Jag fick inte medverka i förra numret, premiärnumret för det nya formatet och den fina designen. Nej, minsann, då dög inte Sun Wukong. Men tack, tack! Tack ni kära läsare som så högt beundrar och vördar mitt fina välvårdade fördomsfria språk, retoriska begåvning och ödmjuka attityd, att redaktör Fläsk, förlåt igen, redaktör Fjäsk menar jag, tvingats till reträtt. Till det här numret tillåts jag breda ut mig på hela 0,06 kvadratmeter. Härligt. För dig. 

EFTER ATT VI senast talade med varandra har Svennevännen och jag varit ute i världen igen, igen. Jaså, vi ska bo på ett bananhotell. råkar jag kläcka ur mig när vi stiger ur taxin går in genom entrén. Eh, vadå, vadå? Säger Svennevännens fågelholkiga ansikte.

Vi kineser har en bestämd uppfattning om hur folk är. Förr i världen, så sent som på 1980-talet, var mänskligheten uppdelad i tre raser. Kineser, utlänningar och utlandskineser. (Om samma analys gäller än i dag kan vi lämna därhän, tills vidare.) Utlandskineserna var kineser som var bosatta utanför Kina. Ganska uppenbart. En onödig förklaring, tycker du, känner jag. Men jag tar inget för givet. De bodde i t. ex. Singapore, Malaysia eller USA och en mängd andra länder. Några av dem var bosatta i lilla Sverige. 

Utlandskineser, Overseas Chinese, eller huáqiáo som det heter på kinesiska.华侨 som jag skriver det, eller på gammalt oförenklat sätt 華僑 som mamsen och pappsen skulle ha skrivit det om de varit mandariner. Vilket de inte var. Snarare var de vanlig hederlig kinakål (大白菜 dàbáicài) som för att räcka till nästa skörd med nöd och näppe överlevde vintermånadernas kyla under tjocka vadderade täcken. Bananer, mandariner, kinakål. Vad är det som händer? 

Denna egocentriska men fullt logiska uppdelning av mänskligheten satte konkreta spår även inom samhällsstrukturen. Utlandskineser som besökte Kina skulle tas om hand av en särskild resebyrå som hanterade enbart den delen av världspopulationen. En annan resebyrå skulle ta hand om utlänningarna. Det fanns t.o.m. särskilda hotell som hette Overseas Chinese Hotel, Huáqiáo dàshà. Ett namn som fortfarande lever och pryder nybyggda hotell, etablissemang som numera är öppna för alla, men också för envar.

Det hotell du har bokat oss på hette så förr i tiden, förklarar jag för Svennevännen. Och vad gör hotellet till ett bananhotell? Det borde du väl fatta, replikerar jag. Mina föräldrar kallade utlandskineser för bananer. Och? De var gula på utsidan men vita inuti. Med andra ord, mer som utlänningar, inte pålitliga, alltså.

Vi är framme vid receptionen och Svennevännen lämnar fram passet. Jag håller mig i bakgrunden. Han vill gärna briljera med sin världsvana. Sorry, sir, we don't have a reservation in your name, får han höra.Han blir perplex. Jodå, jag har en bekräftelse här, säger han och langar fram mobilen. In your phone, aha, but I can't find your name in the computer. Sir, we have an almost similar name. Svenne Christmas, is that you? Christmas låter ju ganska likt Carlsson så jag tycker det får duga, viskar jag på avstånd. No, I am not going to stay until Christmas, säger Mr Svenne Surgubbe. Det är ju för f-n påskafton, inte julafton, säger han med hög röst till sig själv. Maybe you have a reservation for Mr Svenne Easter?, frågar han lika högt. Hans vits passerar obemärkt. För vem i en liten håla på sex miljoner invånare har hört talas om påsken? Det är förresten numera förbjudet 
att ge uttryck åt kristna seder och vanor. Det var dessutom en förbaskad tur att det inte var pingstafton. Då hade väl Svennevännen blivit helt galet hänryckt.

På julrummet var det inget fel. Det var så bra att Svennevännen lugnade ned sig en  aning och vi - för att helt återställa den mentala balansen - korkade upp för att ta några stänkare. Vi stänkte och pratade hela kvällen. Jag påminde honom om bananproblematiken och att han för ett år sedan fick korgen av en Pekingkvinna som blivit rädd för honom. Rädd, frågade jag den gången. Ja, det har utgått ett officiellt påbud från kejsaren (han som jag tidigare benämnt "ordföranden") närstående personer att man ska akta sig för utlänningar. Gift dig inte med en utlänning, hen kan vara spion, sa man. Var särskilt försiktig med utlänningar som talar kinesiska.
Det tänkesättet kände jag igen, samma rädsla uttryckte mina päron: Jag är inte rädd för himlen och inte rädd för jorden, bara rädd för de främmande djävlarna som talar kinesiska. 天不怕地不怕就怕洋鬼子说中国话. Och visst, det kan förklaras av historien. 

Vi stänkte vidare och pratade om Peking. Som blivit tråkigare. Borgmästaren ska visa sig duktig på temat ordning och reda och har mer eller mindre förbjudit det traditionella och av pekingbor älskade gatulivet. Försäljare på lokala små marknader, ambulerande frukost- och lunchställen i kontorsskrapornas skugga får sina tillstånd indragna. God och billig mat förbjuds. Gatu- och
folklivet utarmas, de personliga inslagen försvinner. Nu kan våra kompisar inte köpa färska och lokalt odlade grönsaker runt hörnet. Man måste ta bilen till moderna butiker. Chansen till välbehövliga extrainkomster för enkla människor försvinner. Obegripligt dumt. Illasinnat. Skittråkigt.

Dumt? Er bai wu, rent ut sagt, överraskar Svennevännen mig med att kasta ur sig. Uttrycket betyder mer exakt 250, dock med en viss språklig förvrängning. Ni som kan räkna på kinesiska förstår vad jag menar. Men låt oss skippa finliret och i stället lära oss hur man ska vara grymt oförskämd mot någon. Det vill man ju ibland. Ibland måste man det. Det finns några olika förklaringar till uttryckets bakgrund. Här är en av dem. En av kejsarens betrodda mördas. Kejsaren utlyser en belöning på I 000 guldmynt åt den som avslöjar mördaren. Fyra personer träder fram, alla fyra säger sig vara mördaren. Hur löser jag det här, frågar kejsaren. De fyra såg sig som riktiga smartass, de lämnade samma svar. Dela belöningen lika mellan oss! Varvid kejsaren låter halshugga hela kvartetten. 250 blev därmed synonymt med att vara en idiot, rent ut sagt att vara dum i huvudet. Uttrycket lever i allra högsta välmåga. Gå in i en butik eller ett varuhus. Du kommer inte att hitta något som kostar 250 yuan. Och föreslå aldrig 250 om du prutar, 249 eller 251 är att föredra. Och vill du hamna i stora svårigheter, t. ex. vid immigrationsdisken när de ska granska ditt pass och visum, kläm till med er båi wu så får du omgående användning för din returbiljett.

Några kreativa kinesiska forskare implanterade nyligen mänskliga gener i några aphjärnor vilket förhöjde apornas kognitiva förmågor. Tester visar att de modifierade apornas prestationer ligger på en högre nivå än de omodifierades. Experimentet har delat forskavärlden. Med den här typen av experiment anträder vi en farlig väg, menar de som är kritiska. Konfrontationen är den andra som på kort tid rör kinesisk genetisk forskning. Förra året hävdade en kinesisk forskare att han hade skapat de första genmodifierade barnen, ett par tvillingflickor.

Vadå, 250, jag? Före eller efter modifieringen?

Hört på sta'n!
Sun Wukong