Drakar skall man ta på allvar, åtminstone i Kina. Vi möter dem i sagor och legender. Överallt i de kejserliga boningarna ser vi dem.

Enkla drakmönster ristades in i den primitiva keramik som skapades redan för mer än 6000 år sedan. Och, sedan har vi sällskap av drakar genom hela den kinesiska historien. Den legendariske Gule Kejsaren försvann från det jordiska på ryggen av en väldig drake. Senare tiders kejsare har regerat från Draktronen och än idag är draken något av en symbol för Kina. 

Förr i världen såg kineserna mycket vetenskapligt på drakar. I ett arbete från hundratalet berättas att draken kan göra sig lång eller kort, synlig eller osynlig. Vi får veta att draken vid vårdagjämningen lyfter mot himlen för att sedan återvända till jorden vid höstjämningen.

I en mera modern skrift berättas att det finns tre huvudtyper av drakar.  Long, som är den mäktigaste och som lever i himlen. Li, som saknar horn och lever i havsdjupen. Och – Qiao, som härskar i träskmarkerna. Men, artikelförfattaren hävdar att det egentligen bara är long som kan räknas som en riktig drake. Han beskriver att den bär drag av såväl kameler och hjortar, som tigrar, ormar och falkar. Men, den är överlägsen alla dessa djur i varje avseende!

Draken har sedan urminnes tider varit ett tecken på kejsar-värdigheten. Kejsar Liu Bang, som grundade Västra Han-dynastin år 206 f Kr, sägs ha varit en drakes son. Han kom nämligen till sedan hans mor drömt att hon haft samlag med en drake – man kan ju undra vad Freud skulle ha sagt om det!

Sedan Han-dynastin har draken varit nära förknippad med kejsarmakten. Och det har då rört sig om den femkloade draken, som vi ser på de kejserliga dräkterna och på ornamenten i Förbjudna staden eller Sommarpalatset.

Men, inte bara kejsaren höll sig väl med drakar. Inom folktron har draken alltid varit viktig. Det var draken som kom med det livgivande regnet på våren. Överallt i det gamla Kina fanns tempel till Drakkungens ära.

Begåvade och kraftfulla personer brukade kallas för ”drakar”. Och, än idag vill många kinesiska föräldrar få in tecknet long i sonens namn med en förhoppning om att han skall bli intelligent och framgångsrik.

Draken är också ett av de tolv djuren i den traditionella kinesiska kalendern. Enligt gamla förutsägelser har drakar alla möjligheter att nå framgång. De är intelligenta och beslutsamma och attraktiva. Till drakarnas skara hör sådana kända och framgångsrika namn som John Lennon, Tom Jones, Ringo Starr, Neneh Cherry och drottning Margrethe av Danmark. Men, drakar kan också begå svåra misstag, vilket Kinas store lille drake Deng Xiaoping är ett gott exempel på. För att inte tala om landets premiärminister Li Peng, som ju knappast kan kallas varken attraktiv eller älskad.

År 1915 avslöjade en herr och fru O’Mally Irwin en vetenskaplig världssensation. De sa sig ha upptäckt fossilfynd av en väldig drake i närheten av Yichang vid Yangzi-flodens mellersta lopp! Och, det var inte bara en drake de hade hittat. Nej, sex eller möjligen åtta drakar låg hopslingrade inne i en grotta! Herrskapet Irwin var övertygade om att det verkligen var fossil av drakar de sett och Mr Irwin konstaterar faktiskt att drakarna förmodligen svultit ihjäl.

Men, tråkigt nog var det bara vanliga droppstensformationer de sett. Och, detta goda omen hjälpte varken den stackars krigsherren Yuan Shikai som just då försökte återupprätta kejsardömet eller det sargade riket i övrigt.

Ett annat fabeldjur som spelar en viktig roll i Kinas historia är enhörningen, eller ”Drakhästen” som den ibland kallas. Den västerländska enhörningen är ju stolt och modig, men ändå mild. Den hjälper de andra djuren mot ormens dödliga gift. Och den låter sig inte fångas annat än om en jungfru tar den i sitt knä.

Den kinesiska enhörningen är inte mycket sämre. Den kan gå både på land och vatten. Dess röst låter som klangen av de finaste klockor. Och, enhörningen kan bli tusen år gammal!

Det finns många berättelser om den märkliga enhörningen. En gång för länge, länge sedan steg en enhörning upp ur gula flodens vatten och visade sig för den legendariske kejsar Fu Xi. På sin rygg hade enhörningen en mystisk karta från vilken det kinesiska skriftspråket sägs ha utgått.

Sista gången en enhörning visade sig var just innan den store filosofen Konfucius gick bort. Och, ingen enhörning kommer att visa sig igen förrän Kina får en alltigenom vis härskare! Det berättas vidare att Konfucius mor blev havande genom att gå i fotspåren efter en enhörning!

Men, till skillnad från draken eller den hiskeligt fula Basilisken eller den väldige Gripen har det faktiskt funnits enhörningar! Kanske inte riktigt lika märkliga som sagans enhörningar, men väl ett hästdjur med horn i pannan.

Den riktiga enhörningen levde i det inre av Kina för flera miljoner år sedan. Det var en av Sven Hedins medarbetare, Birger Bohlin, som gjorde fossilfynden av detta märkliga djur. Den underliga hornprydda hästen beskrevs första gången i en festskrift som kom ut till Sven Hedins 70-årsdag 1935.

Ormen har i Kina betraktats som ett lömskt och farligt väsen. Men har också vördats för sina övernaturliga krafter och för släktskapet med draken. I gammal tid trodde man även att ormar kunde förvandlas till drakar, även om det var en process som kunde ta hundratals år. Och, små, till synes oansenliga vattenormar hedrades emellanåt som vattengudar. 

Vi behöver faktiskt inte gå längre tillbaka än hundra år för att uppleva detta. År 1872 dränkte sig en ämbetsman från Tianjin sedan han misslyckats med att komma tillrätta med den översvämning som hotade staden. Hans offer gjorde att vattnet drog sig tillbaka och ämbetsmannen själv lär ha blivit en vattenande som tog formen av en liten vit orm.

Denna lilla varelse upptäcktes av en bonde som genast kände igen ormen som en inkarnation av Regnguden. Ormen, det vill säga ämbetsmannen, fördes in i staden och placerades i Drakkungens tempel. Hela den civila administrationen med ståthållare Li i spetsen kom till templet för att visa sina hedersbetygelser. Ståthållaren gjorde även en framställan till hovet i huvudstaden att en speciell hederstitel skulle föräras den till orm förvandlade ämbetsmannen, en begäran som majestätet biföll.

Så kom det sig att för bara drygt hundra år sedan framlevde en liten vit vattenorm i Tianjin sina sista dagar i Drakkungens tempel under ständiga hedersbetygelser från såväl rik som fattig.

En betydligt större och mera berömd vit orm möter oss längre söderut, i trakten av Hangzhou. Där framlevde Bai Suzhen, ”Den vita ormen”, sina dagar i de ensamma bergen. I tusentals år levde hon där. Men, genom andliga övningar förvärvade hon med åren förmågan att förvandla sig till en ung och vacker kvinna.

I sällskap med sin tjänsteflicka, en grönblå orm som också tillägnat sig gåvan att bli människa, lämnar Den vita ormen en dag de ensamma bergen och beger sig till Hangzhou. Vid Västra sjön möter hon en ung man och naturligtvis förälskar sig ormen i den sköne ynglingen. Allt hade väl ordnat sig till det bästa om inte abboten vid ”Det gyllene bergets tempel”, den lömske Fahai, lagt sig i handlingen.

Munken avslöjar för ynglingen att han i själva verket är förälskad i en orm. Och, den hemska sanningen avslöjas då ynglingen på inrådan av den falske abboten supit sin älskade full och hon därvid förvandlats tillbaka till en vit orm. Ynglingen blir så förskräckt att han nästan smäller av. Men, han räddas av tjänsteflickan som begett sig till Kunlun-bergen och stulit en helig medicinalväxt som botar allt.

Detta märkliga kärleksöde har i århundraden lockat kinesiska konstnärer. Den store pekingopera-artisten Mei Lanfang levandegjorde otaliga gånger Den vita ormen på scen. Och trots att kärleken inte segrar har denna opera en speciell plats i den kinesiska folksjälen.

Det skedde alltså märkliga förvandlingsnummer i det gamla Kina. Ämbetsmän som dränkte sig kunde bli vattenormar och ormar kunde bli vackra kvinnor och riktigt gamla ormar kunde till och med bli drakar. Kanske man bör se upp än idag! Den gamle partiordföranden Mao Zedong varnade en gång för ”Ormar förklädda till skönheter”. Och, han bör ju ha vetat vad han talade om, så orm som han var.