I den underjordiska passagen under Valhallavägen, vid tunnelbanestationen Tekniska högskolan, uppgång Odengatan, har det länge funnits olika näringsinrättningar. Precis bredvid spärrarna öppnade för några år sedan en minimal restaurang med namnet Hao kök, ock för ungefär ett år sedan flyttades denna restaurang till större lokaler, där det tidigare funnits en pizzeria, eller snarare en rad olika pizzerior under årens lopp. I lokalen finns åtta bord med plats för fyra personer vid varje. Det lite märkliga namnet Hao kök är en förkortning av det längre kinesiska namnet Wen jie hao chufang, alltså Storasyster Wens goda kök. 

Restaurang Hao kök har fyra olika menyer, med lite olika serveringstider och målgrupper. En tryckt meny fokuserar på billiga lunchrätter som stekta japanska jiaozi (alltså gyoza) och stekt ris med oxkött, griskött eller räkor. Den finns också japanska rätter som yakiniku, yakitori och tempura. Portionerna är rikliga och maten känns mer genuin än vad som är brukligt på liknande kinesiska hål i väggen i Stockholm. Därtill kommer en speciell helgmeny (i en digital kortversion och en längre skriven) samt en handskriven lista, med sammanlagt ett drygt tiotal maträtter, av vilka en del är av lite ovanligare slag, som grisöron och grodor. Dessutom serveras på onsdagar efter kl. 17 utsökta och rejält matiga ångade jästa degknyten (baozi) fyllda med fläskkött och kinakål. Detta till det facila priset av 20 kronor styck. 

Under lunchtid tenderar restaurangen att vara fullsatt, och dessutom med en kö av personer som antingen väntar på ett bord eller på att få sin mat för avhämtning. På kvällstid kan det vara lite glesare, men det kommer ändå en kontinuerlig ström av gäster, ganska många kommer ensamma, som beställer en stekt rätt och en skål ris och snabbt åter upp.

Vid Matbrigadens besök, som görs under en helg, finns det en längre meny på kinesiska och engelska, delvis samma som den som ligger ute på nätet, men mer än dubbelt så lång, och dessutom finns en handskriven meny på kinesiska i tillägg till den tryckta. Vi får genast ett bord och beställer i kassan. Eftersom vi tidigare endast provat lunchnudlarna och baozi bestämmer vi oss för att testa fyra rätter från helgmenyn samt en soppa.

Från köket bakom kassadisken hörs ständigt fräsandet av frityrolja och lokalen luktar omisskännligt av kinesisk husmanskost. Maten kommer snabbt på bordet - kanske lite väl snabbt inser vi senare. 

För att prova på något mer ovanligt har vi valt en rätt med groda och inlagda pepparfrukter - paojiao tianji, den rätt som nog med visst fog skulle kunna rankas som denna kvälls bästa. Grodbitarna innehåller förvisso många små ben- och broskbitar, men de nästan smälter i munnen, och kombinationen av inlagd chili och sichuanpeppar ger rätten ett ordentligt sting. Rätten är också vacker att se på med bitar av röd och grön paprika och ett rejält lass med inlagda pepparfrukter. Vi har också beställt en klassiker som tidigare varit mycket uppskattad när vi ätit den i Peking, nämligen stekt lamm med lök, eller conbao yangrou. Portionen är rejäl, men köttbitarna har fastnat i varandra under tillagningen, och blir därigenom lite svårtuggade. Det är visserligen inget fel på smaken, men vi skulle önskat oss såväl mjällare kött som mer kummin i kryddningen. 

Nästa rätt, som likt de övriga serveras helt utan dekorationer, är palatsväktarkyckling alltså gongbao jiding, eller Kung Pao Chicken, som det står på menyn. Denna rätt saknar här färgen från paprikabitar och har en genomgående gråbrun ton. Smaken kan förvisso associeras med sichuanköket, men det söta tar överhanden, och gör att rätten känns obalanserad. Jordnötterna hjälper heller inte upp det hela. Vi har också beställt en rätt av anka, då en av oss i sällskapet alltid brukar vilja äta någon variant av Peking-anka. Själva ankköttet är dock panerat krispigt ankkött, så kallad xiangsu ya, alltså väldoftande krispig anka, eller Aromatic Crispy Duck. Den krispiga ankan är förvisso ganska krispig, men bitarna är väldigt stora och ganska flottiga, och den sås som de skall doppas i lämnar mycket i övrigt att önska. Den är helt fadd och intetsägande. Pannkakorna - bing - som allt skall rullas in i, känns ovanligt torra, men strimlorna av gurka och salladslök är det inget fel på.

Vi har också tagit in en hundun- eller wonton-soppa med degknyten fyllda med en blandning av fläskfärs och hackade räkor. I soppan finns också rejält med sammanklibbade nudlar som helst borde ha hoppats över. Själva soppan smakar nästan bara vatten, men den kan piffas upp med en skvätt soja och lite svart vinäger. Det finns flaskor med soja och med zhenjiang- eller chinkiang-vinäger på serveringsbordet vid dörren och på några av de övriga borden. När det gäller fyllningen hävdade en i sällskapet att den nog var lite gammal, medan en annan trodde att det var den rikliga mängden sesamolja i fyllningen som gjorde smaken lite märklig. 

Riset serveras i rejäla skålar och påfyllning ingår, men riset har en textur som snarare för tankarna till en restaurangvagn på ett kinesiskt tåg än till en restaurang med goda möjligheter att koka ett ris som inte är fullt så stabbigt. På ett litet bord vid ingången finns servetter, pinnar (både engångspinnar och enkla flergångspinnar av trä), porslinsskedar och misosoppa, som ingår i måltiden. Där finns ocksp vatten att hämta frpn en tapp. Restaurangen har inga alkoholrättigheter, men förutom olika sorters läskedrycker på burk (à 15 kronor) finns också Carlsbergs öl och Norrland på burk, med en alkoholstyrka om 3,5 % och till priset 30 kronor. 

Desserter lyser helt med sin frånvaro på detta ställe, men det kan nog hänga ihop med kundkretsen. På enklare serveringar i Kina serveras normalt aldrig några efterrätter. 

Gästerna på restaurangen är nästan bara kineser, och de flesta verkar vara stamgäster som växlar några ord med damen i kassan om de rätter som finns för dagen. Men det är kanske inte så konstigt, med tanke på restaurangens läge mitt i Stockholms befolkningsmässiga chinatown (åtminstone enligt en kartläggning i Dagens Nyheter) runt Kungliga tekniska högskolan. Ett något oväntat fenomen är dock att de få uppenbara icke-kineser som frekventerar stället också talar kinesiska och ofta är där i sällskap med kineser. De hugger dessutom glatt in på den inälvsmat som många andra svenskar brukar vara skeptiska mot.

Priserna ligger i det lägre spannet, med 125 kronor för rejält tilltagna lunchrätter som nudlar med oxkött, och upp mot 199 kronor för groda med inlagd chili. Det finns också snacks som räkchips, vårrullar och edamame-bonor, för mellan 25 och 45 kronor per portion. 

Matbrigaden hade nog förväntat sig mer av helgmenyn, med tanke på de goda och mättande nudelrätter som serveras varje dag, och dessutom efter att en onsdag ha provat restaurangens utmärkta baozi, mättande och smakrika ångade bullar med fläskfyllning som förde tankarna bort till den avlägsna hamnstaden Tianjin - känd för just sina välsmakande baozi.

Stämningen är trevlig och opretentiös, och lokalen är välstädad och frasch, men engagemanget i köket borde ha varit större. Konceptet kan fungera bra för enklare förtäring, men inte för en sammanhållen middag av mer traditionellt slag.

Stället är utmärkt för en snabb och stärkande lunch, pecis som näringsställena kring kinesiska busstationer brukar vara, och placeringen i Tekniska högskolans tunnelbanestation är därigenom passande. Dock hade vi hoppats på betydligt mer av helgmenyn.

Det visar sig inte helt lätt att tilldela restaurangen ett väl avvägt antal drakar, men till slut bestämmer sig Matbrigaden för tre drakar "Gott! Värt ett besök men med vissa brister" om än detta huvudsakligen är giltigt avseende lunchen, och i mindre grad för en helgmiddag.