SHOU ZHŪ DÀI TÙ 守株待兔

Av Christina Nygren  FokusKina # 2019 - 3

Talesättet går tillbaka till en berättelse från Songdynastin (960–1279). Berättelsen handlar om en bonde som en dag när han arbetade på fälten såg en kanin som sprang förbi honom rakt in i en trädstubbe som stod i närheten. Kaninen dog direkt av krocken.

Bonden gick fram och lyfte upp den döda kaninen, överlycklig för den gudasända gåvan av mat, avslutade arbetsdagen även om det fortfarande bara var mitt på dagen och gick hem med kaninen till sin fru. Hon tillagade en läcker måltid och bonden njöt den tillsammans med ett par koppar risvin som gjorde honom rusig och sa till sig själv:

– Om jag kunde få tag på en kanin varje dag så skulle jag slippa att slita och släpa på fälten igen. Stubben på min mark måste vara en välsignad plats att vänta på skänker från ovan.

Så, från nästa dag slutade han att sköta sina grödor och gjorde inget annat än satt vid stubben och väntade på att fler kaniner skulle komma förbi, springa in i stubben och falla döda ner.

Det gick flera dagar, inga kaniner kom förbi. Under tiden växte fälten igen och bonden blev snart till åtlöje i trakten. Talesättet ”I väntan på kaninen” används ofta i Kina för att beskriva en person som väntar på en skänk från ovan utan att själv anstränga sig på något sätt. Det kan även beskriva en person som är dumdristig och saknar uppfinningsförmåga.

Den mest kända motsvarigheten på engelska är ”no pain no gain” och i Sverige har vi uttryck med närliggande betydelse, som ”stekta sparvar flyger inte i munnen” samt talesätt med visst släktskap som ”vill man vara fin får man lida pin” och ”friskt vågat, hälften vunnet”.