Den gamle mästaren viker långsamt och metodiskt upp ärmarna på målarrocken som en av hans elever hjälpt honom att få på. Han stänker vatten på rivstenen och gnider sakta tuschkakan mot stenen. Så lyfter han penseln och den bräckliga gestalten tycks växa och få nytt liv. Handen som tidigare darrade är nu stadig. Det är som om penseln ger honom kraft. På det vita pappret växer eleganta och kraftfulla skrivtecken fram: En vinterdag i den första månaden. Qi Baishi.

Qi Baishi är en av de stora förnyarna av det traditionella kinesiska måleriet. När han gick bort 1957 var han 94 år gammal och in i det sista var han verksam. Han införde en ny enkelhet i måleriet och vidgade motivkretsen. Qi Baishi var också en skicklig kalligraf. Och, just kalligrafin, eller skönskriften, räknas som en av de tre förnämsta konstarterna tillsammans med måleriet och poesin. Kanske är kalligrafin den konstart som har den starkaste förankringen i den kinesiska kulturmiljön.

Den gamle mästaren ”rev sitt tusch” själv, på samma sätt som generationer av konstnärer gjort. Tusch för de gamla kineserna var sot från tallved blandad med bindemedel, ett lim gjort av kokade åsnehudar. Blandningen pressades till hårda kakor eller stavar. En tuschstav av god kvalitet kan ligga i vatten ett par månader utan att lösas upp.

När man blandar till sitt tusch gnider man tuschstaven mot en slät sten, som man stänkt vatten på. Pigment från tuschstaven rivs av och blandar sig med vattnet och man får ett tusch av just den valör man önskar. Att ”riva sitt tusch” var också ett sätt att komma i rätt sinnesstämning för skrivandet eller målandet.

Många av de gamla kejsarna var skickliga kalligrafer och den traditionen förs vidare än idag av dagens makthavare. I samband med att ett nytt företag etableras eller en ny bro invigs är det inte ovanligt att någon minister eller borgmästare skriver några vackra tecken för att föreviga tillfället.

När man bedömer skönskriften brukar man utgå från den inspiration och energi som konstverket vittnar om. Kraften i penseldragen och kompositionen är viktigare än tecknens betydelse. Skrivtecknen är inte i första hand avsedda att läsas utan snarare att upplevas. I en skrift från Ming-dynastin heter det att ”en droppe tusch kan rymma en värld och en evighet”. I en ännu äldre beskrivning från Han-dynastin för nära tvåtusen år sedan talas om kalligrafin som frigörelse: tecknen kan synas vila eller vandra, sväva eller röra sig, försvinna eller återvända. De kan vara som vassa knivar eller dolkar, som starka bågar eller pilar, som vatten och eld, som träd och moln, som solen och månen på deras banor.

Om en droppe tusch kan rymma en värld, kan man om en scen säga att den är det största rum i världen, som ett annat gammalt kinesiskt talesätt lyder. Och en pekingopera kan verkligen illustrera detta. I den kinesiska operan möter oss sanslösa stridsscener och raffinerad skönsång, humoristiska clowner och himmelska makter, undersköna damer och väldiga krigare.

Pekingoperan är bara en av flera hundra olika typer av kinesisk opera. Men, den är den mest kända utomlands och den mest populära i Kina. Alla större städer har idag egna pekingoperatrupper. De mer än 200 olika typerna av ”lokalopera” skiljer sig från pekingoperan genom att de framförs på olika lokala dialekter. De har ofta också egna unika melodiska mönster.

Den kinesiska operan bygger på flertusenåriga traditioner. Pekingoperan har fått sitt namn av att den som delvis ny operaform växte fram ur olika lokala operor och uppfördes i Peking för ungefär 200 år sedan. Sen är känd och uppskattad för den stora konstnärliga skicklighet som krävs i sång, dans och stridsscener. Varje rörelse på scenen måste var elegant och exakt utförd.

Koreografin är noga utarbetad och varje rörelse och varje steg har sin innebörd. Den stiliserade och symboliska spelstilen gör det svårt för den oinvigde att i detalj kunna följa handlingen. Genom att hålla en piska i handen antyds att personen rider på en häst. Att gå i en vid cirkel på scenen anger en lång resa. När någon åker i en vagn framställs detta genom att en följeslagare håller flaggor målade med hjul vid sidan av skådespelaren.

Såväl blåsinstrument som sträng- och slaginstrument används i pekingoperans musik. De främsta slaginstrumenten är gonggong och trummor av olika storlek och form. Där finns också ett instrument av hårt träslag eller bambu och som låter nästan som kastanjetter. Men dessa slaginstrument, som kan låta ganska monotona, åstadkoms inte desto mindre en suggestiv och starkt rytmisk effekt. Trumslagaren är inte för inte också orkesterns dirigent. De viktigaste stränginstrumenten är de tvåsträngade fiolerna, jing hu och er hu, och den fyrsträngade kinesiska lutan, pi pa.

Idag ser man både män och kvinnor på pekingoperans scen. Men, i gammal tid spelades alla roller av män. Och det var även få kvinnor i publiken. Pekingoperan var en konstform som skapades av män för män.

En av de främsta aktörerna genom tiderna var Mei Lanfang. Han specialiserade sig tidigt på att spela unga vackra flickor. Hans tolkningar av ”Den berusade skönheten” som skildrar den vackra och oberäkneliga Tang-konkubinen Yang Guifei, blev klassiska och anses än idag som oöverträffade. Även när Mai Lanfanag var över 50 år trollband han publiken och förförde den genom sin gestaltning av konkubiner och kvinnliga generaler.

 Mei Lanfangs ryktbarhet nådde långt utanför Kinas gränser. Några år innan han dog fick han ta emot dansvärldens främsta utmärkelse. Charlie Chaplin kallade honom för 1900-talets störste artist. Men, han hade också sina kritiker. Hans påstådda bisexuella läggning gav upphov till mängder med rykten. Det finns många ”initierade” berättelser om hans affärer med kolleger inom operavärlden. Den ryske regissören Sergei Eisenstein blev djupt förälskad i den kinesiske artisten i samband med inspelningen av en dokumentärfilm om pekingoperan och Mei Lanfang. Kärleken förblev obesvarad och Eisenstein lär aldrig ha kommit över besvikelsen. Alla kopior av dokumentärfilmen är för övrigt borta sedan länge och kanske var det den ryske regissören själv som utplånade minnet av den olyckliga kärleken.

Mei Lanfang avled 1961 och slapp därmed att behöva uppleva kulturrevolutionens kampanjer mot den en gång så hyllade artisten. Nu fick istället hans änka och barn bära ansvar. De förvisades från sitt hem och upplevde fasansfulla dagar i slutet av 1960-talet. Men, de överlevde terrorn och barnen för idag arvet från fadern vidare. Sonen är liksom Mei Lanfang specialiserad på kvinnoroller. Dottern, som inte varit lika framgångsrik, spelade förr ofta rollen av ämbetsman eller manlig general. Numera ser man henne sällan på scenen. Hon har i stället satsat på en ny karriär som kattuppfödare. Hennes angorakatter lär vara Pekings finaste.

Mei Lanfang gick den långa vägen och fick sin utbildning vid en operatrupp. Och, utbildningen var lika hård som grym. I gammal tid fick föräldrarna som överlämnade sina söner till en pekingoperatrupp förplikta sig att inte yrka ansvar ”ens om gossen skulle piskas ihjäl”! Även idag är utbildningen till operaartist mycket hård och krävande. Innan man blir antagen till en operatrupp måste man ha genomgått åtminstone sju eller åtta års grundläggande utbildning och träning.

I likhet med övriga typer av traditionellt drama var operan ursprungligen en folkkonst. Eftersom man spelade utomhus började man tidigt använda kraftig sminkning i starka färger för at understryka personernas karaktär. Även de något märkliga skorna med hög sula och klack är ett eko av den ursprungliga operan; det gällde att komma upp lite högre från scenen så att fler skulle kunna se. De målade ansiktena är i sig själva konstverk och det samma kan sägas om de praktfulla kostymerna, som broderats efter Ming-tidens ideal.

En droppe tusch eller en operascen, skönskrift eller skönsång, visst har vi mycket att hämta från den traditionella kinesiska kulturen. Vi har mycket att lära och mycket att ispireras av. Mötet med Kina kan bli mycket givande, om vi vågar möta det okända och främmande med öppna sinnen.