Jag, Nicke Lilltroll

Tack för de mail som kommit redaktionen tillhanda och som uttryckt oro. Varför medverkade inte Sun i det senaste numret av er eminenta tidskrift? Är Sun refuserad av redaktören? Har ansvariga utgivaren trancherat honom så han är färdig för woken? Jag kan stilla din oro. Uteblivandet var mitt eget ansvar. Men kanske inte helt mitt eget fel. En del av skulden för det inträffade måste Japan ta på sig, faktiskt. Jag ska förklara.

De senaste åren har jag tillbringat vårfesten i Peking. Då är Peking som bäst. Folk är bortresta, tänk er, flera dagar i rad med mycket lite trafik. Gott om plats på restauranger och de mer obskyra etablissemang jag regelbundet frekventerar. I år gjorde jag misstaget att i stället följa med till den japanska ön Hokkaido för att där slita på underlaget, det vill säga åka skidor. För min del blev det nu inte så mycket slitande på underlaget. Snarare slet underlaget på mig. Och det var ingen liten bonsai som ställde sig i vägen. Det var ett betydligt högre träd med en grov stam. Resultat, benbrott höger ben och armbrott vänster arm. Mitt tillstånd gjorde det omöjligt för mig att leverera.

Min svennevän, som var initiativtagare till resan, tog förstås hand om mig på bästa sätt. Att han samtidigt började kalla mig Nicke Nyfiken gillade jag inte men det uppvägdes lätt av att jag blev allas kelgris och fick mycket uppmärksamhet, vilket jag gillar, som du vet.

Gänget jag reste med bestod av en osannolik blandning figurer av olika nationalitet (kineser, flera svennar, andra européer, med flera), och med olika yrken, bakgrunder och politisk åskådning. Individerna var ungefär lika mycket lika varandra som mina och grannens hundar. Tillsammans har vi pekingese, lejonhund (som ni kallar shih tzu och som i Kina heter 獅子 shīzi gǒu), chow chow, Kunming langgou, mastiff och rottweiler.

Några i sällskapet hade saftiga plånböcker med kreditkort i guld-, diamant- och platinavalörer. Andras plånböcker var mer normala. Min var tunnast och tommast men min svennevän backade upp mig, som alltid. Efter några sejdlar Asahi-öl och en del Yamazaki-whisky och Nikka Yoichi Single Malt blev diskussionerna både djupt öppenhjärtiga och mycket raka. Med andra ord, vi var rejält oeniga. Ingen fick några fysiska skador av tankeutbytet men några fick en del att tänka på.

En kväll kom vi in på vad du skulle kalla välfärden och skolan. Ett av kinesparen ska till hösten sätta dottern i en av Pekings internationella privatskolor. Den nätta årsavgiften uppgår till 250 000 yuan (cirka 350 000 svenska pengar). Mat och logi tillkommer för hon ska förstås bo på skolan. Deras argument för den tunga investeringen var inte främst att flickan skulle få bättre undervisning och slippa den extrema studiehetsen i vanliga kinesiska skolor. Viktigast var att föräldrarna själva skulle få vara i fred och slippa bli jagade av påstridiga och krävande lärare. Från vänner hade de hört skräckhistorier om hur lärare jagat föräldrar till vanvett genom att titt som tätt ställa krav på föräldrarna att engagera sig mer och tvinga barnet att utveckla det ena, förbättra det andra och skärpa sig på allvar med det tredje. Oavsett om eleven gjort riktigt bra ifrån sig. Paret med den mer normala plånboken kontrade med att de för sin dotter som går i en ordinär skola tvingas betala 20-30 000 yuan som skolan behöver för ”omkostnader”.

Det ena ledde till det andra och det blev snack om romerna som kommer kommer till Sverige och tigger. Förbud mot tiggeri fick en del anhängare. Andra opponerade sig, man kan inte förbjuda fattigdom. I det senaste tjocknumret av Kinarapport läste jag att det skulle finnas runt 200 miljoner fattiga i Kina. Lite många att förbjuda. Jag tyckte jag hade en bättre och mer radikal idé. Och mer maoistisk. Kina skulle kunna förbjuda rikedom. I alla fall onödigt stor rikedom. Kvällen innan hade jag blivit utsedd till veckans mest beundrade. Den här kvällen föll jag några pinnhål på popularitetslistan.

Nyligen skulle gänget ha återträff. Jag bjöd in dem till den bostad jag disponerar, min 四合院 sìhéyuàn, det ni kallar pekinggård och som ligger i ett hutongområde. Vi minglade (något med Mingdynastin att göra?) till dryck och snacks. Diskussionen tog fart igen. Någon hade ett provokativt förslag till veckans mest beundrade snubbe; playboysvindlaren Yuan från Hunan. Yuan hade oturen att råka ut för en bilolycka och hamna på sjukhus där hans flickvänner besökte honom. Flickvännerna upptäckte att de var sjutton stycken och att Yuan lurat dem alla på pengar. Sensmoral? Akta dig för att bli inlagd på sjukhus.

Något annat som illustrerar de tokigheter som inträffar när våra traditioner möter den nya tiden är företeelsen med striptease på begravningar. Ju fler som deltar i begravningen, ju starkare hedras den döde. Begravningens program kryddas därför med strippande damer och barhäng, något som pågått en tid här och där på landsbygden. När bilder från de upphottade begravningarna dök upp på nätet satte snacket på sociala media fart och myndigheterna tvingades slå till bromsarna och försöker nu få stopp på eländet.

Nordkorea var också på tapeten. Och det kan jag garantera er, Kim Jong-un kommer aldrig att kunna kandidera till utmärkelsen veckans mest beundrade. Vi kineser är rejält förbannade på honom och hans gangstergäng. När det gäller just det grannlandet har jag tidigare från äldre kineser hört en kommentar som jag den här kvällen fick höra på nytt. Men bara som en viskning, påståendet är inget man skriker ut. Mao Zedongs favoritson Mao Anying (f 1922) deltog i de kinesiska styrkor som kämpade på Kim Il-sungs sida mot USA. Sonen dog på slagfältet i november 1950. ”Om Mao Anying hade levat hade risken varit uppenbar att Kina från 1970-talet skulle ha styrts av en familjedynasti liknande den nordkoreanerna fortfarande lider av under Kim-familjen”, var kommentaren.

再见 Zàijiàn, hejdå!

Hört på sta’n av Sun Wukong 孙悟

Jag, efter skidturen.