De levde bland elfenben och dyrbaraste porslin. De åt bara de nyttigaste och läckraste rätterna; färska persimoner, krabbkött från honornas största klor, ålskinn och färska räkor som kokats med kastanjer. De levde som kungar, men när det blev dags för strid var de beredda att gå i döden för en seger. De starkaste kunde överleva otaliga strider men ingen nådde någon hög ålder.  

I gammal tid behandlades stridscikadorna med största respekt, men så representerade de också stora värden. En kraftig och stridslysten cikada kunde vara värd sin vikt i guld. Och, stora summor omsattes på vadslagning i samband med cikadastriderna. Även tuppfäktning förekom, men kunde i popularitet inte mäta sig med kampen mellan stridscikador.

Många höga ämbetsmän genom Kinas historia har ägnat mycket tid och mycket pengar på sitt intresse för dessa släktingar till syrsan och gräshoppan. Även många munkar engagerade sig i stridscikadornas liv och verksamhet. Munken Ji Gong, som förekommer i flera folksagor, sades ha en blå cikada med vitt huvud. Insekten hade en lång och en kort antenn och kallades Järnlansen eftersom den var närmast oslagbar. När Järnlansen slutligen dog, skrev Ji Gong en sentimental avskedsdikt och kremerade sin älskade cikada. Han lät sprida askan i den vackra Västra sjön i Hangzhou.

Det fanns även kejsare som var närmast besatta av cikador. Den fjärde Ming-kejsaren Xuanzong, som regerade mellan 1426 och 1435, var känd som ”Cikadakejsaren”. Länsherren i Suzhou hade en kejserlig orden om att årligen förse hovet med tusen stridsdugliga cikador. Officerarna vid garnisonen i Suzhou såg det som en möjlighet till militär karriär om man lyckades fånga en särskilt kraftfull och vacker cikada.

Kineserna har funnit nöje i cikador i många århundraden. Kanske var det ensamma och frustrerade konkubiner som började ha cikador som sällskap. I en beskrivning från kejsar Xuanzongs regeringsperiod på 700-talet berättas om hur ”konkubinerna i palatset, när hösten kom, hade cikador i små guldkorgar, som placerades vid deras huvudkuddar så de om natten kunde lyssna till cikadornas sång”. Det var förmodligen också under Tangdynastin som vadslagning i samband med cikadastrider blev vanlig.

Själva striden ägde rum i en keramikskål med flat botten eller i speciella ”ringar” som kallades ce. De var gjorda av bambu eller papper, ungefär femton centimeter höga och med en diameter på drygt tjugo centimeter. För att få cikadorna på stridshumör kittlade eller snarare retade man upp dem med hårda penslar.

I flera decennier har stridscikadorna och vadslagningen varit borta från marknader och gränder i Kina. Såväl sällskapsdjur som spel och dobbel ansågs ju länge som något förkastligt. Men, nu har cikadorna återkommit. De mindre gjorde först sin entré som husdjur. Ljudet från cikadan anses rogivande och en liten cikada i en bambubur kan bota de flesta sömnproblem. Men, även stridscikadorna är tillbaka. Och, de priser som betalas för välväxta och färgskimrande stridscikador tyder på att vadslagningen återigen har stor omsättning. För en hanne – det är bara hannarna som kan fås att slåss – som har de rätta yttre förutsättningarna får man idag betala minst tvåhundra yuan på de speciella cikadamarknaderna som finns i allt fler städer.

Cikadornas ”sång” har alltid varit en del av sommarkvällarna. Som en våg drar ljudet fram i lövverket. Så tystnar det och det är som om luften tog slut. Men, snart nog drar en ny våg fram och luften börjar åter vibrera. Cikadan har alltid varit en del av Kina och nu får den återigen skänka människorna både förströelse och spänning.

Stridscikadorna har ibland liknats vid de krigsherrar som under 1900-talets första decennier kämpade om makten i Nordkina. Och, den beskrivning som ges i en gammal skrift om cikador skulle faktiskt kunna stämma in på Yuan Shikai, krigsherren som ville bli kejsare. ”Det gula storhuvudet” som cikadan kallades, var liksom Yuan Shikai satt och hade stort huvud. De kraftiga käkarna påminde om lejonets. Och, både cikadan och krigsherren var lika lättretliga som stridslystna. 

Yuan Shikais levnadsbana kantas av svekfulla handlingar och i ett land där lojalitet är en av de stora dygderna, blir domen över den illojale hård.

Han föddes år 1859 och fick en soldats uppfostran. I början av 1880-talet hade han avancerat till befälhavare för de kinesiska styrkorna i Korea och han verkade också en tid som vicekonung över detta lydrike som 1894 gick förlorat till Japan. Yuan Shikai hade vid den här tiden rykte om sig att vara en reformvänlig militär. Men, vad den med åren allt fetare generalen eftersträvade var inte reformer, utan egen makt.

Sin första verkligt ryktbara insats gjorde Yuan Shikai vid den statskupp som änkekejsarinnan Ci Xi genomförde 1898. En grupp reformvänliga politiker hade det året förmått den unge kejsaren Guangxu att inleda en reformrörelse. Kejsaren ville frigöra sig från den alltjämt mäktiga änkekejsarinnans inflytande och beordrade därför Yuan Shikai, som då var chef för den kejserliga kadettskolan, att arrestera den gamla damen. Men, Yuan Shikai svek sin kejsare. Istället för att ta hand om änkekejsarinnan i hennes sommarpalats, ställde han sig under hennes befäl. Kejsaren omyndigförklarades och tvingades att underteckna ett dokument som överlät regeringsmakten till Ci Xi. Kejsaren spärrads in i ”Det tomma rummet” på en ö i västra delen av Kejsarstaden. De reformvänliga som inte hunnit sätta sig i säkerhet avrättades. Senare förevisades deras avhuggna huvuden på Tiananmen-torget.

Detta var Yuan Shikais första stora svek, men långt ifrån hans sista. Sedan såväl änkekejsarinnan som kejsar Guangxu dött förvisades generalen i onåd till sin hemprovins. Men, bara några år senare, i oktober 1911, togs han på nytt till nåder av hovet. Revolution hotade och den skicklige generalen antogs vara den ende som kunde rädda kejsardömet. Men, återigen skulle Yuan Shikai svika manchuhovet.

 Så snart han etablerat sig som överbefälhavare för de kejserliga styrkorna, inledde han underhandlingar med de revolterande. Strider pågick fortfarande, men i slutet av 1911 ingicks vapenstillestånd. Kejsardömet avskaffades och Sun Yatsen utsågs till Republiken Kinas förste president. Nyårsdagen 1912 tillträdde han ämbetet.

Redan i februari avgick Sun Yatsen och efterträddes av ingen minde än krigsherren Yuan Shikai! Men, också de republikanska idealen skulle han svika. Med terror förföljde han meningsmotståndare. Sun Yatsen tvingades på nytt i landsflykt. Ledande politiker som lett revolutionen mördades. Det parlament som funnits en kort tid upplöstes och ersattes av en rådgivande församling vars medlemmar utsågs av presidenten själv.

Men, Yuan Shikai vile inte bara bli president och diktator. Snart nog började han förbereda ett trontillträde. Han skulle grunda en ny kejserlig dynasti! Hans residens flyttades till Förbjudna staden och vid viktiga ceremonier användes de gamla tronsalarna. I slutet av december 1915 besökte han Himmelens tempel för att utföra den kejserliga ritualen. Men, han kunde inte färdas på kejserligt vis i gul bärstol. Det oroliga läget i huvudstaden tvingade honom att göra den heliga färden till templet i en kulsprutebestyckad pansarbil. 

Hans försök att återupprätta kejsardömet ledde omedelbart till protester. Uppror utbröt i flera provinser och han fick skjuta upp trontillträdet. I mars tvingades han så slutligen avsäga sig anspråken på kejsartiteln och den 6 juni 1916 avled krigsherren, presidenten och generalen Yuan Shikai. Tolv änkor och 35 barn stod sörjande vid hans bår.

Drygt 70 år senare stod en ny krigsherre, president och general i händelsernas centrum. Hans utseende påminner om möjligt än mer om ”Det gula storhuvudet”. President Yang Shankun var en av de huvudansvariga för massakern i Peking den 4 juni 1989 och hans klan var en av landets mäktigaste.

Yang Shankun är en av de gamla veteranerna som nu på darriga ben närmar sig 90-årsvallen. Under hans glansdagar var hans maktbas mycket stark. Hans bror, eller snarare halvbror, var chef för befrielsearméns politiska avdelning. Hans svärson var generalstabschef. Och, hans egen son Yang Shaojun var befälhavare för den viktiga 27:e arméenheten. Yang-familjen innehade tre av de sju platserna i den inflytelserika militärkommissionen.

Efter den 4 juni 1989 försökte de kinesiska makthavarna att få folket att ”leva enkelt, arbeta hårt och vara sparsamma”. Soldathjälten Lei Feng, som dammas av med jämna mellanrum, framhölls som föredöme. Men, många pekingbor undrade lite ironiskt varför man skulle lära av Lei Feng. Varför inte av president Yang? Tänk så hårt han måste ha arbetat, sa man sig, och så sparsam han måste ha varit. Och, så enkelt han måste ha levat. Tänk att kunna spara ihop över 1,5 miljoner USD! Och, tänk så förståndig han har varit sa man vidare. Bank of China ger ju dålig ränta och risken finns alltid för nya devalveringar. Den kloka president Yang satt därför in sina besparingar på en bank i Schweiz. Så, kom nu inte och säg att de kinesiska ledarna inte är visa och förutseende!

 Kanske blev Yang-familjens maktposition alltför stark för patriarken Deng Xiaoping, ytterligare en gammal man som stapplar vidare mot de 90.

Vad som försiggår bakom de stängda portarna till maktens boningar får vi aldrig veta. I det avseendet är dagens Kina lika slutet som kejsartidens. Men, Yang Shankun avsattes som president och därmed försvagades också hans inflytande över armén. Undan för undan har hans klanmedlemmar skickats ut i kylan.

Om stridscikadan ”Det gula storhuvudet” brukade man säga att man aldrig skulle räkna ut honom förrän han var riktigt död. Det skulle man säkert också kunnat sagt om Yuan Shikai. Och, detsamma kan vi nog säga om Yang Shankun. Lita aldrig på en krigsherre med ambitioner!