RESTAURANG SOM ÄR VÄRD EN OMVÄG - 

       EN UTFLYKT TILL ETT SVUNNET KINA

I lokalerna för en tidigare pizzeria snett ovanför Stureparken på Sturegatan i Stockholm ligger en restaurang med några få år på nacken som från utsidan ser väldigt oansenlig ut, snarast som ett enkelt asiatiskt snabbmatställe.

När vi steg in vid ordinarie middagstid en vardagskväll var lokalen dock full av folk, både vid bord och stående framför disken i väntan på hämtmat. Möjligen kunde restaurangen rymma 35 sittande gäster. Servitrisen kom genast ihåg vår bordsbeställning per telefon tidigare under dagen och vi fick ett bord där det stod en flaska soja samt en hållare med träpinnar - riktiga, med restaurangens namn – och servetter. På väggen invid bordet kom förklaringen till restaurangens kinesiska namn Xiangyue canting, alltså "Serveringen Hemtraktens måne". Där hängde en kalligrafi med två rader ur en dikt av Tang-poeten Du Fu som i mitten av 7oo-talet hade skrivit om hemtraktens måne i kontrast till vännerna som skingrats, breven som inte kommer fram och kriget som aldrig tar slut.

Vi fick genast menyer där alla rätter presenterades med bild, namn på kinesiska och mer eller mindre lyckade försök till svenska namn. Matbrigaden noterade snart att överensstämmelsen mellan menyn på nätet och den inplastade på restaurangen inte var fullständig, men det gjorde den inte sämre eftersom fler rätter hade tillkommit. Restaurangen har två skilda menyer. Som det verkar är den ena inriktad på avhämtning och innehåller ett standardutbud av sushi, degknyten (dumplings) och stekta rätter. Den andra beskrivs som "hemlagad kinesisk mat", och överensstämmer snarast med menyerna på gammaldags kvarters restauranger i norra Kina, om än med en viss dragning åt köket i provinsen Shaanxi. Bland annat finns biangbiang-nudlar, en specialitet från Shaanxi, men dessa måste beställas i förväg och då minst tre portioner. Matbrigaden bestämde genast att detta fick bli något att se fram emot vid ett senare tillfålle. Menyn med hemlagad kinesisk mat innehåller ett tiotal kalla rätter och ungefär fyrtio varma och det var uteslutande från denna meny som de sittande gästerna åt efter vad vi kunde se. Något särskilt fokus på vegetarisk mat finns inte, men detta kan höra samman med kundkretsen. Ris ingår med en skål per portion. Påfyllning kostar I5 kronor. Man följer alltså den nordkinesiska traditionen att ta betalt för faktisk rismängd och inte den sydkinesiska där ris ingår à discrétion. Vi noterade också att desserter helt lyser med sin frånvaro på menyn, vilket är ett tecken på autenticitet, då sådana inte förekommer på enklare näringsställen i Kina.

Ungefär två tredjedelar av gästerna talade kinesiska med varandra denna kväll, inte så konstigt med tanke på att området - Engelbrekts församling - redan för tio år sedan av Dagens Nyheter klassificerades som Stockholms Chinatown, dock inte avseende butiker, utan baserat på befolkning. Avståndet till Kungliga Tekniska Högskolan är mycket kort. Lokalen verkade förstärka ljudvolymen, men utan att den blev alltför påträngande, och det var snarare renao -livligt och stojigt. Det gick utmärkt att konversera i ett mindre sällskap.

Utbudet av drycker, som inte syns på hemsidan, omfattar förutom te, läsk och lättöl även flera sorters starköl, där stor (64 el) Tsing Tao a 99 kronor flaskan, av grannborden att döma verkar vara standard. Dessutom finns två sorters kinesisk starksprit, baijiu, i q-centilitersflaskor med antingen Peking-klassikern erguotou för 298 kronor eller den lite finare xifengjiu för 398 kronor. Därutöver erbjuds sake, vodka samt rött och vitt vin från Chile,i glas, på karaff eller hel flaska. De kalla förrätterna kostar 85-109 kronor och de varma rätterna mellan 125kronor för stekt kål och 288 kronor för ekorrfisk, en hel friterad fisk i sötsur sås. De flesta varma rätterna kostar 135-165kronor. Det finns också två matiga soppor, fiskhuvudsoppa med tofu för 109 kronor och soppa med fläskfårsfrikadeller för 119 kronor.

Efter visst övervägande av vad som skulle göra sig bäst som en sammanhållen måltid bestämde sig matbrigaden för att hålla sig till konceptet vardagsmiddag på enkel lokal i Peking. Det gick snabbt att beställa det vi önskade och snart stod dryckerna på bordet. Ölflaskor av det stora formatet och enkla ölglas ställdes resolut ned, och ett väl tilltaget glas rödvin ställdes också fram. Vi lämnades att själva hälla upp ölen och dessutom att från en bänk invid disken hämta vattenglas och fylla dem från en tapp. Där fanns också knivar, gafflar, skedar och assietter för dem som önskade sådant. Maten kom snabbt på bordet, men inte allt på en gång, utan i lagom takt. Vi började med blancherad blandad gurka, här kallad "blanda gurkor", ett berg av kall marinerad gurka med chili och vitlök, som var ovanligt fyllig, och samtidigt hade rejält sting. Helt klart bäst av alla kinesiska gurkrätter vi ätit i Sverige. Därtill kom en annan kall förrätt, på menyn endast angiven med sitt kinesiska namn "xiangwei liangpi" (skinnudIar med lantlig smak) i form av ångade kalla tjocka nudlar av vetestärkelse med stekt torkad bönost samt paprika och gurka i en pepparoljebaserad marinad. Denna rätt gav ett solitt lantligt intryck och var varken stark eller påträngande. Därför blev den senare under måltiden en utmärkt möjlighet till lite svalka mellan betydligt mer kryddstarka rätter.

Först av huvudrätterna anlände "lamm med kumminsås", bräserade möra skivor av lamm, med paprika och lök och med väl avvägd kumminsmak. Mycket god, men ändå inte riktigt anslående. Därefter ställdes nästa rätt på bordet, med det något kryptiska namnet "rnei cai spänner kött", vilket var bräserad fläsksida med en sky dominerad av inlagd kinesisk senapsväxt och serverad med ångade uppvikbara så kallade bao-bröd att fylla med köttskivoma. Det feta köttet formligen smälte i munnen och hade en oerhört läcker mörk smak av inlagd senapsväxt, soja och kanske en aning stjärnanis.

Efter ytterligare några minuter anlände ett fat med helt nyfriterad pepparkyckling, mycket krispig och med styrka av såväl chili som sichuanpeppar, på en bädd av stekt röd och grön paprika samt lök. På menyn kallades rätten "krispiga paprika med kyckling". Slutligen kom den rätt som matbrigaden använder som ett slags lackmustest för restaurangkvalitet, nämligen den koppärriga kärringens bönost, som på menyn gick under det internationella namnet "mapo tofu". Denna vegetariska rätt hade en utmärkt rustik karaktär och smakade nästan som i dess hemstad Chengdu. Men för att ta den till de högsta höjderna skulle det ha fordrats en aning fläskfårs i såsen, som i den traditionella varianten, och dessutom mindre återhållsamhet med sichuanpepparn, som det ju knappast kan bli för mycket av i denna rätt, åtminstone enligt matbrigaden.

Rätterna var genomgående rikliga och, såsom brukligt på enklare ställen som har fokus på själva maten, var de inte överdekorerade på något sätt - en kvist bladpersilja eller ett salladsblad fick räcka.

Eftersom vi själva inte hade beställt in några rätter av fisk eller skaldjur höll vi utkik efter sådana vid grannborden och fick se såväl imponerande ekorrfiskar som lockande pilgrimsmusslor serverade i sina skal. Dessa fick anstå till något senare besök.

Väl utkomna på gatan i senhöstkvällen, mätta och belåtna efter den utmärkta middagen som känts som en utflykt till ett svunnet Kina, debatterade vi länge och väl det antal drakar som vore rimligt. Vi konstaterade att maten genomgående hade hög eller mycket hög kvalitet, vilket alltså överensstämde med kriteriet "oförfalskad kinamat – värt en omväg!", att stämningen var precis rätt för en välbesökt liten sylta i norra Kina och inte minst att prisläget definitivt låg i det lägre spannet, och på denna grund fattade matbrigaden det kollektiva beslutet att tilldela restaurang Xiangyue fyra drakar.