TREVLIG BETJÄNING MEN MEDELMÅTTIG MAT

Liangpi, Kalla nudlar

Ganbian doujiao, Frasiga bönor

Roujiamo, Kött klämd i bulle

Disan xian, Aubergine med paprika och potatis

Första intrycket är anonymt. Krogen har funnits i tre år utan att göra något större väsen av sig,men kinesiska krögare är generellt inga fenor på PR och marknadsföring. De förlitar sig på att maten ska tala. Tyvärr är den inte särskilt vältalig, ska det visa sig. Att undertecknad som är kinamatsfanatiker först nu får höra talas om stället är kanske ingen slump.

Propaganda ligger på markplanet i ett bostadshus i Södra stationsområdet. Namnet syftar troligen på det kinesiska kommunistpartiets propaganda, och man förväntar sig affischer från t. ex. kulturrevolutionen. Av det syns intet.Men lokalen är rymlig och prydlig om än enkel. Det känns rent och hygieniskt, även på toaletten.

Menyn är ganska lång. Tyvärr har de döpt om rätterna till filmtitlar eller andra ”roliga” benämningar, och bakom ett omotiverat namn som The Last Emperor döljer sig nötkött med spiskummin. Confucius Kindness innebär biff med två sorters paprika. Två-gånger-i-grytan-kött kallas Laowai! Laowai! som betyder ”utlänning”, vilket alla västerlänningar som besökt Kina känner igen. Rätterna är inte heller numrerade eller i alfabetisk ordning, vilket gör det svårt för ett sällskap att läsa menyn och bolla med varandra om vilka rätter man vill ha. Vi föreställer oss att ägarna har haft en kinakunnig svensk kompis som hjälpt till med att skriva menyn. Allt är skrivet på korrekt svenska, men de kinesiska referenserna som namnen associerar till är väldigt mycket grundkurs, som Raise the red lantern, Kungfu Hustle, Dream of the red chamber etc. Även inläggen på Facebook-sidan har korrekt grammatik.

Ett sällskap intill som är tillresta kineser från Spanien är entusiastiska över de kalla nudlarna. Servitören säger att rätten görs på beställning så det tar tid att göra nya portioner. En märklig utsaga på en krog där alla rätter ju ska göras på beställning – ställer sig verkligen kocken och gör nudlarna allt eftersom? Vi beställer två portioner liangpi, kalla nudlar där man utgår från en vetedeg som man knådar och knådar tills enbart gluten återstår. Den friterar man sedan så den blir porös som en badsvamp. Av degvätskan som återstår gör man geléaktiga nudlar som blandas med chiliolja, vinäger och grönsaker (här gurka och groddar) samt den tidigare nämnda friterade glutensvampen riven i bitar så att det blir en komplett och vegansk rätt. Liangpi är en av våra favoriträtter på t. ex. krogen Xiangyue (Sturegatan). Den är ofta slut där om man kommer sent på dagen.

Eftersom delar av sällskapet bryr sig om miljön och klimatkrisen frågar vi efter ursprunget på de animaliska råvarorna. Den vänlige och tillmötesgående servitören (tillika en av ägarna, visar det sig) tror att fläsket är svenskt, kycklingen från Thailand samt nötköttet och lammet från Nya Zealand. Det avgör saken. Vi beställer enbart fläskrätter, då vi p.g.a. miljöhänsyn inte heller vill beställa jätteräkor då odlingen av dessa hotar mangroveträsken i Sydostasien.

Hur smakar då maten? Liangpi är ok. Visserligen är nudlarna i tjockaste laget, och rätten innehåller som vanligt för lite grönsaker, men såsen i form av chiliolja, vinäger och soja är godkänd – även om den är för salt och Xiangyues slår den med hästlängder. Ingen av oss är särskilt intresserad av den andra skålen nudlar, utan plockar framför allt grönsaker och glutensvamp därifrån. Vi dividerar kring vem som ska få ta med den hem i en doggybag.

Matbrigaden provar alltid ställets dumplings, men här har de enbart friterade, så vi beställer istället roujiamo (ungefär ”kött klämd i bulle”) som de har delat i halvor enligt vårt önskemål. Den smakar habilt men inte mer. Brödet är lite för tjockt. Fläskköttet har den omisskännligt unkna doft som jag numera känner från de flesta fläskrätter som inte är gjorda på glada grisar. ”Liten kebab utan färska grönsaker”, konstaterar en i sällskapet. 

Ett annat av Matbrigadens måsten är ganbian doujiao (frasiga bönor). Jag åt fantastiskt goda sådana för ett par månader sen på Panda Sushi på Vasagatan 12. Bönorna var härligt kryddade och svedda men fortfarande spänstiga. Här är rätten en stor besvikelse: slappa bönor och tråkig kryddning som är för salt. Dessutom är det både paprika och lök med bönorna, vilket jag tolkar som ett sätt att sänka rättens råvarukostnad men som också gör rätten generisk, eftersom paprika, lök och morot är de vanligaste grönsakerna i wokrätter. Observera att det inte är bingo varje gång på Panda Sushi heller, det beror helt på vilken kock som jobbar för dagen. 

Disanxian är aubergine med paprika och potatis. Jag har fått varma rekommendationer att beställa rätten på Kokyo på Sveavägen, men hittills aldrig lyckats eftersom de inte haft aubergine när jag varit där. Här är den lättförglömlig: smakar inget särskilt utom potatismjölsredning och återigen för mycket salt. Fengsha paigu (Kungfu Hustle) beskrivs i menyn som ”långkokta revbensspjäll med trädgårdsmästarens wokade grönsaker”. I själva verket är det revbensspjäll som är rätt torra i köttet ackompanjerade av en spiskummindoftande potatismjölsredd sås med paprika och lök – dock med innovationen att de senare är grovhackade. Återigen är rätten för salt. Det tycker dock inte Matbrigadens adjungerade helsvenska medlem, som blir barnsligt entusiastisk över all spiskummin.

Den godaste shuizhu yu (vattenkokta fisken) serverades till FokusKinas årsmöte som ägde rum på saligen insomnade Bamboo Palace på Kungsgatan på 2010-talet. Den här är tyvärr återigen översalt och de andra kryddorna bleknar. Mapo doufu kommer i vegetarisk tappning och är helt anonym förutom att den verkar ha lite hackad selleri eller fänkål i sig.

Priserna är överkomliga, max ett par hundralappar. Det dyraste vi beställde var fisken för 209 kr. Med tanke på de stigande matpriserna är det kanske inte konstigt att ägarna försöker att skära ner på sina kostnader genom att blanda ut med billigare råvaror, och att inte toppa med färsk koriander som hade ökat fräschören på framför allt liangpi och fisken.

Propaganda har fullständiga rättigheter och även alkoholfria alternativ. De har även några drinkar med kinesisk sprit, som såg spännande ut. 

Krogen skyltar på kinesiska med Qin Jin Ren Jia som enligt ägarna ska tolkas som familj/folk från Shanxi och Shaanxi. Kocken och servitören är oerhört trevliga, men tyvärr hjälper det inte när maten är medelmåttig. Den är inte dålig, men inte värd en omväg. Jag skulle säkert äta där om jag bodde i närheten. Men först skulle jag ge dem lite konstruktiv kritik.