Alla vet att det finns mycket folk i Kina, att det är världens folkrikaste nation. Och, alla som har varit i Kina vet att det finns för mycket folk. Det rör sig inte om några miljoner för mycket, det är frågan om hundratals miljoner!

I april 1988 meddelades officiellt att befolkningen passerat 1,1 miljarder. Det var säkert en mycket försiktig uppskattning. Kinas befolkning passerar troligen 1,2 miljarder redan under 1993. Och, den officiella målsättningen att begränsa landets befolkning till just 1,2 miljarder vid sekelskiftet är bara en optimistisk förhoppning. Det kommer att finnas minst 150 miljoner fler medborgare i landet år 2000!

När folkrepubliken grundades 1949 fanns det 550 miljoner människor i landet. Barnadödligheten var skrämmande hög och den beräknade medellivslängden låg under 40 år. Myndigheterna uppmuntrade därför stora familjer. Skaffade man fyra barn eller fler, fick man klädbidrag till alla barnen. Och, det var naturligtvis inte många som tackade nej till det här ”flerbarnstillägget”. Det genomsnittliga antalet barn per kvinna var 5,68 under 1960-talet.

Om stora ledare brukar man säga att när de begår misstag, begår de stora misstag. Och, det gäller sannerligen Mao Zedong, som bar det yttersta ansvaret för befolkningspolitiken. De som varnade för en alltför snabb befolkningstillväxt kritiserades och tystades. Mao var uppenbarligen av den uppfattningen att ”det stora socialistiska fosterlandet” kunde föda hur många som helst. ”En människa har bara en mun, men två händer”. Brukade det heta och innebörden var att man alltid kan producera mer än man konsumerar.

Mot slutet av 1970-talet började dock såväl forskare som de politiska makthavarna inse vidden av problemen. Man räknade statistiskt fram att Kina vid en given tidpunkt på 2100-talet skulle ha en befolkning på 5 miljarder om inga åtgärder sattes in. Fem miljarder! Nästan fem gånger så många människor som idag alltså. Alltfler insåg det orimliga, i synnerhet om man betänker att bara tio procent av Kinas stora yta är odlingsbar mark.

Det var alltså nödvändigt med en strikt befolkningspolitik. Beslutet blev att ingen familj skulle sätta fler än ett barn till världen. Ett barn per familj och man skulle på sikt få ner landets befolkning till 700 miljoner, en siffra som brukar anges som rimlig med tanke på Kinas resurser.

Genom intensiv propaganda för sena giftermål och den berömda enbarnspolitiken har man lyckats sänka födelsetalet. Men fortfarande är det genomsnittliga antalet barn per kvinna över 1,5. Och, det är egentligen bara i städerna som enbarnspolitiken fungerar. Där har merpaten av befolkningen pension och behöver inte oroa sig så mycket för ålderdomen.

För bönderna på landsbygden finns däremot i allmänhet inget pensionssystem. Det är barnen som skall ta hand om sina föräldrar, när dessa inte själva orkar försörja sig. Har man nu bara ett barn och det här barnet råkar vara en flicka, känner man oro för framtiden. När dottern gifter sig, kommer hon enligt traditionen att flytta hem till makens gård, hon ”byter familj” som det hette förr. Och, de gamla blir lämnade ensamma.

Bönderna behöver alltså söner. Men, gamla föreställningar om att man måste ha en son, ”en drake”, som kan föra namnet vidare, spelar också in. Och de gamla traditionella värderingarna är idag mycket starkare än för tio eller femton år sedan!

Det finns idag nära 40 miljoner fler män än kvinnor i Kina. Tittar man på befolkningsstatistiken märker man att ju yngre befolkningsgruppen är, desto fler pojkar finns det. Vid sekelskiftet kommer det att finnas minst 70 miljoner ungkarlar i landet.

Häromåret genomfördes den fjärde folkräkningen sedan Folkrepubliken grundades. Trots en väldig apparat vet ingen exakt hur stor befolkningen är. Myndigheterna erkänner öppet att det sker en betydande underrapportering av antalet födslar. Till det kommer den ”flytande befolkningen”, tiotals miljoner gästarbetare och arbetslösa som inte finns med i statistiken.

Då var det bättre ordning förr. Under Han-dynastin genomfördes varje år folkräkningar efter skördesäsongen. År 2 uppgick befolkningen till 59,59 miljoner.

Kina har förmodligen de äldsta traditionerna i världen på det här området. Redan för 4000 år sedan skall den första folkräkningen ha genomförts. Vid folkräkningen 1741 uppgick befolkningen för första gången till över 100 miljoner. Vid sekelskiftet hade den nått upp till 374 miljoner. Och, vid nästa sekelskifte har befolkningen alltså ökat med nära en miljard!

Trots krig och hungersnöd och elände har Kinas befolkning vuxit med tusen miljoner under 1900-talet. Vilken är siffran år 2100? En miljard eller tre?

De blir bara fler och fler, kineserna. Och, de lever längre och längre. Den beräknade medellivslängden är idag 68 år för män och 71 för kvinnor, egentligen anmärkningsvärt höga siffror med tanke på att Kina fortfarande måste räknas som ett u-land.

Kineserna blir dessutom rikare och rikare, åtminstone de välbeställda. Fortfarande lever många tiotals miljoner under fattigdomsstrecket och för den överväldigande majoriteten av befolkningen är livet hårt och slitsamt. Men, en växande skara företagare och sångare och skådespelare tjänar mer och mer. Och, alltfler bönder lever idag ett gott liv.

Kina har nu mer än en miljon millionärer. Nyrika kineser står i kö för att bli medlemmar i de nyöppnade golfklubbarna i Shenzhen, Peking eller Kanton, trots att medlemskapet kostar minst 230 000 kronor. De italienska och franska modebutikerna gör goda affärer och unga kinesiska entreprenörer tvekar inte att betala 6 000 för en kostym!

Medan många intellektuella klagar över dåliga löner, kan de som lyckats i underhållningsbranschen glädja sig över växande förmögenheter. Välkända popsångare tjänar stora pengar på skivutgivning och konserter. Skådespelerskan Liu Xiaoqing förbryllade nyligen Hong Kong genom att investera flera miljoner US-dollar i fastighetsbranschen.

De nyrikas entré är kanske det mest iögonfallande med den ekonomiska revolutionen i Kina under de senaste 14 åren. Men, det mest avgörande är att så många människor tagit steget från fattigdom till ett begynnande välstånd. Den ekonomiska revolutionen är på många sätt mer genomgripande än Maos revolution 1949. Kanske blir det så att denna utveckling kommer att beskrivas som den mest betydelsefulla under vår tid, när det sena 1900-talets historia skrivs om femtio år.

Vad kommer att hända om utvecklingen fortsätter, om den ekonomiska revolutionen går vidare utan alltför svåra hinder?

Om Kina skulle nå samma inkomstnivå per capita som Taiwan, skulle Kina ha en ekonomi som var större än alla industrialiserade länders i världen. Det skulle påminna om Japans framväxt, men med den stora skillnaden att här rör det sig om en kärnvapenmakt med en miljardbefolkning.

Framtidsperspektiven är onekligen både fascinerande och skrämmande. Men, utvecklingen kan också ta en annan riktning. Vad kommer att hända när patriarken Deng Xiaoping går bort? Kommer den växande korruptionen att hindra utvecklingen? Eller, kommer helt enkelt Kinas enorma och olösta problem inom både förvaltning och näringsliv att kullkasta alla ambitiösa planer?

Hur är det möjligt att försörja alla dessa människor, dessa ”millioners millioner” kineser? Ja, Kina har faktiskt varit självförsörjande när det gäller spannmål i många år. Redan under Folkrepublikens första decennium höll spannmålsproduktionen gott och väl jämna steg med befolkningsutvecklingen, På samma sätt som dugliga kejsare, som grundat tidigare dynastier, tog de nya makthavarna itu med lantbrukets problem. Bevattningskanaler muddrades och renoverades, Sluttningar terrasserades och krigsfångar fick bryta ny mark.

Enligt legenden var det kejsar Shen Nong som i historiens gryning lärde sina undersåtar att tillverka redskap och odla jorden. Han hyllas än idag som Jordbruksguden och skall ha levt på 2000-talet f Kr. Men, redan långt tidigare kände faktiskt kineserna till hur man odlade ris. Världens äldsta riskorn finns på Zhejiangs museum i Hangzhou. Dessa korn, som grävdes fram i mitten på 1970-talet, bevisar att man odlade ris söder om Yangtze-floden redan för 7 000 år sedan!

Risets betydelse för den kinesiska kulturen speglas både i språket och i olika sedvänjor. Att avsiktligt spilla ut riset var i gammal tid den värsta av förolämpningar. Förlorade man jobbet talade man om att ”risskålen hade gått sönder”.  Vår tradition att kasta ris på nygifta par, skulle säkert förbrylla en traditionellt sinnad kinesisk bonde.

Det är från Kina vi fått riset. Under århundradenas lopp spreds det västerut. Under det fjärde århundradet f Kr hade det nått fram till Egypten och några århundraden senare nådde riset också Europa.

Nu är det inte bara ris man odlar i Kina. Norr om Yangtze lämpar sig klimat och jordmån bättre för vete och majs. Och, äldre nordkineser tar hellre nudlar eller ångbakt vetebröd till maten än ris. Men, det är ändå riset som varit huvudfödan för millioners millioner kineser under många tusen år.