I filmens värld var det i år lite otippat ”Parasit” – en sydkoreansk film – som fångade all uppmärksamhet. Filmen är den första icke engelskspråkiga film som tilldelats en Oscar för bästa film i alla kategorier. Den tog dessutom hem statyetter för bästa internationella långfilm, bästa regi samt även för bästa originalmanus av totalt sex nomineringar. Framgången beror förmodligen på filmens unika sammansättning. Den är en mix av komedi, thriller, satir och skräckfilm.

Text Eva Aggeklint  FokusKina # 2020 - 3

Lyckosten från Lingbi i Anhui. Mingdynastin (1368-1644), Museum Rietberg i Zürich. Källa: Andreas Praefke/Wikipedia


Centralt i berättelsen finns en sten. Stenen är en så kallad lyckosten och är vanligt förekommande i hela Östasien. I filmen får vi följa familjen Kim som kommer från enkla förhållanden och som på ett utstuderat sätt nästlar sig in i en förmögen familjs liv genom förfalskningar, anställningar och påhittade personliga relationer. När familjen Kim får stenen i gåva verkar deras lycka att vända, för att snabbt försvinna igen då turen allvarligt missbrukas på andra människors ödesdigra bekostnad. Berättelsen är djupt oroande och med hjälp av symboler och metaforer vävs en historia om iskallt beräknande och omoraliskt handlande fram. Istället för harmoni och lycka (här synonym med rikedomar) verkar stenen kasta en förbannelse över familjens vidare öden. I början lovar stenen tungt men i en översvämningsscen, när allt gått åt skogen, kommer den plötsligen flytande och blir istället till en metafor om ihåliga löften.

Skådespelerskan Cho Yeo-Jeong i en scen från trailern till filmen Parasit, februari 2020. Källa: RanZag/Wikipedia

I och med Academy Awards beslut att välja en sydkoreansk film som bästa film kliver en österländsk symbol fram för att hävda sin rätt i fler människors medvetande. Det känns därför aktuellt att skärskåda dess ursprung och tillmätta kraft lite närmare.

En naturklippa i mindre format gör entré i Kina
Från kinesisk neolitisk tid, för ca 7 000 år sedan, har stenar och jade lagts ner i gravar. Men kärleken till klippblocksformade stenar tog fart först i mitten av Tang-dynastin, någon gång på 800-talet. Därefter har fascinationen spridit sig vidare till både Korea och Japan. Stenarna som på kinesiska kallas ”gongshi” (供石 spirit stone eller scholars’ rocks) är prestigefulla objekt. Precis som en landskapsmålning representerar en sten ett slags mikrouniversum och har använts av poeter, konstnärer och ämbetsmän genom århundraden vid meditation i deras studior. Många konstnärer har också använt stenarna som modell hemma i studion när de målat landskap. Kinesiska konstnärer har nämligen inte ägnat sig åt friluftsmåleri i någon större utsträckning. Det var först under tidigt 1900-tal konstnärer började använda stafflier och ta med dessa ut. Då med inspiration från en västerländsk konsttradition. Även om man förhållit sig till dessa stenar på samma sätt som vi i väst skulle stå och beundra ett konstverk är det inte handens kraft som hyllas här. Istället är det naturen och dess krafter som är fokus för intresset. En riktigt bra sten är nämligen inte handgjord utan skapad av naturen själv, genom nötning och erodering till naturliga former. Ju mer hålig och oregelbunden i formen desto bättre. Mindre stenar ställs på träpodium (likt familjen Kims i Bong Joon-hos film ”Parasit”) medan större har fått plats utomhus där en trädgård fått fylla ut resten av landskapet runt omkring.   

Lyckostenen från filmen Parasit, februari 2020. Källa: Trainholic/Wikipedia

Den som väckte intresset för sådana klippblock till liv sägs vara den store poeten och ämbetsmannen Bai Juyi (772-846). Under en promenad längs stranden vid Taihu (Taisjön) i Jiangsu-provinsen, ska han ha lagt märke till ett par märkligt formade kalkstensblock. Kalkstenen som formats av vattnets och sandens stilla och långsamma rörelser under århundraden stack upp och pockade på hans uppmärksamhet. Han sägs ha blivit så tagen och berörd av klippblockens dramatiska former, vinklar och håligheter att han bestämde sig för att ta dem med hem. Även om stenar varken har liv eller själar kan de besjälas av oss människor. Kalkstensblocken gavs troligtvis betydelse och mening eftersom de förkroppsligade daoismens ideal som under Tang-dynastin hade en relativt stark ställning. Det vill säga, de hade formats helt i enlighet med naturens egen väg utan inblandning av människan. Bai Juyis dikter om klippblocken har bevarat hans funderingar till vår tid.

Ett klippblocks lätt abstrakta form och filosofiska tyngd  
De flesta klippblocken ser ut som bergslandskap, men det är också vanligt att betraktaren tycker sig se andra former som till exempel drakar, elefanter, fenix-fåglar, blommande växtlighet och mänskliga figurer. Vissa klippformationer kan påminna om verkliga berg, men de flesta representerar påhittade berg som till exempel bergstoppar på de odödligas öar. Genom tiderna har skickliga hantverkare låtit tillverka stenar i andra material såsom jade, glas och keramik.

Stenarna fraktades ofta från platser långt bort. De finaste hittades i flodbäddar, berg eller grottor. Svartfärgade stenar från Lingbi i Anhui-provinsen är mycket högt prisade. Vanligare är stenar från Yingde i Guangdong-provinsen. Ett antal termer har skapats för att beskriva och bedöma de mest eftertraktade kvaliteterna i en ”gongshi”. För att anses riktigt intressant ska den ha en ”elegant” och upprätt form, vara ”gammal”, ha en ”ruff yta” och ”sprickor” som visar stigar samt ”håligheter”. De öppna hålen i kontrast till stenens övriga soliditet prisas särskilt, liksom det ljus som tillåts passera därigenom.

Lyckosten i form av ett berg från Tai Hu från Qingdynastin (1644-1911) Källa: Metropolitan Museum of Art, New York, februari 2020

Det är daoistiska och konfucianska tankegångar som kompletterar stenarnas besjälning eller ”qi” (energi/kraft). Vi har redan sett hur daoismen haft betydelse för hur man tidigt började uppskatta stenarna. Ytterligare klargöranden sker om man lägger till förståelse för det grundläggande begreppet ”wuwei” inom daoismen. Det brukar översättas med ”icke-handlande, handlande utan ansträngning, handlande utan avsikt eller till och med handlande utan handlande”. Vad som åsyftas är att man inte ska försöka påtvinga naturen eller kosmos – eller sin egen natur – sin vilja för då stör man harmonin. Man kan tolka detta som att saker och ting då kan ge motsatt effekt. Istället ska man följa naturens egen väg, ungefär som ett rinnande vatten som följer minsta motståndets lag. Det är förmodligen dessa egenskaper – nära sammankopplademed daoismens filosofi – som avgör att stenarna förknippas med lycka och anses vara lyckobringande. I filmen ”Parasit” var det dock inte enbart ”handlandet” som sådant (daoism) utan ett ”omoraliskt handlande” (konfucianism) som gick fel när det gäller familjen Kims vidare öden. Istället för eftersökt harmoni och lycka uppstod kaos. 

Filmens budskap om omoraliskt handlande går att uttolka utan att förstå vare sig något om stenen eller konfucianismen. Ändå blir det mer intressant om man lägger till dessa lager av information eftersom kulturen i Östasien är så starkt genomsyrad av dess idéer. Vår värld består ju dessutom av fler spektrum än de vanliga anglo-amerikanska perspektiven.

Konfucianismen var liksom daoismen fokuserad på harmoni, men var ursprungligen ute efter att återskapa den enhet och harmoni som ansågs ha rått i forntiden. Till detta kan adderas att man följde en hierarkisk ordning där ett slags regelverk beskrev hur man skulle uppföra sig i förhållande till andra inom denna. Under inflytande av konfucianismen fick så småningom naturliga objekt symbolisera mänskliga dygder. Ett exempel är hur bambu, som fortsätter stå upprätt utan att knäckas under kraftig stormvind. Bambu tycktes därför som gjord att användas till att personifiera den konfucianske ämbetsmannens ädla ideal. Bambu är därför ett vanligt motiv i kinesisk konst.

Under Song-dynastin hade konstnärer och högt skolade ämbetsmän (literati) börjat samla på naturföremål som klippblockstenar. Två filosofier, med kompletterande värderingar verkar ha givit stenarna deras tyngd eller besjälning. Konstnären Mi Fu (1051-1107) sägs ha varit som besatt av stenarna under sin tid. Han tjänade sitt öknamn ”Galne Mi” genom att buga inför en sten, liksom han skulle bugat inför sin äldre bror, i enlighet med de konfucianska idealen kring sonlig pietet. Motivet med Mi Fu som bugar inför ett klippblock i en trädgård är omtyckt i kinesisk figurativ konst. Kanske beror denna popularitet på den kraft stenarna tillskrevs och den betydelse de fick som samlingsobjekt i vissa kretsar. Det var också samme Mi Fu som nedtecknade de ovan nämnda estetiska principer som man kunde vända sig till för att lättare bedöma stenarnas kvalitet – en viktig kunskap för en passionerad samlare.

Zhan Wangs metaforiska klippblock i rostfritt stål
Även i kinesisk samtidskonst finns prov på hur äldre former av konst, till exempel ”gongshi” fortsätter att fascinera. Skulptören Zhan Wang (f. 1962) är en av dem som ägnat år av sitt konstnärskap åt att skapa moderna klippformationer. Han sysslar med konceptkonst och har sedan 1995 producerat stenar i rostfritt stål i olika format. Tillverkningsmetoden är spännande då han börjar med att vira in ett traditionellt kinesiskt klippblock i metallplåt för att forma det efter stenen. Därefter tas plåten bort och alla skarvar svetsas ihop och poleras så att stål-stenen glänser och får en alldeles spegelblank yta runt om.

Zhan Wangs klippblock är kalla att ta på precis som riktiga stenar. Istället för att rosta sker på den glansiga och putsade ytan en annan typ av förändring med hjälp av förbipasserande, rörelser och färger. Det är tydligt att de metaforer Zhan blåser liv i handlar om möten mellan det gamla och det nya och mellan natur/daoism och kultur/konfucianism. Viktigt att förstå är att arbetet med klippblocken i stål sammanföll med en period då många konstnärer började reflektera kring det egna jaget, en trend som bröt mot tidigare ideal som var riktat mot de anonyma massorna. De glansiga ytorna påminner till viss del om skrattspeglar där knasiga bilder av jaget återspeglas. Här finns plats för reflektioner kring en individs olika sidor – onda som goda. Man kan konstatera att Zhans val av rostfritt stål är intressant. Konstverken kommer att överleva (materialet är inte nedbrytningsbart) precis som äldre tiders ”gongshi” och berätta för nya generationer om hur klippblocksstenar genom tradition besjälats och givits mening genom historien. 

Zhan Wangs lyckosten i kolossalformat från en utställning på British Museum, London, 2008. Källa: Wikipedia

'Förutom att knyta an till de ursprungliga ”gongshi”-idealen finns här också satiriska inslag. Under kulturrevolutionen sopades gammal tradition och vidskepelse bort. Gamla kinesiska filosofiska och religiösa strömningar drabbades hårt, för att under 1980-talet erhålla viss upprättelse igen. Zhans klippblock kan ses i ljuset av den utvecklingen. Han återbrukar kulturarvet. Stålklippblocken kan också begrundas mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen med en snabbare industrialisering och öppenhet mot omvärlden. En möjlig tolkning av de blankpolerade verken (med avsaknad av de traditionella ”gongshi-sprickorna”) har med Kinas modernisering under de senaste 40 åren att göra. På ytan, utåt sett, vill Kina gärna glänsa och framstå i perfekt och felfri dager. Hur bra allting egentligen är, under garnityren, får vi inte veta.

Ny konst och gamla former – ett slags summering
För den som är väl förtrogen med konstens värld kan Zhan Wangs stålskulpturer påminna om äldre västerländska verk av Henry Moore (1898-1986) och Barbara Hepworth (1903-1975). Andra åter kanske direkt åkallar Anish Kapoors (f. 1954) verk, i folkmun kallad ”The Bean”, i Chicago eller Jeff Koons (f. 1955) blankpolerade ballonghundar.

Konstnären har sedan slutet av 1970-talet bit för bit återtagit sin gamla position som intellektuell – nu som verksam både inom och utanför Kina. En pågående debatt när det gäller kinesisk samtidskonst är huruvida konstnärer som tillägnar sig andra kulturers uttryck antingen kopierar eller alternativt skapar någonting nytt. En annan fråga handlar om huruvida en samtida kinesisk konstnärs verk ska presenteras som samtida kinesisk eller asiatisk konst eller om de bara ska vara en del av samtidskonsten. Zhan Wang är en av många kinesiska konstnärer som har slagit igenom internationellt och hans skulpturer, i form av klippblock i rostfritt stål, finns idag representerade i till exempel ”The Metropolitan Museum of Arts´” samlingar i New York. Verken är förstås tillräckligt samtida för att kunna vara placerade i vilken internationell konsthall som helst, tillsammans med andra samtidsverk, oberoende av nationalitet.

Moderna lyckostenar på Jysk, Stockholm, augusti 2020. Foto: Eva Aggeklint

Det som är intressant i sammanhanget är att Zhan Wangs sätt att processa det kinesiska kulturarvet i konsten egentligen inte är så olik den symbolik sydkoreanske Bong Joon-ho sätter i arbete i filmen ”Parasit” där vi startade. Båda har de skapat ny konst med hjälp av gamla former. ”Parasits” genomslagskraft i ett internationellt sammanhang är särskilt spännande då filmen har lyckats tränga igenom kulturlagren och förskräcka människor världen över. Förmodligen tack vare ett skickligt manövrerande med lättförståeliga metaforer och symboler. Stenen tycks ur ett västligt perspektiv mest utgöra ett slags surrealistiskt inslag. Det är först när man förstår att den är förknippad med urgamla ideal i den österländska filosofin som det blir ännu lite mer spännande att betrakta konstverken. Man lägger först då märke till det mindre uppenbara.

Avslutningsvis kan sägas att kärleken och tilltron till besjälade stenars kraft tycks sätta ljuset på hur vi människor genom alla tider tycks ha jagat efter beständig harmoni och lycka. Det visar sig dock gång efter annan att både harmoni och lycka är flyktiga och svårfångade tillstånd. Underbart är som bekant kort. Men om någon trots detta önskar prova på att besjäla ett klippblock, Made in China, finns just nu märkligt nog sådana att köpa i svenska möbelaffärer. Det är inte omöjligt att det kommersiella intresset för lyckostenar hänger ihop filmen ’Parasits’ framgångar tidigare i år. Någon sorts harmoni infinner sig faktiskt när jag betraktar skuggspelet som drar över ytan på mitt nyinköpta svarta klippblock (kanske inspirerat av svarta stenar från Lingbi i Anhui-provinsen?) – trots att detta är handgjort och tillverkat i keramik.

Författarpresentation:

Eva Aggeklint är fil.dr. i Asiens språk och kulturer. Sedan disputationen 2014 har hon arbetat med museisamlingar och som pedagog, forskare och skribent. Hennes forskningsintressen är bland annat konst/historia och interkulturalitet samt relationen mellan det kommersiella och det politiska.