man färgade andra kulörer i hemmen men för blåfärgningen gick man till en yrkesman.

När det nyfärgade tyget kommer upp ur färgbadet blir det förs gult, sedan grönt och slutligen blått

Mönstren, som oftast är traditionella och ofta flera hundra år gamla, utgörs av punkter, streck och ytor. Tekniken med schabloner tillåter inte att man gör långa, heldragna linjer. Motiven är oftast symboliska och kan föreställa växter, djur eller geometriska figurer. En del mönster är lånade från andra typer av hantverk som vävning och broderi.

Den sista blåfärgarfamiljen?
Till skillnad från de tidigare generationerna som lärde hantverket av sina föräldrar så har både far och dotter Wu en gedigen formell textilutbildning. Wu Yuanxin undervisar i textila ämnen på flera universitet i Kina. De skapar ständigt nya produkter, kläder och hemtextilier som är anpassade till dagens behov. Duk att bära saker i, som var en storsäljare förr, tillverkar man nu mest som souvenir. Istället gör man moderna kläder, kuddfodral, sängöverkast, dukar, väskor, påsar, sjalar och annat som moderna människor efterfrågar. Produkterna har ställts ut på olika platser i Kina och i utlandet och de säljs genom återförsäljare över hela världen.

Sedan ett antal år tillbaka samarbetar familjen Wu med Jordbruksuniversitetet i Nantong, utvecklar tekniken och forskar i gamla metoder. Studenterna kan välja en kurs i blåfärgning. Verkstaden ligger numera inom universitetets område. Familjens indigomuseum är inhyst i en gammaldags pittoresk anläggning med flera sammanbyggda byggnader med broar och vattendrag. Det finns en utställningsavdelning där man får se olika typer av indigofärgade tyger i ursprunglig miljö och där det demonstreras hur man skär till schabloner, lägger på pasta och färgar. Och, så finns det förstås en försäljningsavdelning där man kan köpa indigofärgat tyg i metervara såväl som färdigsydda produkter.

Nygjord schablon

Under senare tid har hantverksprodukter blivit mer och mer populära och en del av de stora modehusen i väst har börjat intressera sig för de blåa textilierna, vilket kan kännas hoppfullt för blåfärgningens framtid. Att dottern Wu Lingshu och hennes man arbetar i företaget ger också hopp om att näringen kommer att fortleva. Att dottern tar över är förstås ett brott mot traditionen men har frambringats av ettbarnspolitiken och en ökande jämställdhet.

Indigo (Indigofera tinctoria)

Indigo och världshandeln

Redan för 2 000 år sedan fraktades indigo från Indien till Egypten. Detta blåa färgämne spreds över världen och dominerade världshandeln helt från 1600-talet fram till slutet av 1800-talet när den syntetiska indigon uppfanns. Marknaden för äkta indigo slogs då ut på ett par årtionden. Den konstgjorda indigon är lättare att framställa än den äkta, den har konstant färgämneshalt, är inte beroende av oberäkneliga väderleksförhållanden och innehåller mindre föroreningar. Men, den saknar de hälsobringande effekterna som den äkta indigon sägs ha och den är mindre miljövänlig. 

Tidigare generationer blåfärgare. Foto: Broschyr från familjen Wu.