Det var Shihuangdi, kung av Qin, som blev den förste kejsaren över ett enat Kina. Det arv han lämnade efter sig kom att förvaltas av nya kejsare och nya dynastier. Även om de konfucianska historikernas dom över den förste kejsaren var hård, skapade hans administrativa reformer ett kejsardöme som var starkt nog att överleva de följande två årtusendena.

Den förste kejsaren var en stor samhällsbyggare. Men, han var också en stor despot. Det berättas att det på hans tid inte fanns någon familj i landet som inte sörjde någon nära anhörig. Alla familjer fick lämna ifrån sig söner eller fäder eller bröder som skulle komma att slita ihjäl sig på Kinesiska muren eller vid uppförandet av kejsarens väldiga mausoleum.

Hans tid var 200-talet f Kr. Han föddes en blåsig vårkväll år 259. Bara 13 år gammal besteg han tronen i riket Qin, ett av de stridande kungadömena i den tidens Kina. År 221 hade han besegrat alla rivaliserande stater och var härskare över hela det dåtida Kina. Det var nu han tog sig titeln Shihuangdi – ”Förste enväldige kejsare”.

För att stärka enheten i landet lät han riva de murar som fanns mellan de forna kungadömena. Längst uppe i norr förenade han de murar som fanns och lät bygga ut dem till Kinesiska muren. Den store murbyggaren Qin Shihuang lät alltså riva betydligt mycket mer mur än han byggde!

Han var övertygad om att han, liksom de legendariska kejsarna, regerade med himmelskt mandat. Det berättas att Den första kejsaren kunde få fruktansvärda vredesutbrott och i enväldig suveränitet beordra straffångar att kalhugga hela berg om han retat sig på någon detalj där. På samma sätt utsåg han en gång ett träd till minister av femte rangen eftersom det gett honom skydd under ett oväder!

Den store kejsaren var ytterst vidskeplig och omgav sig med otaliga daoistiska magiker och trollkarlar. Qin Shihuang kunde inte uthärda tanken på sin egen bortgång. Hans alkemister var ständigt sysselsatta med att finna livselixiret. Gång på gång utrustade han expeditioner som skulle finna ”Lycksalighetens öar”, där de odödliga höll till. Ingen av expeditionerna återvände och kejsaren drog slutsatsen att de funnit sitt mål, men inte ville återvända. Som straff lät han avrätta samtliga släktingar till de stackars sjöfararna!

Hans vidskeplighet och hans dödsångest drev honom att aldrig tillbringa två nätter i rad i samma sovrum. Enbart några få betrodda eunucker visste var kejsaren hade sitt nattläger.

Var det kanske skräcken för döden som fick Qin Shihuang att beväpna en väldig underjordisk armé intill sitt eget mausoleum? Ville han med kinesiska muren inte bara stänga ute främmande ryttarfolk från norr, utan också tidens gång?

Den förste kejsaren satte upp sin huvudstad i Xianyang, alldeles norr om våra dagars Xian. Han tvingade ämbetsmän från de besegrade rikena att flytta till den nya huvudstaden och historikerna talar om att mer än 120 000 människor på det sättet kom till Xianyang.

Men, även Qin Shihuang mötte sitt öde. Lika lite som Muren kunde stänga ute hans oro, kunde hans alkemister hindra att döden triumferade. År 210 dog kejsaren under en inspektionsresa och fyra år senare hade den stora dynastin fallit. Den mäktiga Qin-dynastin, som enligt Den förste Kejsaren skulle härska i ”släktled efter släktled i all oändlighet”, var borta.

Men det Kejsarkina han hade skapat skulle bestå och levde vidare ända fram till revolutionen 1911. Under alla dess århundraden framträdde otaliga dugliga kejsare och än fler regenter som helt saknade förutsättningar för sitt ämbete. Men de var samtliga ”Himmelens son” och regerade i kraft av sitt himmelska mandat. Och, alla regerade de tills döden skiljde dem från sitt ämbete. Alla utom en, kejsar Qian Long.

Qian Long är unik bland Kinas alla härskare, eftersom han är den ende som fredligt drog sig tillbaka med pension! När han regerat i 60 år avgick han för att inte överträffa sin farfar, den store kejsar Kang Xi, vilken nämligen också hade regerat i hela sex decennier.

Kina under Qian Long var en blomstrande och mäktig stat. Kejsaren beundrades både för sina civila förtjänster och sin militära skicklighet. Under hans regeringsperiod (1736–1796) nådde Qing-dynastin sin höjdpunkt. Hans rike var jordens största och folkrikaste.

Den här tiden var också de ostindiska kompaniernas era. Men européerna fick aldrig komma in i landet, utan var hänvisade till Kantons frihamn. För både kejsar Qian Long och hans undersåtar var det en självklarhet att de levde i världens centrum och att Kina var den alltigenom dominerande makten.

Kina var ”Mittens rike” och kejsaren betraktade sig som överhuvud för världens alla länder. Att han inte var erkänd av samtliga berodde enbart på att hans rike inte hade intresse av att övervaka alla.

Eftersom kejsaren hade himmelens mandat att regera kunde det inte bli tal om något mellanstatligt umgänge på likställd fot. Detta fick en engelsk expedition, som år 1793 uppvaktade kejsaren i hans sommarresidens, erfara. I ett dekret till kung Georg III uppmanar kejsar Qian Long barbarerna att visa underdånig lydnad. Han lät också meddela att ”för ert lands varor har jag intet bruk”!

Sina sista dagar framlevde kejsaren i den östra delen av Förbjudna staden, där idag ”Skattkammaren” finns inrymd. Han ägnade sin tid åt konst och musik och att sörja den sköna konkubinen Xiang Fei, som mördats av den gamla änkekejsarinnan och Qian Longs svartsjuka hustru.

Kejsar Qian Long blev alltså unik, eftersom han inte såg sitt ämbete som ett livstidsmandat. Det finns ytterligare en helt unik regent, nämligen Wu Mei som är den enda kvinna i Kinas långa historia som uppburit det himmelska mandatet.

Wu Mei, som föddes 625, kom från en familj där flera berömda militärer ingick. Som 14-åring kom hon till hovet och drog redan från början till sig kejsar Tai Zongs blickar. Hon hade ovanligt god hand med hästar och hon var också osedvanligt vacker. Snart nog hade hon blivit kejsarens favoritkonkubin.

När kejsaren hade gått bort sändes Wu Mei, som traditionen krävde, till Gan Ye-templet där hon levde klosterliv under några år. Men, även den nye kejsaren, Gao Zong, fann behag i den vackra konkubinen och hon var snart tillbaka i huvudstaden.

Till skillnad från sin far var kejsar Gao Zong klen och sjuklig. Och, Wu Mei, som nu hade avancerat till kejsarinna, tog över mer och mer av rikets affärer. Så småningom hade hon skaffat sig en så stark position att hon kunde utropa sig till enväldig och suverän regent över Mittens rike. Från 690 och fram till sin död 705 var kejsarinnan Wu den enda kvinna som någonsin haft det himmelska mandatet.

Aisingero (Aisin Gioro) Puyi blev den siste kejsaren av Kina. Han störtades från draktronen av revolutionen 1911. Nyårsdagen 1912 tillträdde Sun Yatsen ämbetet som Republiken Kinas förste president.

I november 1908 dog den gamla änkekejsarinnan Ci Xi. Bara en dag tidigare hade hennes systerson, den omyndigförklarade kejsar Guangxu, avlidit i sitt fängelse. På dödsbädden utsåg Ci Xi en ny gossekejsare, en brorson till den döde kejsaren. Pu Yi var bara fyra år när han fick det himmelska mandatet och han fick bara behålla det i tre år.

Den siste kejsaren och hans märkliga levnadslopp har fascinerat och förbryllat. Efter revolutionen 1911 fick han en tid bo kvar i Förbjudna staden, fångad av sitt eget öde och makthungriga eunucker. Han blev under andra världskriget ett lydigt redskap för den japanska ockupationsmakten. Och, han slutade sin bana som tjänsteman vid Forskningskommittén för kulturella och historiska dokument.

Kring hans liv har vävts märkliga slöjor. Hans egen självbiografi, ”Från kejsare till medborgare”, ger en intressant inblick i hans levnadsöde. Men, mycket saknas och mycket kan ifrågasättas. Det är i mångt och mycket en bok präglad av sin tid, och de nya makthavarnas behov.

Bertoluccis storfilm om den siste kejsaren ge en mera sympatisk bild av Pu Yi och i kinesiska TV-serier har vi fått ytterligare några sidor av hans personlighet belysta. Men, var han verkligen så omedveten om sin roll som marionettkejsare åt japanerna? Var han verkligen en så charmerande playboy under sina år i Tianjin?

Var han inte egentligen en hänsynslös neurotiker, en maktlysten manchuädling som var beredd att göra allt för att kunna återupprätta sitt kejsardöme? Och var det inte kommunisternas hjärntvätt som slutligen knäckte honom?

Sedan han etablerats som kejsare över Manchukuo av japanerna 1931, tycks han ha drivits av en stark ambition att återupprätta den gamla kejserliga ordningen. En officiell kalender, godkänd av kejsaren, började ges ut och han såg fram mot krigsslutet då han på nytt skulle bli kejsare över hela landet.

Men det måste också ha varit en tid av svåra prövningar. Och, han blev alltmer oberäknelig. Likt Den förste kejsaren kunde han få fruktansvärda vredesutbrott. Sedan hans kejsarinna sjunkit allt djupare i opiumdimmorna, skaffade Pu Yi en ny konkubin, en ung manchuflicka. Och hon har i en självbiografi som publicerades för några år sedan givit en delvis ny bild av den siste kejsaren.

Hon berättar om dagar fyllda av hugg och slag och om hur hon behandlades sämre än den lägsta tjänare. ”Inte ens som man fungerade han”, klagar hon och antyder att han bar på flera ”skamliga sjukdomar”.

Hon ger bisarra interiörer från ett hov i upplösning. Vid flera tillfällen greps kejsaren av en obetvinglig lust att prygla minderåriga. I närheten av det kejserliga residenset fanns ett barnhem och det hände att barn därifrån kallades till kejsaren mitt i natten. Enligt hans konkubin hände det att gossebarn avled av kejsarens behandling.

Kanske kommer vi sanningen närmare den dag hans dagböcker publiceras. Tyvärr har många gått förlorade, men de som återstår kan kanske räta ut några frågetecken kring den siste kejsaren. Hans sista hustru Li Shuxian förbereder just nu utgivningen, som är planerad till 1994.

Aisingero Puyi blev den siste kejsaren av Kina. Men, på sätt och vis levde ju kejsardömet vidare. Presidenter och krigsherrar och ordföranden har tagit vid. Titlarna är andra, men maktfullkomligheten är densamma. Kanske gör man inte längre anspråk på att man styr med himmelskt mandat, men det är ju sannerligen inte med folkets.

Men, det finns faktiskt en kejsare i Kina, en ”Kejsare i trasor”. Hans namn är Zhang Hongbao, eller Mäster Zhang som han är mera känd som. Han lär ha etablerat sig nära Qingcheng Shan i centrala Sichuan.

En ”Kejsare i trasor” var i gammal tid namnet på lokala potentater som gjorde anspråk på tronen. De kunde sätta upp skuggkabinett och förberedde makttillträdet. Mäster Zhang gör ingen hemlighet av sina ambitioner och känner sig hedrad av epitetet ”Kejsare i trasor” eller ”Lortkejsare”.

Zhang Hongbao är en av de ”fyra stora qigong-mästarna” som framträdde i slutet av 1980-talet. De fick stor uppmärksamhet också i de officiella medierna och samlade stora skaror till sina ”väckelsemöten” Efter fjärde juni ingrep myndigheterna och satte stopp för verksamheten. Yan Xin, som en gång reste land och rike kring för att visa upp sina färdigheter och bota obotliga, flydde till USA i början av 1990. En annan av de fyra mästarna är i fängelse och ytterligare en lär vara inlåst på en militärförläggning. Återstår så Zhang Hongbao.

Under 1990 försvann Mäster Zhang från Peking och dök senare upp i Sichuan-provinsen. Där förenade han sig med Yi Guan Dao, ett hemligt sällskap som hade sin storhetstid under 1930-talet. Det ansågs allmänt att det hemliga sällskapet hade utplånats under 1950-talet, då hundratals av dess ledare avrättades. Men, uppenbarligen har Yi Guan Dao kommit tillbaka och lär också ha etablerat kontakt med triader i Hong Kong och Taiwan.

Det märkliga är kanske inte att Mäster Zhang lyckats upprätta ett ”rike” i bergen i Sichuan, utan att myndigheterna har misslyckats med att gripa honom! Men, det gäller också stora pengar. När Zhang Xiangyu, en annan av ”De fyra stora mästarna”, greps i Peking hade hon tjänat nära sju miljoner kronor på sin verksamhet. Och Mäster Zhang är mycket större!

Zhang Hongbao, ”Kejsaren av Qingcheng-bergen” är kanske inget hot mot makthavarna i Peking, men han är sannerligen ingen Kejsare av Portugallien. Hans verksamhet visar hur  stort Kina är och att qigong inte bara är en medicinsk term utan också en politisk kraft.